Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Sänkt krogmoms – rakt ner i fickan, som alltid.
 Sänkt krogmoms – rakt ner i fickan, som alltid. 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag älskar att gå på krogen, vem gör inte det? Och med samma logik borde jag därmed älska en regering som föreslår sänkt krogmoms. Billigare för mig och mer pengar-in för krögarna som sliter hårt för att få affärerna att gå ihop.

Och med all respekt för alla hårt arbetande, seriösa människor inom restaurangbranschen, för ni finns därute, det vet jag, så måste jag ändå tyvärr säga – nej tack! För problemet är nämligen att det inte bara är hårt arbetande och seriösa människor i denna sektor, det är också en bransch som är tyngd av fiffel, svarta pengar, kriminalitet och rätt många utnyttjade människor som slavar i disken, köket och i serveringen till usla löner.

Krogbranschen behöver ingen skattesänkning, den behöver en sanering så att de som kör med vita papper slipper den ohederliga konkurrensen.

Förslaget om sänkt restaurangmoms jämförs ibland med ROT- och RUT-avdragen, där man pekar på att skatteavdragen har minskat den svarta sektorn. Det är mycket möjligt, men hur det egentligen står till med den saken är det faktiskt ingen som vet. Byggbranschen, som har haft avdraget längst, gick nyligen ut med ett pressmeddelande om minskat intresse för svartjobb. Det byggde på en undersökning som Dagens Industri har gjort och där visade sig att andelen av de intervjuade som kunde tänka sig att jobba svart hade sjunkit från 57 procent till 42 procent. Visst, det är en sänkning men fortfarande handlar det alltså om en rätt stor grupp som kan tänka sig att jobba svart, trots flera års ROT-avdrag.

Men även om det finns belägg på att ROT och RUT minskar svartjobbandet så är det nu inget MAT-bidrag som föreslås, utan bara en sänkning av momsen.

Pengar som kan gå rakt ner i fickan på de ohederliga, precis som alltid.

 

En annan aspekt på förslaget lyfter Gunnar Rundgren upp i sin blogg:

http://tradgardenjorden.blogspot.com/2011/04/krogmomsbidrag-till-de-redan-rika-och.html

Han skriver bl a:

”Trots det så är min främsta invändning mot krogsubventioner att de är ett verktyg för att föra in ännu mer verksamhet till den sk marknaden. Hela poängen är ju att du och jag skall laga mindre mat och ha färre egentillverkade matlådor och i stället låta professionella sköta det. Redan utan subventioner så har mer och mer av vårt liv blivit marknadsstyrt (säg nu inte att det är efterfrågestyrt, det är bara en förskönande omskrivning). Att regeringen skall ägna sig åt att manipulera detta ännu mer för att tvinga ut oss från våra hem till att äta micrad industrimat är upprörande. Vi behöver inte fler markandsstyrda områden. Vi behöver inte mer marknadstänk. Vi behöver frizoner från marknaden.”

 

 

Livsstilsshopparna behövs också
 Livsstilsshopparna behövs också 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ibland står de en upp i halsen, alla dessa Solsidan-människor som under de senaste åren har omfamnat hembakat, hemstickat, hemstoppat och naturligt. I sin jakt på ständiga livsstilsmarkörer, hovrar de just nu över det ekologiska.

Jag har skurit tänder varenda gång jag har gått in i en typisk ”tjej-lurar-butik” där det är så där härligt ekologiskt, med mycket gröna små skott och mysig inredning i trä och kvinnorna (det är mest kvinnor som är kunder i den typen av butiker) står där och kuttrar och utan att blinka plockar på sig varor för en mindre förmögenhet.

Som om de förstod något. Som om inte det enda skälet till att de är där, är för att shoppa vidare på sina egna personliga varumärken och det just nu råkar omfatta ekologin.

Likt en drake har min näsa börjat ryka så fort jag har sett Renée Voltaires gryn och nötter, bulkprodukter som i hennes små fina förpackningar får hutlösa priser.”Golddigger”, har jag tänkt, även om jag inte kunnat låta bli att imponeras över hennes lysande affärsidé.

Eller kockarna, som plötsligt har blivit miljö-omvända och stammande av upphetsning över sina biodynamiska viner försöker framstå som miljöaktivister, fast vi egentligen vet att det bara handlar om att hänga med TRENDEN.

Eller bönderna, som bara har ställt om av krassa ekonomiska skäl, inte för att de tror att eko egentligen är ett bättre sätt att bruka jorden.

Men jag tar tillbaka allting nu. För även om det handlar om lycksökare som surfar på ekovågen, även om det finns en grupp köpstarka konsumenter som bara ser eko som ett av många blingbling som de MÅSTE HA, så har de drivit en ekologiska utvecklingen framåt. Bara det faktum att pengastarka, röststarka personer och företag har gjort entré på ekoscenen har fått media att tok-rapportera om eko. Dessutom har både produktionen och marknaden växt betydligt.

