Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Matlandet 2.0 eller bondfångeri i repris?
 Matlandet 2.0 eller bondfångeri i repris? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ibland blir det inte som man har tänkt sig. Man målar upp ett stolt och vackert program och är för en gångs skull inte blygsam utan tar i rätt ordentligt, allt för att det ska märkas. Och för att man vet hur mediaslipstenarna ska dras – är man bara tillräckligt kaxig så kommer tillräckligt många att skriva om det och svälja betet. I alla fall ett tag. Man säger till exempel att Sverige ska bli Europas ledande gastronomiska land och dessutom ska lantbruket och livsmedelsindustrin inte fortsätta att gå kräftgång utan i stället skapa 20 000 nya jobb.Och ser man dessutom till att ett antal matmänniskor av 0lika slag får samlas kring köttgrytorna så kommer det också dröja innan kritiken kommer. Om den kommer alls.

Men vid det här laget vet alla att det inte blev så mycket bevänt med Det Nya Matlandet Sverige, att det mest har handlat om att landsbygdsministern har fått resa runt och provsmaka diverse lokala delikatesser. Inget ont i det, även politiker kan behöva få ha det lite kul på jobbet.

Men när man har insett att den där idén som verkade så festlig, i själva verket har floppat, så brukar man vilja att den stoppas undan lite snyggt och prydligt för att inte behöva utstå mer spott och spe än nödvändigt. Men så resonerar inte Annie Lööf. I fredagens ATL lovar hon en ny livsmedelsstrategi som ska göra precis det som Matlandet också skulle göra men misslyckades med, nämligen att rädda det svenska lantbruket.

Möjligen skulle man kunna ge Centern en chans till om det nu fanns några revolutionerande insikter och idéer. Det gör det dock inte. Lööf radar upp tre förslag på vad den nya livsmedelsstrategin i så fall skulle åstadkomma: Den skulle ta fram förslag för att sänka böndernas kostnader, minska regelkrånglet och ändra reglerna för att svenska djurskyddslagen ska gälla vid offentlig upphandling. Två av förslagen har man redan hållit på att jobba med inom Matlandet och det tredje, att använda djurskyddslagen som minimiregel vid upphandlingar, det hade givetvis Centern som regeringsparti kunnat genomföra för länge sedan. Om man hade vågat ta striden och diskussionen med EU.

Det är inget fel att vara envis. Men ibland är gränsen mellan envishet och dumhet, väldigt tunn.

Tillbaka till landet
 Tillbaka till landet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

När min morfar fyllde femtio år lämnade han sitt, förmodligen, rätt bekväma liv som förman på Svenska Kullagerfabriken i Göteborg för att ta över släktgården i Värmland. Jag är inte så säker på att han blev särskilt lycklig över det. Däremot så vet jag att det var ett hårt slit, säkert hårdare än för många andra eftersom han dessutom skulle bevisa för omgivningen att hans år i stan inte hade ”fördärvat” honom. Att han fortfarande visste hur man skulle harva, så och skörda. Jag vet också att han, som inte var en särskilt smidig människa, kom på kant med rätt många av människorna i trakten och det nätverk som han nog hade behövt, inte var särskilt stort eller finmaskigt. Han dog förhållandevis ung, efter våra dagars mått. I alla fall alldeles för ung för en femåring som avgudade sin morfar.

Nu har jag gjort precis samma resa som han – vid samma ålder har jag lämnat min bekväma medelklasstillvaro i Stockholm för att inte bara flytta ihop med min man, utan också ut på landet, till den gård som vi har köpt. Men jag tänker inte göra det på samma sätt som min morfar. Jag tänker inte bevisa för omvärlden att jag minsann kan bli en ”riktig bonne”. Jag tänker inte heller envist kämpa mig kvar av ren prestige och stolthet, om det skulle vara så att jag upptäcker att jag inte längre vet hur man lever sitt liv med glädje på landet, vilket jag tror var fallet för honom.

