Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Makten över matkassen
 Makten över matkassen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I dag åker jag och medförfattare Anders Ingvarsson till bokmässan för att prata om vår nya bok: Makten över matkassen. Så här skrev vi i en debattartikel i Aftonbladet för någon vecka sedan:

Omöjligt att veta var maten kommer ifrån

Debattörerna: Dumpa inte hela ansvaret för matkvalitet på konsumenten

Foto: TT

Hästlasagner, antibiotikauppfödda djur, rödfärgad fuskfilé, kemikalierester i maten – matskandaler är ett ständigt återkommande tema. Svaret på varje skandal brukar bli en uppmaning till oss konsumenter att välja rätt. Men en anständig matproduktion är inte i första hand konsumenternas uppgift, utan i stället livsmedelsindustrins, handelns och politikernas ansvar.

Aldrig har vi varit så intresserade av vår mat och aldrig har vi vetat så lite om hur den har producerats. När maten förvandlas till en komponentindustri där råvaror köps in från världens alla hörn, tappar vi helt greppet om vår matkasse. Bönder världen över tävlar med varandra om att kunna leverera råvara till allt färre och större livsmedelsföretag. Som råvaruleverantörer står de under tuff prispress och är ständigt utbytbara.

 

Vi konsumenter har svårt att hänga med ens när det gäller från vilket land som maten kommer ifrån, än mindre hur maten har producerats. Hur mycket antibiotika fick egentligen den tyska kossan innan den hamnade i din falukorv? Inte många av oss kan svara på den frågan.

Men även livsmedelsföretagen och handelskedjorna själva har svårt att hålla koll på maten. Matfusket uppskattas till hela 400 miljarder kronor i världen. Därtill kommer alla skandaler som inte handlar om lagbrott, men som väcker kraftiga reaktioner och kritik. Det handlar ofta om människor, djur och natur som behandlas illa i jakten på den billiga maten. Klordoppade kycklingar i USA, knipsade grisknorrar i större delen av Europa och antibiotikauppfödda köttdjur är några exempel på den senare tidens etiska diskussioner.

 

Just nu debatteras mjölkkrisen i Sverige. ”Rädda de svenska mjölkbönderna, köp svenskt!” uppmanar landsbygdsminister Sven-Erik Bucht konsumenterna. Men hur ska vi kunna göra det när vi faktiskt inte riktigt vad som är svenskt? När Arlas hushållsost, trots marknadsföringen om gamla svenska traditioner, numera tillverkas i Danmark, för att nämna ett exempel. Och den rivna osten på den färdiga pizzan, mjölkpulvret i såsen, soppan och i den färdiga rätten – är det någon som på allvar tror att konsumenten klarar av att hålla reda på ursprunget i den karusellen?

Resultatet av alla etiska debatter och skandaler brukar vara mer märkning av livsmedlen och därmed en uppmaning att konsumenten ska ta ett större ansvar. Självklart har vi alla ansvar för våra handlingar, det gäller även maten vi köper, men det kan inte enbart vara vi konsumenter som ska göra det jobbet. Det är dags för livsmedelsföretagen och livsmedelshandeln att ta sitt ansvar och höja kvalitetsribban för den mat som man säljer.

Det håller inte längre att slå ifrån sig och säga att det är upp till konsumenterna att välja kvalitet eller inte. Det borde 2015 vara en självklarhet att inte sälja mat som innehåller rester av kemiska bekämpningsmedel, som har inneburit stor påfrestning för miljön eller som har producerats under eländiga förhållanden för djur och människor.

Det borde också vara dags för de ansvariga politikerna att byta strutspolitiken mot en aktiv matpolitik. Många av dagens problem bör åtgärdas vid källan, det vill säga i produktionen och inte kedjans sista led, konsumtionen. Det krävs inte någon större intellektuell kapacitet för att räkna ut det. Däremot krävs det politiskt mod och den varan är det ont om i dag.

 

Anders Ingvarsson

Ann-Helen Meyer von Bremen

Dags att lyfta blicken
 Dags att lyfta blicken 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht säger att han tror på svenskt lantbruk och mjölkproduktion i en debattartikel i senaste numret av Land Lantbruk, men frågan är hur länge Lantbrukssverige orkar tro på Sven-Erik Bucht? Under nio år har jordbruket haft en ansvarig minister som mest ägnar sig åt vackra ord än konkret politik. Borde inte bönderna snart få nog?

