Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Kemikramarna har vetenskapen som täckmantel
 Kemikramarna har vetenskapen som täckmantel 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

På Brännpunkt i Svenska Dagbladet gick ett antal professorer och deras vänner till hård attack mot City Gross beslut att GMO-fri märka sin mat. Det kan vara lätt att tro att det är vetenskapen som talar, att påståendet om att genmodifierade grödor skulle vara ett miljövänligt alternativ, är något som är baserat på sakliga fakta. Men trots alla professorstitlar har debattartikeln ingenting med vetenskap att göra, utan är en ren partsinlaga. Författarna väljer att systematiskt bortse från fakta som strider mot deras egen uppfattning och det är ett brott mot vetenskapens mest grundläggande regel.

Här andas inte ett ord om alla de problem som tekniken dras med. Här sägs inget om att det ökade problem av resistenta ogräs som Monsantos Roundup ready soja, majs och bomull har gett upphov till, vilket i sin tur leder till ökad besprutning. Inte heller något om att Monsanto därför utvecklar nya grödor som bygger på betydligt tyngre bekämpningsmedel än Roundup, medel som sedan länge är förbjudna i Sverige. Och inget sägs om att bekämpningsmedlet parakvat även används i odlingar av GMO-soja för nedvissning av blasten.

Artikelförfattarna låtsas heller inte om att man efter ett visst antal års odling av genmodifierade grödor får mindre skördar och problem med sekundära angrepp av skadegörare, något som återigen leder till ökad användning av bekämpningsmedel. En av de undertecknarna, Stefan Stymne, skrev så sent som i augusti på Forskarbloggen om just problemet med sekundära skadegörare. Den genmodifierade bomullen i Kina som har lett till att skinnbaggar har ökat explosionsartat och de skadar inte bara bomullen, utan även andra grödor. GMO-bomullen innehåller ett gift som dödar bomullens vanligaste skadegörare, vilket har gjort att odlarna har slutat använda bredspektriga bekämpningsmedel. Därmed har det blivit fritt fram för skinnbaggarna, vilket i sin tur har lett till ökad användning av bekämpningsmedel på andra grödor.

Stymne menar att detta inte är genteknikens fel, utan att lösningen är en vettig växtföljd och en kombination av olika bekämpningsmedel och olika typer av genmodifierade grödor. Han konstaterar sedan att ”Sådan GM-bomull har dock ännu inte tagits fram, vilket vittnar, liksom i fallet med Roundup grödorna, om den kortsiktighet som kännetecknar de företag som utvecklar kommersiella GMO.”

Men detta kortsiktiga tänkande hos kemiföretagen som leder fram till ökade skadedjursangrepp, resistenta ogräs och ökad användning av bekämpningsmedel, nämns inte i artikeln, trots att det sannerligen är miljöaspekter som tål att diskuteras.

Den utveckling som vi hittills har sett inom GMO-tekniken har bara handlat om en enda sak, att fortsätta utvecklingen av bekämpningsmedel och att skaffa sig ännu mer kontroll över lantbruket och vår mat. Allt snack om att utveckla grödor som ska utrota världssvälten har hittills bara stannat vid just prat.

City Gross initiativ att GMO-fri märka sina livsmedel hade inte behövts om det hade blivit en obligatorisk märkning av animalier som är uppfödda på GMO-foder, något som stoppades av kemiföretagen. Att kemiföretagen strider för sin sak är inget att förvåna sig över, men sedan när blev det vetenskapens uppgift att kritisera en livsmedelskedjas marknadsföring? Och vilken verklighetsuppfattning har debattörerna när de utmålat City Gross som en gigantisk aktör med enorm makt att ”vilseleda” konsumenterna? De som verkligen har makten i detta spel är just kemiföretagen med Monsanto i spetsen, för ytterst är det detta som hela GMO-utvecklingen handlar om, att ta makten över maten. Den som inte gillar City Gross kan alltid välja att handla i en annan butik, men utbredningen av GMO-odlingar har gjort chansen till ett eget val omöjligt för bönder i stora delar av världen.

Djurplågeri – nej tack!
 Djurplågeri – nej tack! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Man ska inte överdriva elvaåringars trendkänslighet, men när jag sonens och hans klasskamraters skolarbete, så tror jag att de är något på spåret. I samband med valet har klassen fått i uppgift att forma sina egna partier. Där finns bland annat ”Värlfärdsdemokraterna”, ”Fritidspartiet” och ”Världspartiet” och bland vallöftena finns allt från ”bättre skolmat”, ”fler konstgräsplaner” till ”ingen rasism”. Men ett vallöfte finns i nästan alla partier, nämligen omsorgen om djuren och stopp för djuplågeri. Och det är där som trendkänsligheten kommer in.