Innan eko blev trend var det inte alltid så lätt att välja grönt. Förutom hos Coop var det rätt skralt i hyllorna och ute på krogarna var det bara ett fåtal entusiaster som kunde servera något ekologiskt. Framför allt ansågs eko som något trist, brunt, alternativt som gärna krävde både partibok och ideologisk skolning.

Jag kanske inte sympatiserar med livsstilskonsumenterna, men denna grupp bidrar också till att göra världen lite bättre. Det har blivit lite mindre bekämpningsmedel, lite mindre konstgödsel (som är en stor faktor när det gäller jordbrukets klimatpåverkan), lite mindre tillsatser och lite bättre för djuren. Och för fattiga småbönder i utvecklingsländerna har Västvärldens efterfrågan på eko inneburit ett bättre liv.

Vad händer när trenden klingar av och det i stället är andra attribut som är mer attraktiva för statusjägarna? Förmodligen surrar en del vidare till de nya blommorna, men långt ifrån alla. Jag tror nämligen att det händer något med oss när vi väljer eko. Vi börjar fundera på hur livsmedelsproduktionen ser ut och vad som är viktigt.

Jag har mött många bönder som klev in i ekologin enbart för pengarnas skull, men som växt i kunskap och engagemang. De har sett hur jorden börjat leva av insekter och mikroorganismer, hur fåglar och växter återvänt och hur sjukdomarna har minskat bland gårdens djur. Och de har känt en oerhörd lättnad över att slippa åka ut med bekämpningsmedelssprutan. Efter en sådan upplevelse går det inte att backa.

Vem ska betala för kotletterna?
 Vem ska betala för kotletterna? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Grisproducenten Lars Hultström kräver i en debattartikel att staten ska betala grisbönderna för att de ska klara av att följa lagen. Detta är samma man som har varit ordförande för Sveriges Grisproducenter och för Swedish Meats , suttit i styrelsen för SCAN AB, HK SCAN, LRF och Svenska Djurhälsovården och som därmed har haft stora möjligheter att påverka den svenska grisproduktionens lönsamhet. Det är också samma man som med en hårsmån klarade sig undan ett åtal för vanvård av sina egna grisar.

”En djurvälfärdsersättning är den enda rimliga sättet att skapa lika konkurrensvillkor med övriga EU-länder. Att förändra svenska djurskyddslagstiftningen till EU-nivå är inte möjligt.”

Så skriver Hultström i en debattartikel i fredagens ATL. Och för en gångs skull är det inte vi konsumenter som får skäll för att vi inte betalar tillräckligt mycket för det svenska grisköttet. Hultström konstaterar i stället att konsumenterna är trogna och betalar ett högre pris, men att pengarna fastnar någonstans längs vägen i kedjan.

”Därför är det fullständigt lönlöst att inbilla sig att primärledet någonsin får del av dessa pengar. De jämförbara avräkningspriserna länderna emellan talar sitt tydliga språk. Det är således betydligt bättre att pengarna betalas via ersättning, då säkerställer man att konsumentens betalningsvilja når grisuppfödaren.”

Ett annat skäl för staten gå in med ett nytt bidrag, är att det är enda sättet att upprätthålla djurskyddet, enligt Hultström. Så här skriver han: ”Den enorma prispressen som pågått i många år är inte bra för djurskyddet. En grisuppfödning utan lönsamhet skapar naturligtvis problem på sikt, nödvändiga förbättringar och ombyggnationer försenas när bonden tvingas leva på rost och röta.”

Så skriver alltså en man som under flera år har varit med och styrt ett antal organisationer inom branschen och som därmed har haft ett stort inflytande för grisproduktionens utveckling. Det är ett svidande underbetyg av inte bara sin egen arbetsinsats utan även av de olika organisationernas arbete.

En bransch som inte klarar av att följa gällande lagstiftning, med företrädare som inte klarar av att agera på marknaden, är det verkligen en framtidsbransch? Och är det statens uppgift att hålla den under armarna? Jag vet inte, men klart är att grisproduktionen inte har klarat av EU-inträdet och inte klarar av att leva fritt på marknaden, vilket sannerligen inte bara gäller fläskköttet.

Reglering var inte svaret, inte heller en fri marknad. Det är bråttom att formulera en ny jordbrukspolitik, inte bara avveckla, som verkar vara regeringens förhärskande linje.

En av de klokaste
 En av de klokaste 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Under hans uppväxt låg DDT-sprutan på spiselkransen, alltid redo att användas som flugsmälla. DDT ansågs harmlöst, som alltid när det gäller bekämpningsmedel. Samma år som Anders Munters blev ekologisk mjölkproducent, fick han diagnosen – lymfatisk leukemi, en typ av blodcancer som är överrepresenterad bland lantbrukare som jobbar med bekämpningsmedel.

I dag sommarpratar han i Radio Dalarna.