Först var det åtta år med Eskil Erlandsson som skulle få Sverige att bli Europas gastronomiska ledstjärna och dessutom skapa 20 000 nya jobb. Vi vet hur det gick – Erlandsson åkte landet runt, skänkte ministerglans, provåt god mat och spred mys och härlig stämning, samtidigt som jordbruket och livsmedelsindustrin fortsatte att krympa. PR-mässigt, kanske främst för ministern själv, var det givetvis en succé, men det var kanske också den enda framgången.

Sven-Erik Bucht insåg säkert att det var svårt att köra en repris på kock-kramandet och har i stället i god socialdemokratisk industrianda satsat på att tala om jordbruket som en framtida industrigren – ”det nya stålet” – med oanade möjligheter på exportmarknaden. Säkert fanns det någon lantbrukare som hoppades att detta eventuellt också skulle innebära lite nya satsningar på denna betydande industrigren, lite upplösta investeringsfonder à la Volvo och Uddevalla, när det begav sig.

I stället får man 29 öre sänkt dieselskatt. En sänkning som innebär ett öre per liter mjölk. ”En stark signal”, säger Bucht.

Ett öre per lite mjölk kan inte ses som något annat än en provokation. Det borde får lantbrukarkåren att gå i taket. Men svaret från LRF blir ett litet missnöjt knorrande. LRF ville ha fem öre per liter mjölk, vilket en sänkt dieselskatt på tre kronor hade inneburit. Fem eller ett öre är självklart en skillnad, men kanske inte riktigt räddningen för lantbruket. Det visar på vad som händer om det politiska arbetet enbart handlar om ören och kronor, då blir också de politiska besluten därefter. Det är djupt oroväckande att ingen av lantbrukets företrädare verkar ha förmågan att lyfta blicken över öres-käbblet och i stället initiera en diskussion om jordbrukets förutsättningar på allvar. Vad ska vi ha jordbruket till? Vilken mat ska vi producera? Vilka andra nyttigheter ska jordbruket ge oss? Hur ska vi göra jordbruket mer miljövänligt, utan att ta ekonomiskt död på det? Hur ska vi stärka jordbrukets roll för att utveckla landsbygden? Ja nog finns det frågor att ta tag i.

I dag finns också ett större intresse och en möjlighet att börja föra den här debatten i Sverige, men även i övriga Europa. När bönder i flera europeiska länder demonstrerar och opponerar sig mot låga mjölkpriser, borde det också finnas ett intresse att ifrågasätta det som ingen vågat göra på mycket länge, nämligen marknaden. Var det verkligen så smart att låta mjölken vara utsatt för världsmarknadens vågspel? Vem tjänar egentligen på det?

Under tiden så fortsätter Sven-Erik Bucht att tro och LRF att räkna ören.

 

Makten över matkassen
 Makten över matkassen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det här är en bok om mat, eller rättare sagt om matens ursprung.

Intresset för vad vi äter är större än någonsin. Samtidigt är kunskapen om hur maten blir till alarmerande låg, aldrig har vi varit så distanserade från matproduktionen. Under tiden vi pratar om surdegar, närodlat och småskaligt, pågår en helt annan utveckling ute på åkrarna, i Sverige och i världen. Det är en verklighet där det är lönsamt att amputera grisens knorr och proppa den full med antibiotika. Det är en vardag där den som orsakar stora miljöproblem, har usla arbetsvillkor, dålig djuromsorg och livsmedelskvalitet ändå kan stå som vinnare på matens världsmarknad. Men hur ska vi då kunna välja vår mat, när vi inte vet vad vi väljer och någon annan redan har gjort valet åt oss? Har vi tappat makten över vår matkasse? Det enkla svaret är ja. Makten har flyttat till några få stora livsmedelskoncerner långt ifrån de bönder som står för själva grundarbetet, nämligen att odla och föda upp det som ska bli en färdig middag eller en frukost till våra familjer.

I Makten över matkassen beskriver författarna lättillgängligt en komplex problematik mellan lokalt och globalt där ekonomi, politik och teknisk utveckling avgör både vad som hamnar på matbordet och förändrar vårt landskap. Men författarna pekar också på förändringar som pyr under ytan. När vi frågar efter en gris som haft knorr och mjölk från kor på bete är det tecken på att någonting har hänt.