I flera länder har det under de senaste åren vuxit fram djurrättspartier. Partierna finns i Kanada, Storbritannien, Spanien, Australien, Tyskland och Österrike. I Holland har till och med ”Djurens Parti”, Partij voor de Dieren, som världens första, lyckats ta sig in i parlamentet.

I våras la Marit Paulsen (fp) fram ett förslag till gemensam djurskyddslag inom EU. Parlamentet gav sitt bifall och nu återstår troligen många års av tröstlöst malande inom EU-byråkratin, men ändå. Vem hade för tio år sedan trott att man inom EU ens skulle komma på tanken?

Och orsaken är givetvis att konsumenternas omsorg om djuren har visat sig inte vara någon dagslända, utan ett krav som bara växer, både i Sverige och Europa. När mat förvandlas från födointag till upplevelse, måste även grisen ha ett drägligt liv innan den landar som fläskkotlett på din tallrik.

Morgondagens konsumenter kommer med stor sannolikhet inte nöja sig med att i otaliga konsumentundersökningar säga att djuromsorgen är viktig. De kommer förmodligen att i större utsträckning, göra något också.

Vem vet, kanske några av dagens elvaåringar är morgondagens politiker som kämpar för ett bättre liv, även för djuren?

Den rena svenska maten
 Den rena svenska maten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det är inte bara invandraren som utgör ett farligt element i Sverigedemokraternas och deras internationella brödrapartiers värld. Det är egentligen allt som man upplever som främmande, oförståeligt och upprörande. Dagens artikel om partiets syn på kulturpolitiken är ett lysande exempel på detta. Sverigedemokraterna gillar folklig kultur, hembygdsdräkter och vikingabyar men tycker inte att man ska lägga skattemedel på Moderna Muséets nonfigurativa konst. Det är en åsikt som de inte är ensamma om, det finns åtskilliga människor som inte förstår vad det är för mening med en målning ”som man inte ser vad de föreställer”. Och det finns många människor som tycker att både opera och rap är rena skräpet, likt franska Front National.

Men som tur är, är det inte de som bestämmer.

Högerextremistiska partier har alltid haft det draget av förakt inför kultur som man inte förstår sig på. Entartete Kunst kallades det för i Nazi-Tyskland. Mahler, Bartók, Paul Klee och Chagall, alla dömdes de ut som urartade.

Maten som kulturyttring, har också periodvis fått sin släng av sleven. Italienska fascisterna försökte förbjuda pastan, eftersom de ansåg att det var mat som gjorde folk dumma och lata. Det gick kanske inte så bra. Mc Donalds har inte bara hatats av vänstermänniskor, utan minst lika mycket av högerextremister, även i modern tid.

Dagens Sverigedemokrater, med herr Åkesson i spetsen, tycker dock att det är helt okej med både pizza, kebab och bulgur, kanske för att vi idag betraktar den maten som svensk husmanskonst och alltså inte ”konstig”, men kanske också för att de inte riktigt har tänkt igenom hur viktig maten är för vårt svenska kulturarv.

Här följer dock en lista för Åkesson och hans grabbar, nästa gång de ska ställa till kalas. Det kanske inte blir så gott, men det är garanterat svensk mat.

– Mjölmat i alla former – välling, gröt och bröd

– Salt sill

– Sur mjölk

– Öl och brännvin

– Salt fläsk

– Rovor

Bon Appetit!

Jordbruket på modet
 Jordbruket på modet 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I den allmänna valdebatten har jordbruket knappt nämnts, med undantag för att det skymtat förbi i någon miljödebatt. Det är lite förvånande med tanke på att maten är en såpass het fråga och det är också lite anmärkningsvärt eftersom det faktiskt har diskuterats rätt mycket kring jordbrukspolitiken, men då främst i forum som vänder sig till de närmast sörjande. Men kanske är det ytterligare ett bevis för att jordbruket alltmer blir en angelägenhet för en allt trängre krets. Eller så är det snarare ett tecken på att denna valrörelse egentligen har handlat om ett väldigt begränsat antal frågor.

Men den som har haft möjlighet att lyssna på de mer ”interna” debatterna, har inte kunnat undgå att lägga märke till ett nyvaknat intresse för jordbruket bland de rödgröna. När partiledarna för de rödgröna besökte LRFs stämma i våras, gjorde de ett sådant intryck på LRFs ordförande Lars-Göran Pettersson, att Centern måste ha blivit allvarligt oroade.

Miljöpartiet har länge haft ett intresse för jordbruket, men då främst när det gäller miljöpolitiken. Vänstern och socialdemokraterna har dock under rätt lång tid varit rätt ointresserad av lantbruket, ett ointresse som de visserligen delar med rätt många partier. Så det är inte så konstigt att deras olika utspel väcker viss uppmärksamhet inom lantbruket.

