Close
Enter your
text here

Ofrihetens mat

Konsumentmakt räcker inte
 Konsumentmakt räcker inte 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Läser en utmärkt krönika i Land Lantbruk. Krönikören Pelle Agorelius är livsmedelsproducent och uppfylld av dagliga möten med konsumenterna och betonar vikten av att ständigt vara lyhörd för konsumenternas önskningar. Det gör han helt rätt i, utan tvekan finns det fortfarande många företag i Livsmedelssverige som fortfarande inte har lärt sig den läxan.

Däremot tror jag att det är bara i den bästa av världar som konsumenten verkligen har makt. Och nu lever vi inte i den. Konsumenten är tyvärr vare sig kung eller president i Matlandet Sverige. För vad händer den dagen då Coop eller någon annan kedja bestämmer sig för att Agorelius produkter är för dyra eller av någon annan anledning inte passar in i sortimentet? Jo, då får hans produkter vackert maka på sig, oavsett vad konsumenterna tycker.

Visst spelar det roll vilka val som vi konsumenter gör i butiken och visst finns det många exempel när konsumentmakten har fungerat, men vi ska ändå vara realistiska och inse att konsumentmakten, i alla fall som vi utövar den i dag, är ett rätt svagt verktyg för förändring. Den verkliga makten finns hos handeln och de riktigt stora livsmedelsföretagen, inte hos bönderna, politikerna eller hos konsumenterna.

Handeln brukar alltid påstå att man låter konsumenterna välja. Men vem har egentligen valt att handelns egna varumärken ska växa med sådan kraft som har skett under de senaste åren? Med några få undantag har merparten av dessa varumärken inget annat värde än att ge handeln mera makt över livsmedelskedjan. Särskilt tydligt blir det nu när både Ica och Coop ska börja sälja egen mjölk. Vem tycker att mjölk är dyrt? Och vem tror att handeln kommer att tillföra några värden för att utveckla mjölksegmentet?

Jag önskar att det vore konsumenten som verkligen var kung i Matsverige, men tyvärr är står vi fortfarande kvar i folkhopen som beundrande tittar på Kejsaren utan kläder. Och det verkar inte finnas ett enda barn som skriker att kejsaren är naken.

Och egentligen borde Agorelius flirta med inköpscheferna i stället. Men jag är glad för att han väljer att ha konsumenterna i fokus.

Köttmånglarna
 Köttmånglarna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det har hackats en hel del på de korkade och giriga konsumenterna som lät sig luras av färgad fläskfilé, när de egentligen trodde att de gjorde värsta oxfilé-klippet. Visst, vi konsumenter har tränats under mycket lång tid att det viktigaste med maten är priset och det gör att vi lätt låter oss luras, gång på gång.

Men i detta fall är min stilla undran är – vilka är det egentligen som ska stå i skamvrån? Butikerna, grossisten, importören som köpte in fusk-köttet, tydligen också under lång tid, – trodde de också att de gjorde en fantastisk affär? Kunde de heller inte se skillnad på röd fläskfilé och oxfilé trots att det faktiskt är deras jobb? Eller bestämde de sig helt enkelt för att lura skjortan av sina kunder?

Oavsett vilket, så kan inte skuggan den här gången falla på extraprisfanatiska konsumenter. Det är ju faktiskt inte så att försäljningen har skett på Sergels Torg klockan två på natten, den har skett i livsmedelsbutiker som vi trots allt har rätt mycket förtroende för.

Ettöringarnas diktatur
 Ettöringarnas diktatur 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Om man vill veta vad som egentligen styr dagens lantbruk, inte bara i Sverige utan i hela världen, behöver man i dag bara öppna Land Lantbruk. Där säger LRFs ordförande Helena Johnsson att det kan vara dags att omvärdera svenska mjölkbönders beslut att inte ge sina kor GMO-foder. Hon får understöd av Gunnar Pleijert, ordförande för mejeriernas branschorganisation Svensk Mjölk.

Mjölkbönderna var tidigt ute och sa nej till GMO-foder, till skillnad mot köttbranschen som kom betydligt senare med sitt beslut. Anledningarna var flera, ett motstånd från bönderna själva men också att man insåg att konsumenterna var skeptiska till GMO. Att nu frågan tas upp till diskussion igen, beror på det pressade ekonomiska läget för mjölkbönder, deras mjölkpriser har sjunkit rejält under senare tid. I ett sådant läge måste man förstås titta på kostnaderna men det är rätt häpnadsväckande att det är just denna kostnad som man lyfter upp. GMO-fritt foder beräknas nämligen kosta ett öre mer per kg mjölk.

För en ettöring är man alltså beredd att schackra med en oerhört laddad konsumentfråga. Det kanske inte är att sälja ut sin själ, men snudd på. Varför överhuvudtaget fundera på detta, när man i stället skulle kunna ta tag i överutfodringen av mjölkkor som enligt en beräkning från Lantbruksuniversitetet kostar mellan 2 och 7 öre per kg mjölk? Det är förmodligen lågt räknat eftersom man inte har räknat in miljökostnaderna. En licentiatavhandling av Maria Nordquist på Lantbruksuniversitet, som publicerades i somras, kom fram till att svenska kor årligen får 1 800 ton fosfor för mycket. Fosfor är inte bara en ändlig resurs utan påverkar också övergödningen. Så nog finns det all anledning att fokusera på överutfodringen i stället för att riskera att hamna i en bad will-storm.