Självfallet har jag en helt annan sits än min morfar. Framför allt har jag kvar mitt ”gamla” jobb, jag kommer fortsätta att skriva, hålla föredrag och leda debatter som tidigare, med samtidigt så har jag ledsnat på att sitta alltför många timmar vid tangentbordet. Jag längtar verkligen att jobba praktiskt med hela kroppen, inte minst för att det ger nya idéer till timmarna framför dataskärmen. Hur det praktiska arbetet ska se ut, vet vi ännu inte. Blir det djur, blir det skogsarbete blir det en kombination av teori och praktik? Det får vi helt enkelt se. Mannen är i alla fall igång och odlar grönsaker för fullt, snart kommer växthuset också, men han har å andra sidan jobbat som grönsaksodlare och kan sina saker.

För en annan skillnad mellan mig och min morfar är att även om jag är uppväxt på en liten gård, så saknar jag praktisk erfarenhet av lantbruk. Och så pass mycket har jag lärt av mitt skrivande om denna näring att jag inser att bondeyrket kräver gedigen kunskap och erfarenhet och det är lite för sent för mig för att erövra denna. Alltså behöver jag inte delta i den tävlingen, vilket känns som en befrielse, inte minst för att det i stället gäller att hitta andra sätt att försöka ta hand om och utveckla vår lilla gård. Ungefär samma läge som tusentals bönder nu befinner sig i när de funderar på hur de ska kunna fortsätta bedriva sitt jordbruk.

Och det är alltså detta som är skälet till att det varit en kort blogg-paus och att det även under hösten förmodligen kommer vara lite sporadiskt skrivande här.

 

 

Den enögda marknaden
 Den enögda marknaden 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

 

”Om jordbruket bara är ett uttryck för en slags marknadsaktivitet i Europas utkant, då kommer vi att gå en utveckling till mötes då vi successivt ser hur detta krymper. Jag tror att detta är en farlig och dålig utveckling.”

Jag hajar till när jag sitter och lyssnar på Land Lantbruks podcast. Den som för första gången på, vad som känns som decennier, vågar ifrågasätta marknadstänkandet inom jordbruket är Göran Persson, en gång statsminister, numera storbonde i Sörmland. Han varnar för att ett närmande till världsmarknadspriserna är en mycket farlig situation och hävdar också att vi inte kan se lantbruket och livsmedelsproduktionen som vilken annan näringsgren som helst. Anders Borgs uttalande om att han inte ser någon framtid för lantbruket som industrigren, dömer han på det typiska Perssonska raljanta sättet ut som ”ett uttalande som bär fåntrattens drag.”

” Den sista industrin som avvecklas är livsmedelsindustrin. Den dagen vi inte har livsmedelindustrin kvar i landet, då är det slut.”

Man kan tycka vad man vill om Göran Persson, men nog är det ironiskt att det ska till en gammal avdankad socialdemokratisk statsminister för att säga något som egentligen borde vara självklart för alla vid det här laget – att jordbruk och livsmedelsproduktion är för viktigt för att enbart skötas av marknaden. Marknaden är nämligen så begränsad i sin funktion. Den kan bara hantera ett fåtal parametrar och kan inte greppa över värden som naturvård, landskapsskötsel, landsbygdsutveckling, djuromsorg, ätkvalitet och miljövård. Det är därför som staten hela tiden försöker balansera detta genom olika stödformer, mer eller mindre lyckade. Och inte bara vårt land, utan många andra länder gör på samma sätt. Ännu mer komplicerat blir det givetvis när man kommer in på att jordbruket är basen för vår överlevnad och en av de grundläggande byggstenarna för hela vår civilisation – hur kan vi överhuvudtaget förvänta oss att den kortsiktiga marknaden ska kunna hantera detta? Eller för att låna ytterligare en av Göran Perssons oneliner:

”När det kommer till mat är marknaden ingen god herre, möjligen tjänare men inte herre.”