Författarna:
Anders Ingvarsson är journalist med lång bakgrund som reporter på Land Lantbruk. Han har bland annat fått motta Skogs- och Lantbruksjournalisternas pris för bästa lantbruksreportage. Tillsammans med fotografen Lars Ardarve har Anders Ingvarsson tidigare skrivit boken
Mjölkresan.

Ann-Helen Meyer von Bremen är journalist med inriktning på lantbruk, livsmedel och mat. Hon har tidigare skrivit Jorden vi äter tillsammans med Gunnar Rundgren och erhållit bland annat Änglamarkspriset för sin miljö- och konsumentjournalistik. Ann-Helen Meyer von Bremen driver bloggen hungryandangry.se.

Makten över matkassen
Text: Anders Ingvarsson och Ann-Helen Meyer von Bremen
184 sidor | 170 x 240 mm
Mjukband | Utgivning: 15 september 2015
ISBN: 978-91-7843-475-6

I fel sällskap
 I fel sällskap 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Delar av miljörörelsen går ovetandes industrijordbrukets ärenden när man målar ut kossan som klimatets värsta fiende och förespråkar intensivt uppfödda animalier eller enbart vegetarisk kost. Men den vägen leder inte till någon hållbar matproduktion.

Musikfestivalen Way Out West , som startar i dag, serverar inte kött och med årets sponsor, Oatly, åkte också mjölken ut. Allt för att rädda miljön och klimatet. Liknande tankar har Stockholms stad som under försommaren lanserade sin klimatkokbok som är tänkt att inspirera stockholmarna. Av klimatskäl innehåller den inte ett enda recept som innehåller nötkött. Däremot finns gris, kyckling och insekter – vår just nu mest överhypade råvara – representerade. I våras föreslog Naturskydds­föreningen en köttskatt där en viss procentsats skulle läggas på kött från olika djurslag, oavsett hur djuren fötts upp. Även där hamnade nötköttet i ett sämre läge än fläsk och kyckling. Visserligen fick det lägre prispåslag än kycklingen, men eftersom nötkött redan är så mycket dyrare, blir en prisökning på det mer kännbar.

Att snabbt producerat kött innebär mindre utsläpp av växthusgaser är ett argument som fått stort genomslag. En förklaring till resonemanget är att det passar den intensiva köttindustrin som hand i handske. Icke-ekologiskt uppfödd kyckling och gris är just detta – industriprodukter utan någon som helst koppling till landskapet. Djuren tillbringar sina liv inlåsta i stallar, ätandes spannmål och andra vegetabilier som kan vara odlade någon helt annanstans. Ivrigt stärkta av klimatargumentet argumenterar också industrin för att det är dags för korna att gå samma väg – ”stäng in dem och föd upp dem så fort som möjligt på enbart spannmål och soja!” Vi har redan en viss sådan uppfödning av ungtjurar i Sverige. Det nu så omhuldade amerikanska köttet som säljs på krog och i butik, kommer för det mesta från djur som fötts upp i trånga inhägnader, enbart på majs och soja. Det är givetvis en djuruppfödning som är ovärdig både människa och djur och som enbart förstärker de miljöproblem som ett allt mer specialiserat och industrialiserat jordbruk medför. Men se då halar man fram det dubiösa klimatargumentet!

Den andra anti-ko-linjen brukar handla om att vi bör äta grönsaker, enbart grönsaker. Och även om vi utan tvekan behöver öka vårt gröna intag, så leder även det resonemanget till ett icke hållbart jordbruk. Ett ekologiskt jordbruk behöver sina djur, och framför allt sina kor. Inte bara för gödselns skull utan också för att kornas traditionella mat, gräset eller vallen som det kallas, är oerhört viktig i växtföljden för att hålla ogräset i schack och ge näring till jorden. En stark orsak till användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel är just att jordbruket till stor del delats upp i djurgårdar och växtodlingsgårdar. Sverige är också ett land vars klimatmässiga förutsättningar handlar mycket om gräs, vilket gör stora delar av vår yta mer lämplig för betande djur än för odling av vegetabilier.
Självfallet behöver vi minska vår köttkonsumtion, men vi behöver börja i rätt ände och förändra sättet vi föder upp våra djur på. Att behandla djur med respekt kommer också märkas på prislappen och därmed radikalt påverka vår konsumtion. Och delar av miljörörelsen måste skaffa sig mer kunskap och inte låta sig luras så lätt av de som tjänar på djurfabrikernas framväxt.

