Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Plankstek & kebabpizza
 Plankstek & kebabpizza 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

” Jag har plankstek som ”guilty pleasure”, säger arbetskamraten.

Det är en grå vintermorgon och vi har nu suttit i samma arbetsrum så pass länge att vi börjar bli vänner. Det är då man kan avslöja hemligheter, som att man gillar plankstek med bränt spritsmos som inramning. Fast man ”bor i Stockholms innerstad och jobbar med media”.

I stället borde vi skrutit om helgens korvstoppning, styckning av det halva lammet eller grisen eller den egenhändigt skjutna, plockade och tillagade ripan. Det är berättelser som ger oss rejält med pluspoäng under förmiddagsfikat på jobbet.

Plankstek ger bara minus.

Det känns som det var länge sedan som matintresset var en fråga om mat, precis som det var mycket länge sedan som intresset för design och inredning, handlade om just detta. För om det nu är så att vi verkligen har ett så djupt och innerligt intresse för dessa verksamheter, varför syns det inte i våra hem och på våra tallrikar?

En allt större grupp lägger ner allt mer pengar på mat och inredning, men trots stora resurser , trots ett ”genuint intresse för mat och design”, ser man sällan någon skillnad. Det räcker med att öppna vilken inredningstidning som helst för att få det bekräftat.

För femton år sedan hörde jag en bekant berätta hur han under några års tid såg flyttlassen avlösa varandra på gatan mitt emot. Det var när Vasastan på allvar ömsade sitt skinn till ett betydligt mer dyrbart sådant. Par i 30-årsåldern flyttade in med sina mattor från Kasthall, sina möbler från Room och Nordiska Galleriet, för att efter något år, väntandes sitt första barn, flytta vidare och avlösas av nästa 30-åriga par med mattor från Kasthall, möbler från Room och Nordiska Galleriet. Berättarens stilla undran var: ”Varför lämnar de inte kvar sina möbler?”

Och nu är det precis det som har hänt. I Sundbyberg har Riksbyggen låtit en inredningsdesigner inreda en våning ner till minsta bestick. Det är bara att ta med sig tandborsten och flytta in. Lars Berge skrev lysande om detta i Svenska Dagbladet och ger som förklaring att vi alla drömmer om att bo på hotell, när allt i våra liv ändå är så tillfälligt.

Jag tror han har en poäng i detta, men jag tror att det också finns ytterligare en förklaring, nämligen vår allt större rädsla för att äta, inreda, göra – helt enkelt vara – fel.

Jag tror att denna rädsla också spelar in när allt fler människor köper hem färdiga matkassar och matlådor, man köper inte bara tid, man köper också trygghet, en förvissning om att maten är näringsmässigt väl sammansatt och recepten hyfsat trendiga. Det är därför som flera av matkasseföretagen kommunicerar att de samarbetar med kockar, dietister, inte använder halvfabrikat och i en del fall, jobbar med ekologiska råvaror.

Det är rädslan som fick oss att blixtsnabbt överge tepåsen och i stället börjat brygga te med äggklocka och termometer, samtidigt som vi för oss själva försökte memorera skillnaden mellan Pu-erh och Oolong. Samma rädsla som har fått oss att testa grappa, olivolja, whisky, choklad, kaffe, champagne och you-name-it i parti och minut.

För även om vi lever i den kanske mest individualiserade tiden någonsin, så vill vi ändå tillhöra flocken, men den rätta flocken. När medelklassen nu är så stor, gäller det hela tiden för den grupp som vill positionera sig högst upp på stegen, att hitta nya attribut. Surdegsbröd är numera standard, nu springs det vidare mot surkålen, korvstoppningen och ölbryggningen.

Skulle detta nu vara något fel, att människor lär sig hantverket bakom riktig mat? Absolut inte, men tro inte bara att det handlar om ett ”genuint intresse för mat” . Det har det aldrig gjort.

Och ibland, när du inte orkar med ekorrhjulet, tänk på att mat faktiskt kan vara något så enkelt som bara gott. Och glöm inte bort dina ”guilty pleasures”. Min heter kebabpizza.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Narkotika och löjrom
 Narkotika och löjrom 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I november stormade Umeåpolisen en MC-lokal ägd av Red Devils, en supporterklubb till Hells Angels. Polisen var på jakt efter narkotika, men tillslaget gav mer utdelning än så. Förutom vapen och knark hittade man dessutom 250 kg löjrom!

Även om det här fallet hör till de mer drastiska, så finns det gott om exempel på löjromslurendrejeri. Det är många som vill snylta på Kalixlöjrommen goda renommé och det är inte att undra på, det handlar om stora pengar. Hade de kriminella männen med sk intresse för motorcyklar lyckats prångla ut löjrommen som äkta Kalix-vara, vilket den inte var, hade det gett en liten nätt förtjänst på 400 000 kronor. Och det är också därför som det både i butiker och på krogar säljs löjrom som utger sig för att vara the Real Kalix Thing, men som inte alltför sällan kommer någon helt annanstans ifrån.