Under förra valrörelsen spåddes maten och jordbruket bli den stora valfrågan. Det blev inte riktigt så, även om ett och annat politiskt program författades med livsmedelsproduktionen som utgångsläge. Under valrörelsen till EU-valet har återigen jordbruket skymtat förbi och denna gång främst resulterat i ett antal kramade grisar. Det intressanta framöver blir nu om politikerna kommer att våga, eller rättare sagt, ha den intellektuella kapaciteten att förflytta sig från enkla enskilda frågor som ger lätta poäng, till att ställa den stora frågan – vad ska vi ha jordbruket till och hur ska staten förhålla sig till jordbruket? Det reglerade jordbruket och marknadsskyddade jordbruket fungerade inte så väl, men det marknadsutsatta jordbruket har heller inte visat sig vara någon särskilt god idé.

Kanske är Göran Perssons uttalanden ett tecken på att någonting kan vara på väg att hända. För säga vad man vill om Persson, ett vått finger uppe i luften har han alltid haft.

Skitmat – en fråga om klass
 Skitmat – en fråga om klass 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den som skulle råka kalla skitmat vid dess rätta namn får ofta höra att den är en högfärdig elitist som inte tänker på de stackars fattiga barnfamiljerna. För om vi ska vara ärliga så är det ju för de fattigas skull som skitmaten produceras. Om någon dristar sig till att ifrågasätta om det verkligen är okej att sälja saltlakeinsprutad kycklingfilé som tappar nästan halva vikten eller grillkorv som bara innehåller 30 procent kött, då blir ofta svaret: ”Vi erbjuder våra kunder valfrihet, även de med trång plånbok”. Frågar man livsmedelsindustrin eller handeln hur det kommer sig att de säljer chark och kött från grisar som proppats i så mycket antibiotika att det innehåller antibiotikaresistenta bakterier, då blir svaret detsamma.

Av någon anledning så är det i vårt land lättare att prata om vad som är bra och dålig fotboll, än vad som är bra och dålig mat. Vid matbordet gäller en ultraliberal inställning där alla får tycka precis vad de vill, allt enligt individualismens evangelium. Om ingenting får anses vara dåligt så är det också svårt att säga att någonting också är riktigt bra, inget är rätt och inget är heller fel. Men det går inte att komma ifrån – pulverräksoppa med fyra procents räkpulver kan kallas för mycket, men det är svårt att säga att det en maträtt av god kvalitet.

Men det där säger vi inte riktigt. Vi säger inte att Gorbypiroger är skräp, pangasius en dålig ursäkt till fisk och att polsk lågsprisgris ger ett vattnigt och trist bacon. Vi är rädda för att det ska uppfattas som att vi ser ner på de som köper denna mat. Bättre då att ha en smaken-är-som-baken-inställning. Men just den inställningen gynnar bara den grupp som redan vet vad god kvalitet är, inte de konsumenter som skulle behöva mer kunskap och träning för att skilja på bra och dåligt.

För ett tag sedan var jag inbjuden för att debattera just matens kvalitet. Debatten hade rubriken: ”Vad är matkvalitet för dig?” och avslöjade därmed det individuella synsättet på matkvalitet. Men detta gäller bara för de delar av matkvalitén som handlar om gastronomi (smak, doft, utseende) och etik (djuromsorg, miljö, socialt ansvar). Däremot tummar man aldrig på den tredje delen av matkvalitén som handlar om livsmedelshygien. Därför har heller ingen livsmedelskedja lanserat en egen märkesserie där man visserligen riskerar att få i sig både den ena och den andra bakterien, men där priset är lågt. Av någon anledning drar vi gränsen där och det ska vi givetvis vara tacksamma för, men det är samtidigt obegripligt varför inte samma synsätt gäller för de gastronomiska och etiska kvalitéerna? Under kvällen framfördes ett annat vanligt argument för att inte försöka definiera vad som är god matkvalitet, nämligen att somliga ”har det”, medan andra saknar förmågan att avgöra vad som är kvalitet. Det skulle jag vilja hävda är struntprat och dessutom klassförakt på riktigt. Att kunna avgöra vad som är bra eller dålig matkvalitet är som med alla andra färdigheter – det kräver kunskap och träning, inte några särskilda gener. Vi kanske inte alla kan bli supersmakare och jobba på prestigefyllda whiskyhus, men vi kan utan tvekan lära oss skilja på högt och lågt, en förutsättning för att utveckla framtidens matproduktion. Det är hög tid att vi lägger oss i hårdträning. Ett folk som inte kan säga vad som är bra eller dåligt är lätta offer för skitmatsproducenterna.