 

Från Florence till badboy
 Från Florence till badboy 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Nedanstående text har publicerats i tidningen Husdjur. Den är lite längre än texterna här brukar vara, men å andra sidan är det sommar och kanske tid för lite längre texter? Den handlar om hur mejerierna hade ett kommunikativt guldläge, som man tappade bort

Mjölken har på kort tid ömsat skinn från den vita riddaren till en riktig badboy. Attackerna duggar tätt från flera håll och nu inser mejerierna att det är dags att satsa på mjölkfrämjande kommunikation igen. Men tre års tystnad har orsakat stor skada och frågan är hur mycket som kan repareras?

Det var en gång för inte alls särskilt länge sedan som alla bara älskade mjölk. Politikerna ställde glatt upp i mjölkreklamen. Kockarna verkade aldrig få för mycket smör eller grädde i sina grytor. Livsmedelsverket, barnavårdscentraler och kostrådgivare var som en enda nationell talkör för mjölkens väl. Till och med Fantomen drack mjölk! I dag pekas kossan och mejeriprodukter ut som klimatbovar av statliga verk. Årets Kock, mejeriernas största sponsring av Krogsverige, har sålts till Restaurangakademin. Och nu skanderas det inte ”mjölk ger starka ben!” ute på gatorna, utan snarare ”wow – no cow!” eller ”Skäms på er LRF Mjölk!” Frågan är om ens Fantomen fortfarande dricker mjölk.
Vad är det egentligen som har hänt? Varför har mjölkens tidigare så vita image blivit så solkigt? En del menar på att kommunikationen kring mjölken inte har hängt med sin tid, men sanningen är nog snarare att den helt enkelt har upphört. Först försvann de generiska annonskampanjerna för mjölk och sedan också successivt det övriga mjölkfrämjande arbetet. Själva Mjölkfrämjandet gick i graven 2012.
– Vi har haft uppdraget att inte göra något som helst främjande sedan vi 2013 blev en del av LRF, säger Karin Hallgren, kommunikationschef på LRF Mjölk.
Siffrorna talar också sitt tydliga språk. För femton år sedan var Svensk Mjölks omsättning 341 miljoner kronor och antalet anställda 246 personer. En dryg tredjedel av den omsättningen kom från dotterbolag som Kemikalia AB och analysföretag MSAB, som numera är sålda. Tio år senare har sparbetingens piska vint genom luften och omsättningen krympt till 182 miljoner kronor och personalstyrkan till 89 anställda. Idag omsätter man 35 miljoner kronor och personalen uppgår till arton personer.
I dagens budget ingår inte de tidigare husdjursföreningarnas verksamhet och pengar. Utan tvekan fanns det också säkert pengar att spara inom Svensk Mjölk, men bakom siffrorna finns också en nästan ofattbar reträtt från en unik position. Det började redan på 1920-talet i och med föreningen Mjölkpropagandan som med pengar från bönder, mejeriföretag och staten skulle bli ett tidigt exempel på avancerad konsumentpåverkan. Tanken var att svenskarna skulle ersätta brännvinet och kaffet med den betydligt nyttigare mjölken och därmed skulle både folkhälsan och böndernas ekonomi bli bättre. Två flugor i samma handslag. Mjölken lanserades som ett av våra allra nyttigaste livsmedel med ”18 av 20 viktiga mineraler och vitaminer”. Mjölkpropagandan drog i gång ett PR-maskineri av en kaliber som dagens reklambyråer bara kan drömma om. Skolan, forskare, politiker och läkare alla ställde de upp för mjölken! Det hela förstärktes av krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, nuvarande Centern, på 1930-talet, den så kallade ”kohandeln”. Bondeförbundarna gick med på socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik och socialdemokraterna stöttade bönderna, vilket blev starten till den reglerade jordbrukspolitiken och bondekooperationens framväxt.