Det var därför som Norbottens Kustfiskeförbund bestämde sig för att skydda Kalixlöjrommen med hjälp av EUs ursprungsmärkning. Märkningen, eller certifieringen, finns i tre olika nivåer och under hösten blev Kalixlöjrom den första svenska matvaran som fick EUs strängaste skydd, sk ”Skyddad ursprungsbeteckning”. För att få den här märkningen ska matvaran, lite förenklat, ha tydliga geografiska och kulturella rötter i ett visst område och Kalixlöjrommen kan bara fångas i det bräckta vattnet längs Bottenvikskusten, mellan Haparanda och Piteå. Skyddet är EUs sätt att värna om europeiska lokala och regionala specialiteter av hög kvalitet. Kalix Löjrommen har hamnat lite av den europeiska gastronomins Hall of Fame, tillsammans med storheter som Parmigiano Reggiano, Morbier, Gorgonzola, Parmaskinka, Manchego – för att nämna några.

Hur starkt skyddet blir för Kalixlöjrommen i praktiken beror givetvis på om Livsmedelsverket och kommunerna förmår att stoppa fusket när de upptäcker det. Parmesanosten, Parmigano Reggiano, är en annan produkt som ofta drabbas av plagiat och varumärkessnyltare och konsortiet bakom osten har ett antal jurister sysselsatta för att hela tiden bekämpa kopierarna . Trots detta ser man skyddet som ovärderligt, man vet nämligen att utan EUs skydd hade man antagligen stått sig rätt slätt.

För oss konsumenter finns det nu betydligt större förutsättningar att den Kalixlöjrom som landar på våra tallrikar också verkligen är det. Och de som brukar spä ut de gyllene kornen från Bottenviken, har all anledning att sova lite sämre om nätterna framöver.

För övrigt skulle väl de medelålders männen i kriminella motorcykelklubbar kunna skaffa sig andra sysselsättningar. Vad sägs om att börja åka båge?

Baksidan av närodlat
 Baksidan av närodlat 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

– Skyll inte klimatförändringarna på småbönderna i utvecklingsländerna, de har minst skuld av alla men drabbas hårdast. Ger ni dem ingen möjlighet att exportera, straffar ni dem till fortsatt fattigdom, säger Sonia Mwadime, chef för Biofresh i Uganda som exporterar frukt och grönsaker till Europa.

Sonia Mwadime är i Stockholm för att delta i en debatt som anordnas av Kooperation Utan Gränser. Debatten handlar om närodlat kontra import från långväga länder. Använder vi klimateffekten som en ursäkt för att stänga ute utvecklingsländernas bönder från vår marknad?

För de drygt 200 småbönder, de flesta kvinnor, som säljer sin frukt och sina grönsaker till Biofresh är exportmarknaden oerhört viktig.

– Den ekologiska exporten gör att vi kan betala mellan 50 och 100 procent högre pris till våra bönder än vad de får på den lokala marknaden. Det gör att de kan sätta sina barn i skola, betala sjukvård, bygga bättre hus – helt enkelt ta sig ur fattigdomen, säger Sonia Mwadime.

Jag har uppdraget att arrangera debatten och har tidigare hört talas om Sonia Mwadime. Kvinnliga företagsledare inom jordbruks- och livsmedelssfären är ovanligt i Sverige och ännu mer sällsynt i Afrika. Hon berättar att hon som kvinna ofta befinner sig i underläge, men samtidigt anser hon sig oerhört privilegierad.

– Min far var mycket ovanlig. Han ansåg att flickor skulle ha samma möjligheter som pojkar och jag fick möjlighet att studera, säger hon.

Hon ser jämställdhetsarbete som ett av de viktigaste verktygen för att förbättra livet för Afrikas småbönder. Precis som i så många andra utvecklingsländer är det kvinnorna som gör jobbet ute på åkrarna, medan det är männen som äger marken, makten och har kontroll över pengarna.

– Även om jag ger kvinnan betalt för sina grödor, vet jag att mannen tar hand om pengarna. Skulle hon försöka behålla betalningen själv, riskerar hon att bli misshandlad och dödad.

Därför har Sonia valt att dela ut en del av ersättningen i form av en bonus. Det kan vara en vattentank, så att kvinnorna slipper att bära vatten varje dag, eller en cykel, så att kvinnorna har lättare att transportera sina grödor.

– Männen blir ofta väldigt glada för den här typen av bonus, de inser inte att det främst är kvinnorna som tjänar på det.

Likaså använder hon list för att även kvinnorna ska delta i utbildning i odling. Tar mannen med sin hustru till utbildningen, får han också socker eller tvål, varor som är hett eftertraktade.