Jag hör det ofta, argumenten mot det ekologiska lantbruket, att skillnaderna är så små, att det inte spelar någon roll när det konventionella jordbruket ändå är så miljövänligt. Men även om man struntar i kretslopp, energiförbrukning, djurens välfärd, kväveanvändning och allt det där andra som kan kännas som att ”någon annan” får lösa, så finns det en sak som går direkt under skinnet – kemikalierna. Det är svårt att stå ansikte mot ansikte med en lantbrukare som har blivit allvarligt sjuk av bekämpningsmedel, bara för att jag ska få äta billig mat. Det är en krypande känsla längs ryggraden att se olusten i ögonen hos lantbrukare som gör sig beredda att köra med sprutan på åkrarna.

Och användningen av bekämpningsmedel har inte minskat i Sverige under de senaste 20 åren, tvärtom har de ökat betydligt. Något mål eller någon plan på hur kemikalierna ska minska, finns heller inte. Även här har regeringen lämnat walkover, som alltid när det gäller jordbrukspolitik. De skulle kunna snegla på Danmark, som både har en ambitiös plan och dessutom lyckats minska användningen av bekämpningsmedel under samma tid, men icke.

Anders Munters är en av de som har drabbats, men framför allt är han en av de bönder som uträttar storverk i det tysta. Han gör det som så många av oss inte riktigt orkar med, bedriver ett omfattande miljöarbete i praktiken – på sin gård, som initiativtagare till ett intressant biogasprojekt i Vansbro och som ordförande i Naturskyddsföreningen i Dalarna.

Han är en av de som har förstått att det inte räcker med ord för att åstadkomma verklig förändring, men i dag är det ordens makt han ska bruka. I dag är han sommarpratare i Radio Dalarna. Missa inte! Det kommer bli mycket intressant.

(Anders Munters är också gästbloggare på hungryandangry, vilket jag är mycket glad över.)

Eko måste vidare
 Eko måste vidare 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I senaste numret av Filter levereras svidande kritik mot KRAV och den ekologiska matproduktionen. Det är en välskriven och intressant artikel eftersom man väljer att inte enbart rada upp kända ekohatares argument. I stället tar man fasta på KRAVS, men även till viss del ekolantbrukets akilleshälar, en debatt som förts under många år inom Ekologiska Lantbrukarna och övriga ekorörelsen.

Kritiken handlar främst om KRAV som har utvecklats från en ideell organisation som ville förändra världen till en byråkratisk koloss med ett regelverk som blir allt mer detaljerat och allt mer obegripligt. En organisation som verkar ha tappat sin inre ideologiska kompass och inte längre vågar lita på att de grundläggande mervärdena bär och därför väljer att i stället för att utveckla dessa, lägga till nya regler som egentligen mest framstår som kosmetika. För hur ska man annars förklara KRAVs förtvivlade arbetet att hänga på klimatsnålevågen vilket bland annat resulterat i konstigheter som ett regelförslag som skulle innebära en mer intensiv uppfödning av kor, något som ledde till starka protester från Ekologiska Lantbrukarna. I stället för att lyfta fram den klimatfördelar som man faktiskt har, och utveckla dem mera.

KRAV är en kompromiss, precis som det ekologiska jordbruket. Målet är att jordbruket ska vara mer miljövänligt, djurvänligt och även människovänligt, men samtidigt ska även en ekolantbrukare kunna försörja sig. Det innebär ständiga kompromisser. Kalven skulle exempelvis må bra av att stanna längre hos sin mor än de 3-4 dagarna som KRAVs regler föreskriver, det visar forskningen, men samtidigt anser man att det ekonomiska bortfallet i form av mindre såld mjölk, blir så stort att det skulle vara omöjligt att ställa ett mer radikalt krav.

Och detta är bara ett exempel.

Men det handlar inte bara om kompromisser, den som har följt ekologiska lantbrukets framväxt i modern tid, inser också hur svårt det är för alternativen att utvecklas, när den gängse normen är så förhärskande. Det finns exempelvis ingen ekologisk växtförädling, utan ekobönderna får hålla till godo med de sorter som verkar passa ekojordbruket bäst. På samma sätt förhåller det sig med de flesta djurraser som används.

Men artikeln visar också med all tydlighet det som många av oss har hävdat länge – ekolantbruket måste utvecklas vidare. I stället för fler eftergifter när det gäller djuromsorgen, krävs det en ordentlig skärpning som gör skillnaden tydligare för konsumenten. Fortsatt energieffektivitet och cirkulation av näringsämnen, inte minst mellan stad och land, är en annan stor fråga. Vi kanske också måste diskutera vilken roll som storleken spelar? Hur stor kan en gård bli för att den verkligen ska anses vara ekologisk, även ur en konsuments ögon?

Ekologiskt lantbruk har stora fördelar gentemot det konventionella lantbruket, där delar jag inte Filters slutsats som låter en ekobonde som slutkläm konstatera att KRAV mest handlar om att lura 08-or, inte om något väsentligt värde. Men det ekologiska lantbruket måste vidare och fortsätta att arbeta med den ursprungliga idén – att utveckla ett lantbruk som gör världen bättre, inte sämre.