Men egentligen är det inget som förvånar. Det är nämligen dessa små pengabeslut som styr jordbruket, inte bara i Sverige utan i hela världen. Små, små beslut och små, små pengar som när man tittar i backspegeln har lett till en utveckling som man kanske aldrig hade tänkt sig.

Det är ettöringarna som styr, inte politiken och det är inget annat än en tragedi.

 

Skygglappar
 Skygglappar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Makten rinner bönderna ur händerna, samtidigt som de är fullt upptagna med att diskutera udda detaljfrågor som vargar och besvärliga djurskyddsinspektörer. Det är budskapet i en utmärkt ledare i fredagens ATL . Arlas besked om fusion med brittiska Milk Link och tyska Milch-Union Hocheifel är bara ytterligare ett av flera exempel på att svenska bönder tappar makten över sina egna förädlingsföretag. Till listan kan läggas Skånemejeriers försäljning till Lactalis, slakten och charken som i allt större utsträckning är finsk eller dansk, Kronägg som är danskt osv. Och samtidigt har Lantmännen ekonomiska problem och Södra skogsägarna, som tidigare lyfts fram som ett av kooperationens flaggskepp, är nu också i gungning.

Under de senaste tio åren har böndernas företag fått allt svårare att hävda sig gentemot handeln. Som ett arv av regleringstiden har man agerat precis som de valhänta nybörjare på marknaden som man faktiskt har varit och fortfarande i många fall är. Handeln har inte haft särskilt svårt att sätta priser och villkor. Kräftgången inom de egna företagen har blivit en logisk följd av detta, vilket har lett till att man också förlorar allt mer inflytande över sina tidigare egna företag.

Det borde alltså finnas mycket för lantbrukarna att diskutera på den stundande LRF-stämman . Vad får den förlorade makten för konsekvenser för bönderna? Finns det någon framtid för kooperationen och hur ser i så fall den ut? Eller ska man välja andra vägar? Men i stället är det, precis som ATLs ledare påpekar, helt andra ämnen som verkar bekymra medlemmarna. Som vargar, bredband, djurskyddsinspektörer osv. Inget fel i det, det är också ämnen som ligger nära medlemmarna, men det skvallrar ändå om en oförmåga om att skilja på vad som är smått och vad som är stort.

Jag kommer att tänka på vad en grisbonde sa till mig för ett antal år sedan, något som jag hört flera bönder säga: ”Vi kunde på mötena i den lokala kretsföreningen till Slakteriförbundet diskutera hur länge som helst om en medlem verkligen bodde inom föreningens geografiska gränser. Men så fort någon nämnde ordet marknad eller hur vi skulle bli bättre på att ta betalt, då blev det dödstyst.”

Smått och stort, som sagt.

Olika kylskåp
 Olika kylskåp 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Fem säckar majs, en flaska matolja, nyskördade pumpablad och en liten påse salt som precis handlats av grannen. Det är vad som finns i Susan Mkandawires skafferi i Zambia. Någon gång slaktar och äter familjen upp en av de 15 hönor som springer omkring, men för det mesta så säljer man dem för att få in pengar.

Mitt eget skafferi och kylskåp bågnar av mat från olika delar av Sverige och världen. Mitt problem är snarare att hinna äta upp all mat innan den blir för gammal. Nej, det ska erkännas, jag lyckas långt ifrån alltid.

Susan och hennes familj, man och fyra barn, äter samma sak varje dag, lunch som middag, – Nsima – en slags kompakt majsgröt. Till frukost blir det också majs, då i form av majsvälling. Majsen odlar de själva. Oljan, saltet köper de och ibland om de har råd, även lite socker och te. Jag vill inte tänka på vad de skulle säga om de såg mitt kylskåp.

Jag får rapporten idag från Gunnar Rundgren på telefon, som har besökt Susan och hennes familj. Anledningen är att vi just nu skriver Naturskyddsföreningens årsbok som ska handla om jordbruket i världen och hur det ska kunna kunna bli mer hållbart för att klara av att försörja en växande befolkning. Tanken med boken är att vi ska berätta om hur jordbruket ser ut i olika delar av världen, vilka problem som finns, men också vilka möjligheter. Och för att visa vilket avtryck som vår mat sätter i jordbruket och i landskapet, har vi tänkt att fotografer kylskåpet hos en familj i de länder som vi ska besöka. Men redan under första reportageresan stöter vi på problem – Susan har förstås inget kylskåp, egentligen inte heller ett skafferi, hon har ett litet matförråd i en av sina hyddor.

Familjen Mkandawire svälter inte, de har fem säckar majs kvar och snart är det dags för nästa majsskörd, men marginalerna är sannerligen inte stora. Och jag kan inte låta bli att undra hur det är att äta samma sak, dag ut och dag in? Känner man någon glädje över måltiden, bortsett från det basala behovet av att bli mätt?

Jag inser att jag aldrig skulle våga fråga, det är en lyxfråga, men ändå kan jag inte låta bli att undra vad det gör med människor, hur det påverkar deras liv.

En sak vet jag dock genom telefonrapporten, för Susan och hennes man är det oerhört viktigt att kunna tjäna ihop pengar till skolavgiften för barnen. De ska nämligen inte behöva bli bönder som sina föräldrar.