– Om jag inte har något lockbete, skulle bara männen komma, trots att det är kvinnorna som gör jobbet och behöver utbildningen. Det krävs en del list, säger Sonia Mwadime och ler.

När granskarna inte gör sitt jobb
 När granskarna inte gör sitt jobb 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Så har det hänt igen. En journalist har gjort det jobb som vi journalister som jobbar gentemot lantbrukspressen, borde ha gjort. Det handlar om ännu en rond av grisskandalen som briserade förra året vid den här tiden. Då var det Daniel Öhman på Ekot som återigen visade på missförhållanden i svenska svinstall, denna gång med hjälp av smygtagna filmer av Djurrättsalliansen.

Nu är det Jesús Alcalá som i Svenska Dagbladet har studerat de juridiska turerna närmare i fallet Lars Hultström och en av hans gårdar, Blackstaby. Bilderna från Lars Hulströms gård, där bland annat grisar stod och åt på döda grisar, fick både Jordbruksverket och jordbruksminister Eskil Erlandsson att reagera mycket kraftigt. Flera av gårdarna, däribland Hultströms, polisanmäldes. Endast i ett fall blev det åtal, vilket resulterade i en friande dom. I Hultströms fall, beslöt åklagaren att lägga ner anmälan.

Alcalá hävdar i sin artikel att det har förekommit jäv, eftersom de veterinärer som på åklagarens uppdrag granskar Djurrättsalliansens film, också har uttalat sig positivt för grisproducenterna. Han visar också att åklagaren ljuger, när han hävdar att han försökt kontakta fristående veterinärer för att göra en mer oberoende granskning. Likaså visar han att det finns stora skillnader mellan hur länsstyrelsen uppfattade de filmade stallen och hur veterinärerna gör det. Där Länsstyrelsen skriver ”grisar med grava rörelsestörningar”, ser veterinärerna i stället en gris som ”förefaller ha ont” osv. Alcalá ifrågasätter också varför ingen polis eller åklagare har besökt gården och varför inget förhör har skett med Lars Hultström.

Jag kan inte bedöma om Jesús Alcalá har rätt i sin granskning. Men utan tvekan ställer han de rätta frågorna. Hur kunde det komma sig att dessa upprörande bilder av vanvård och som fick hela svenska folket att gå i taket lagom till jul, inte leder till åtal?

Det är en fråga som inte bara grisbranschen borde ha ställt sig, utan även alla vi som jobbar gentemot lantbrukspressen. Vi är många som inte har gjort vårt jobb.

Jämställt jordbruk, vad ska det bara bra för?
 Jämställt jordbruk, vad ska det bara bra för? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag är ledsen, men jag måste skriva något om jämställdhet. Och inte nog med det, jag måste skriva om jordbruk också. Jämställt jordbruk, känn på den. Inte särskilt sexigt kanske.

Men vi kommer inte ifrån det där med jämställdhet, inte ens inom jordbruket.

Säg bonde och flesta tänker på en man i rutig skjorta. I stället borde vi tänka på en kvinna. Var fjärde människa på jorden är faktiskt en kvinnlig bonde. Det är kvinnorna i utvecklingsländerna som ser till att det kommer fram mat på bordet och då pratar vi verkligen om ax till limpa. Trots att de är i majoritet så är de ändå i förkrossande underläge. De äger för det mesta inte sin mark, de har inget inflytande i de jordbrukskooperativa föreningarna, de har svårt att få lån, de får sällan rådgivning om hur de ska odla osv osv.

Men spelar det här någon roll? Ja om man vill göra något för att minska fattigdomen och svälten i världen. Hälften av alla världens cirka 1,4 miljarder människor som är oerhört fattiga är nämligen kvinnor inom lantbruket. Vill man förändra detta så måste man inte bara jobba med lantbruket utan också direkt med kvinnorna. Och man måste jobba med jämställdheten. En kvinna som inte tillåts av sin man att gå utanför dörren, annat än för att sköta sina sysslor, lär till exempel aldrig komma iväg på några möten med kooperativet.

Både internationellt och i Sverige har man under de senaste åren pratat om att det är dags att öka biståndet till jordbruket, eftersom man har sett att det är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdomen. Likaså pratar man om att jämställdheten måste vara en självklar del av biståndet. Hittills har det blivit snack. Inte ens vi i Sverige, som anser oss vara en föregångare på jämställdhet, har lyckats få till det.

I morgon startar den första av tre debatter om den vanligaste bonden i världen, nämligen den som oftare bär kjol än keps. Debatterna om kvinnliga bönder i utvecklingsländerna arrangeras av Kooperation Utan Gränser och ingår i deras kampanj ”Världens tuffaste jobb”. Jag har den stora äran att få fungera som konferencier. Vi kommer inte lösa problemet, men vi kommer i alla fall att prata om det. Och sedan får vi hoppas att det blir något mer än bara prat.