Close
Enter your
text here

Ofrihetens mat

Dela olika
 Dela olika 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Ät upp, tänk på barnen i Biafra!”

Plötsligt känns inte den repliken full lika mycket old school som den gjorde för några år sedan. Det är som om den gamla sparbössan i papp från Lutherhjälpen återigen håller på att hamna på köksbordet. Vi som inte är purunga minns hur det var, den stod där som en ständig påminnelse om de svältande barnen i Afrika, samtidigt som vi bredde kaviar på smörgåsen. Och nu verkar det vara dags igen, det går inte ducka för frågan om hur maten ska räcka till och räcka till alla, i dag och i framtiden – när vi blir två miljarder fler människor.

Det har legat och pyrt ett bra tag nu. Vi har fått ständiga påminnelser – hungerkravallerna i Mexico för några år sedan, svältkatastrofen på Afrikas horn och nu kanske även Västafrika. Hela tiden poppar frågan – ska vi odla etanol eller mat på våra åkrar? Har vi rika rätt att äta så mycket kött samtidigt som andra människor svälter? Ska grödan bli mat för människor eller djur? Och hur mycket mat klarar egentligen planeten av att producera?

Svälten som var på väg ner, har stigit igen och nu svälter en miljard människor, eller var sjunde människa på jorden. Det går inte riktigt länge att säga att det inte angår oss, vi som bor i den rika delen av världen. Kanske måste vi nu på allvar börja fundera på hur vi ska fördela resurserna? Kanske måste vi lägga om vår livsstil?

När frågan nu lyfts på den gastronomiska debattscenen Skafferiet på Berns i Stockholm, så förstår man att det inte längre går att komma undan.

Datumet är 16 april. Hur ser framtiden ut – ljus eller mörk? Och vilket lantbruk kan leverera i framtiden, det ekologiska eller det konventionella?

Vi lovar en laddad debatt. Vi har redan laddat på vår trailer

 

 

 

 

 

På farligt vatten
 På farligt vatten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I senaste ATL säger LRFs ordförande Helena Johnsson att djurskyddslagen måste ändras så att den blir mer flexibel och djurägarna får mer frihet och större ansvar att sköta sin djur på bästa sätt. Likaså kritiserar hon tillämpningen av lagen och menar att bedömningen måste bli lika för alla, oavsett var man bor i landet.

Allt detta låter ju bra, mer frihet och ansvar för djurbönderna, mindre godtycke från myndighetsutövarnas sida. Samtidigt finns det något djupt oroande över detta, särskilt när man läser de högljudda kommentarer som följer på artikeln och även den övriga debatten i ämnet. Där hävdas att djurskyddsinspektörer är fanatiska djurrättsaktivister och veganer och att djurbönderna är rättslösa. Och själva djurskyddslagen är bara ett enda tokigt noll-åtta-påhitt som kom till för att göra sagotanten Astrid Lindgren glad på hennes 80-årsdag.

Jag ber bara en stilla bön att inte alltför många konsumenter följer denna debatt, för om de gör det så borde alla de lantbrukare som inte har några problem med djurskyddskontrollen, bli allvarligt bekymrade över den bild som nu sprids. Jag hoppas också att LRF, i sitt kommande arbete med djurskyddsfrågor, kommer att kryssa rätt och inte ge efter för den ibland huliganliknande debatten.

Sant är att den djurskyddslag som i dag gäller, symboliskt överlämnades av Ingvar Carlsson till Astrid Lindgren på hennes födelsedag, eftersom hon varit flitig i debatten om djuromsorg. Men sanningen är också att Lindgren var inte ensam. Det fanns en utbredd opinion som var kritisk till hur lantbrukets djur behandlades, som tyckte att det var barockt att kor inte fick beta, att höns satt instängda i burar, osv.

Och den opinionen är inte borta.

Jag är övertygad om att det sker övertramp när det gäller tillämpningen av djurskyddslagen. Det är också mycket möjligt att inspektionerna har blivit tuffare på senare tid och jag kan tänka mig att den omorganisation som skett inom djurskyddet har gjort att bedömningen ute i landet varierar och det är givetvis inte acceptabelt. Men flera av de röster som nu höjs i debatten verkar i grunden kritiska till djurskyddet och det är något helt annat. Att vara lantbrukare och djurskötare är inte vilket jobb som helst, det är ett av de mest ansvarsfulla och viktigaste arbeten som finns. Det handlar om ett yrke som är grunden för vår matproduktion och har en stor påverkan på miljön och vårt landskap, både bra och dålig beroende på hur lantbruket sköts. Dessutom innebär skötseln av djur ytterligare en ansvarsfull dimension.

Om det nu råder godtycke och rättsosäkerhet beträffande hur djurskyddslagen ska tillämpas, så måste man givetvis komma till rätta med detta. Men därifrån till att skälla all djurskyddskontroll av ondo, hota enskilda kontrollanter, ifrågasätta hela djurskyddslagen och allmänt bete sig som flåbusar – dit borde steget vara mycket långt.

Men det är det tyvärr inte.

 

Med livet som insatsmedel
 Med livet som insatsmedel 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Det kändes heller inget kul att köra ut på åkrarna med sprutan.”

Just det där har jag hört många svenska bönder säga i en bisats när de har förklarat varför de valde att börja odla ekologiskt. De starkaste drivkrafterna att ställa om sitt jordbruk har antingen handlat om att de vill få bättre betalt för sin produktion, eller att de vill ta ett större miljöansvar, men oftast en kombination av båda sakerna. Och sedan har de ofta sagt, lite i förbifarten, detta om att de tycker att det känns som en lättnad att slippa bekämpningsmedlen.