(Texten har publicerats som krönika i Allt om Mat)

Korv & politik
 Korv & politik 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Krönika ur senaste numret av Tiden

Skafferiet har alltid fungerat som ett av de viktigaste rekvisitaförråden för att visa status, klass och ibland även politisk tillhörighet, men vissa rätter har under vissa tider varit mer politiska än andra. Som korven. Och ibland är det mer rätt med lågstatusmat, än med högstatus.

Det höjdes inga ögonbryn när Göran Persson i en intervju berättade att hans favoriträtt är abborre. Ingen passade heller på att fråga om det var ett arv från Karl Marx, som också lär ha varit en stor fiskälskare. Vilken typ av fisk vi äter är givetvis oerhört laddat, men abborre eller ”fisk” är ändå mat som är ytterst politiskt lågmäld.

Den signalerar borgerlig tillvaro men inte så mycket mera.

Annat är det med korven.

På senare år har den handstoppade korven på köttet från de handklappade djuren blivit en av de viktigaste troféerna i köket för den som vill visa sig på de övre pinnarna på medelklasstegen. För politikerna förhåller det sig tvärtom. När de behöver övertyga oss om att de är vanliga människor som lever vanliga liv, då är det den alldeles vanliga korven som de tar till.

Det visste exempelvis Mona Sahlin när hon 1995 i sitt berömda försvarstal i Tobleroneaffären sa att hon hellre var hemma och åt falukorv med ungarna än käkade entrecôte med LO. Tyvärr var hon inte lika medveten i valet av sitt resmål för time outen, Mauritius var inte falukorv.

Gerhard Schröders förtjusning i korv kan också ha bidragit till att förlänga hans tid vid makten som förbundskansler. Schröder har alltid hyllat traditionell bayersk mat och särskilt currywurst. Praktiskt nog räknas den kokta, ketchup- och currydränkta korven som arbetarmat. En utmärkt rätt för den som behöver visa att det trots allt bultar ett socialdemokratiskt hjärta innanför de dyra italienska kostymerna.

SPD i Nordrhein-Westfalen tog detta ytterligare en nivå när partiet 2012 körde med valsloganen: ”Currywurst ist SPD!” Kampanjen fick stort genomslag, blev visserligen lite häcklad men det var inget mot den bombmatta som mötte De Gröna när de förra året föreslog en korvfri dag. Man fick givetvis göra total avbön från detta.

För alliansen och i synnerhet för Moderaterna är det givetvis också oerhört viktigt med folkliga attribut. Och självklart dyker då även korven upp. Korvgrillningen i Maramö blev visserligen hårt kritiserad, men budskapet nådde ändå ut – alliansen är som folk är mest och grillar till och med korv ibland.

Ännu mer genomtänkt har Fredrik Reinfeldt använt sig av korven. Han har vid flera tillfällen lyft fram falukorven som basen i sin matlagning. Däremot har han inte andats ett ord om att dricka champagne till korv stroganoffen. Det skulle nämligen förvandla rätten till en ”Calle Bildtare”, enligt den tidigare socialdemokratiska ministern Sten Andersson. Låt vara att Carl Bildt som utrikesminister och i egenskap av att vara just Carl Bildt, kan få hållas med eventuella excesser, men partiledaren för Det Nya Arbetarpartiet vet att vårda den goodwill som en enkel falukorv kan ge.