Mona Sahlin har utlovat en ny jordbrukspolitik och att en av de första hon ska ringa efter en valseger, är just LRF. Både Peter Eriksson och Lars Ohly pratar om att det är viktigt att det svenska jordbruket växer. Ja, Lars Ohly går till och med så långt att han säger att svenskt jordbruks ”självförsörjningsgrad” måste öka och just det ordet har en särskild klang inom stora delar av lantbruket. Det går tillbaka till en tid då jordbruket var politiskt reglerad och det inte fanns någon världsmarknad att brottas på. Även om ordet i dag är lite av tabu, ingen vill ju vara en gårdagens man eller kvinna, så finns det ändå en stark längtan efter just detta. När det fanns en tid då det var viktigt att Sverige var självförsörjande när det gällde den egna matproduktionen. I dag ser vi hela tiden hur importen av mat ökar. På mycket kort tid har vår inhemska produktion av exempelvis nötkött, halverats. Nog förstår man dem som längtar tillbaka till en annan tid.

Men ingen har egentligen tryckt de rödgröna ordentligt på pulsen när det gäller att få reda på hur den nya politiken ska se ut eller om det ens är möjligt att öka produktionen inom det svenska jordbruket och i så fall – varför?

Idag ska Peter Eriksson tillsammans med kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (m) laga mat och prata matpolitik på Ekoteket/Kulturhuset i Stockholm. Återstår att se om vi får vet något mera om hur miljöpartiet ser på framtidens jordbruk.

Har du gått i Sellerifällan?
 Har du gått i Sellerifällan? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Av gästkrönikör Peter Johansson

Din matlagning kan helt oförskyllt ha kommit in i en kulinarisk återvändsgränd: Allt du tillagar och äter smakar ungefär likadant, inte dåligt men maten är tråkig och enformig.

Då kan det vara så att du sitter i fast Sellerifällan. Det finns bara en väg tillbaka och det är att vända helt om och börja om från början med att läsa kokboken innantill och faktiskt göra som det står – in i minsta detalj.

Sellerifällan har fått sitt namn efter låtsaskockarna Werner och Werner – Sven Melander och Åke Cato – som hade det kännetecknet att med tysk brytning alltid säga: ”Det går lika bra med selleri!”

Känner du igen dig i följande sitter du i fällan: Du har hittat ett nytt spännande recept; på nätet, eller kanske i en kokbok du fick för tre jular sedan. Det viktiga är att receptet är nytt och tidigare oprövat av dig.

Den som sitter i sellerifällan kommer garanter att göra en, troligen fler av följande saker:

  1. Receptet innehåller en hel del olika råvaror och kryddor du inte har hemma och som inte finns i din Konsumbutik tvärs över gatan. Du hoppar därför över en eller flera ingredienser eller ersätter de med något du har hemma.
  2. Receptet innehåller någon eller några ingredienser du inte tycker om – eller tror att du inte tycker om, men som du faktiskt aldrig smakat. Du tar därför inte med den här ingrediensen när du lagar till rätten. Det kan till exempel röra sig om sådant som fläsksvål, rå lök, ingefära, ansjovisspad, HP-sås, fransksenap, kycklinglever, ostron eller i stort sett vad som helst du inte gillar.
  3. Receptet innehåller – vad du tycker – en hel del onödiga åtgärder som du struntar i att utföra. Till exempel att torrosta spiskummin eller Sichuanpeppar innan de får puttra med i grytan.
  4. Receptet innehåller – vad du tycker – för exakta tids-, temperaturangivelser, som till exempel: Fisken ska marineras i 30 minuter. (Du marinerar den minst 2 timmar) Den danska fläsksteken ska väga mellan 1 och 1,2 kilo. (Du tar en rejäl bit skinka på sisådär 4 kilo.)
  5. Receptet innehåller – vad du tycker – är överdrivet mycket eller för den delen lite av någon ingrediens. (”Va! har de bara en vitlökklyfta, jag tar nog fem!” ”Va! ska det inte vara olivolja i det här. Receptet är ju i alla fall från Palermo så jag tar minst en deci.” ”Va! ska det vara olivolja i det här. Inte använder man olivolja i Ostabkhazien. Det får bli smör i stället.” Och så vidare.)

Var och en begriper att en rätt som tillagas enligt ovanstående inte ens påminner om originalet.

Att din anrättning smakar annorlunda betyder inte att du lagat en maträtt som smakar illa eller för den delen smakar sämre än originalet, men du har lagat en maträtt som du har hittat på. Till slut kommer allt du lagar att smaka samma.

I längden blir det här beteendet väldigt svår att bryta sig ur för till slut tänker du att det är ingen idé att pröva nya rätter ”allt smakar ju ändå lika dant.”

Fråga mig, för få har suttit fast i sellerifällan lika djupt som jag. Utan hjälp från min hustru som numera tvingar mig att följa recepten skulle jag fortfarande sitta fast djupt.