Mjölkpropagandan blev Mjölkfrämjandet och Svensk Mjölk och kommunikationen lyckades gång på gång framstå som både modern och som seriös samhällsinformation. Svensk Mjölk finansierade en omfattande forskning av mjölkens näringsinnehåll och miljöpåverkan. Via Mjölkfrämjandet påverkade man kostrådgivare på skolor, förskolor och sjukvård och ökade bland annat mjölken på förskolorna under 1990-talet, från 27 procent till 85 procent. Likaså lyckades man efter två olika kaffe-kampanjer, café au lait och senare kaffe latte, få mer än dubbelt så många svenskar att hälla mjölk i kaffet. Med hjälp av Årets Kock byggde man upp Krogsverige och som kocken Melker Andersson har sagt: ”De har varit med och utvecklat den svenska gastronomin.” I gengäld fick man en kockelit som var mycket välvilligt inställd till mejeriprodukter.
Mjölken hade inget annat än ett guldläge. Och detta gav man upp.
– Analysen blev att mjölken hade en stark position och därför kunde man spara på arbetet med attityderna till mjölken som livsmedel, säger Karin Hallgren.
Bakgrunden var att konkurrensen mellan mejeriföretagen skärptes efter EU-inträdet och mejerierna blev mindre intresserade av gemensamma satsningar och ville i stället marknadsföra sina egna varumärken. Dessutom ökade det ekonomiska trycket på bönderna och det höjdes många röster om att spara på kostnaderna i Svensk Mjölk. Skånemejerier hotade också några gånger med att gå ur.
– Det är alltid lättast att spara på det som ligger långt bort. LRF Mjölks uppgift blev att endast försvara mjölken vid kriser, medan mejerierna skulle ta ett större ansvar den positiva kommunikationen kring mjölken. Mejerierna gör ett bra jobb, men i en del sammanhang är det svårt för kommersiella företag att ha samma trovärdighet.
Våren 2011 skrev jag och kollegan Sven-Olov Lööv en artikel där vi slog fast att den gamla dragkampen mellan LRF och Svensk Mjölk om vem som skulle representera mjölkbönderna var historia. Alla mejerier sa sig vara hyfsat nöjda med Svensk Mjölk och LRF verkade ha lagt ner sina tidigare ambitioner. Sällan har vi haft så fel. Året därpå var den tidigare så mäktiga mejeriorganisationen en spillra och LRF kunde infria sin gamla önskan med motivet att mjölkbönderna skulle få en starkare ställning. Snart skulle det dock storma alltmer kring mjölken och LRF Mjölk fick allt svårare att uppfylla sitt löfte om att ”skydda mjölkens position som omtyckt livsmedel.”
– Det visade sig att avvecklingen av Mjölkfrämjandets verksamhet har lämnat ett tomrum efter sig. Denna insikt har nu ramlat ner efter höstens tuffa debatt, säger hon.
Därför har mejeriföretagen fattat beslut att återuppta kommunikationen via LRF Mjölk, dels gentemot kostrådgivare inom offentlig sektor, dels via media mot allmänheten. Karin Hallgren kan inte säga hur stor budgeten är, men att det rör sig om ”en långsiktig satsning”. Nu väntar hon bara på klartecken för att få sätta igång.
Det finns utan tvekan mycket att göra. På kort tid har mjölk blivit onyttigare än läsk. Mjölk är farligt, för både hälsan och klimatet. Till och med staten, naturvårdsverket och livsmedelsverket, pekar idag ut kossan som den stora klimatboven. Och efter att livsmedelsverket under alla år hållit fast vid att vi bör dricka minst en halvliter mjölk per dag, ändrade man sig nyligen till 2-5 dl per dag.
– Kossan blir en väldigt enkel symbol att ta till när vi vill hitta enkla lösningar och inte orkar ta till oss den komplexa bilden med klimat, biologisk mångfald och bindning av kol i betesmarker. Livsmedelsverket är också osäker på hur man ska hantera dessa frågor på miljöområdet och verkar sakna den kompetensen. På samma sätt saknar naturvårdsverket kompetensen kring livsmedel. Samtidigt är detta frågor som får stor medial uppmärksamhet och där pressen ökar på att myndigheterna ska agera, säger Karin Hallgren.
För att förändra bilden av mjölkkossan och mjölken, inte minst som stor klimatskurk, kommer det krävas ett långsiktigt opinionsarbete på bred front. I slutändan handlar det om mjölkböndernas ekonomi och om en sjunkande mjölkkonsumtion som visserligen kan ha många orsaker, men som lär påverkas av att mjölken framställs som ett alltmer tveksamt livsmedel. Mjölkbönderna har sparat ett antal miljoner på att lägga kommunikationen på hyllan, men frågan är vad det har kostat?