För de ekologiska grönsaksodlarna i Hanois förorter är det just befrielsen från kemikalierna som var det avgörande. Trots att de nu får lägga ner mer arbete på sina odlingar, inte minst ogräsresning för hand, och inte får särskilt mycket mer betalt för sina grönsaker (den ekologiska marknaden i Vietnam är rätt jungfrulig mark) så har de ändå gjort sitt val. Oron för gifterna och den egna hälsan väger absolut tyngst.

Och de har alla skäl till att vara bekymrade. Jordbruket i Vietnam har intensifierats under senare tid och användningen av kemikalier har ökat explosionsartat. Största användningen av bekämpningsmedel finns inom odlingen av te, kaffe och ris. Studier visar att en dryg tredjedel av risodlarna i Mekongdeltat i Vietnam är antingen akut eller kroniskt förgiftade av bekämpningsmedel.

Och självklart har man också problem med höga rester av bekämpningsmedel i grödorna. Under senare tid har dock regeringen fått upp ögonen för detta och ”safe food” har blivit ett allt mer förekommande begrepp. Bland annat har man utbildat bönder i IP-odling, dvs att få dem att inte överdosera bekämpningsmedel och välj bort de farligaste, som också ofta är de billigaste. Detta har gett visst resultat, men fortfarande återstår mycket arbete.

På de konventionella odlingarna av grönsaker som ligger granne med de ekologiska grönsaksodlingarna, ser man resterna av bekämpningsmedel på bladen. Vietnam har en lång väg kvar till att förändra sitt jordbruk. Och under tiden använder bönderna sin egen hälsa som insats.

(Foder, gödsel, bekämpningsmedel, ensilageplast mm som en gård köper in brukar inom lantbruket kallas för insatsmedel.)

Att sälja sig
 Att sälja sig 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vad är egentligen makt och inflytande värt? Ja i Skånemejeriers fall är prislappen redan satt, 700 miljoner kronor är vad Lactalis bud på Skånemejerier är värt, efter att alla skulder har betalas. Uppdelat på de 650 bönder som är medlemmar i Skånemejerier innebär det en drygt en miljon kronor per mjölkbonde. En miljon kronor kan man ha mycket kul för men frågan är om det inte ändå är väl lågt pris för att sälja sin själ? Första steget togs i går, när extrastämman sa ja till att sälja sig till världens största mejeriföretag och därmed också sälja sitt inflytande som ägare till att enbart bli leverantörer. Leverantörer till ett oerhört slutet och hemligt företag som har gjort sig känt som en stenhård förhandlare som inte lägger fingrarna emellan när det gäller prisförhandlingar med mjölkbönder.

Det finns många anledningar till att klaga på föreningsföretagen och jag har själv ägnat mig åt det, där finns en tröghet i besluten som inte minst gör att man ibland är steget efter på marknaden. Men det kanske allvarligaste är att många föreningskooperativ, inte bara mejerierna, har lidit och lider av allt för svaga och okunniga styrelser. Det saknas kompetens att förstå ekonomiska rapporter, att dra upp strategiska affärsplaner och ibland har det även saknats grundläggande affärsengelska, vilket blir särskilt pinsamt när det i vissa fall handlar om internationella företag.

Skånemejerier är ett alltför tydligt exempel på detta. En expansiv ledning, som hade kunnat vara en tillgång om styrelsen hade haft en affärsstrategi och hållit styr på ledningen, har i stället förvandlats till full galopp i ren Vilda Västern-stil och på samma sätt rider man nu rakt i armarna på Lactalis.

Föreningsföretagen har en unik styrka och det är möjligheten till makt och inflytande för varje mjölkbonde, där en man/kvinna räknas som en röst. Hur mycket den är värd såg jag för första gången i Storbritannien, där mjölkbönderna hade sålt ut sitt inflytande och nu är i händerna på privata mejerier, med låga mjölkpriser som följd. Även i oktober låg brittiska mjölkpriset i bottenligan. Jag såg det ännu tydligare i Uganda, ett land utan ett enda bondeägt företag och där bonden aldrig kan veta vad han får betalt för mjölken, om han får mjölken såld eller om det helt enkelt slutar med att företaget drar med hans pengar.

Det är inte så länge det såg ut just precis så i Sverige också.

Inte kan väl minnet i Skåne vara så kort?

Vem ska betala för kotletterna?
 Vem ska betala för kotletterna? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Grisproducenten Lars Hultström kräver i en debattartikel att staten ska betala grisbönderna för att de ska klara av att följa lagen. Detta är samma man som har varit ordförande för Sveriges Grisproducenter och för Swedish Meats , suttit i styrelsen för SCAN AB, HK SCAN, LRF och Svenska Djurhälsovården och som därmed har haft stora möjligheter att påverka den svenska grisproduktionens lönsamhet. Det är också samma man som med en hårsmån klarade sig undan ett åtal för vanvård av sina egna grisar.

”En djurvälfärdsersättning är den enda rimliga sättet att skapa lika konkurrensvillkor med övriga EU-länder. Att förändra svenska djurskyddslagstiftningen till EU-nivå är inte möjligt.”

Så skriver Hultström i en debattartikel i fredagens ATL. Och för en gångs skull är det inte vi konsumenter som får skäll för att vi inte betalar tillräckligt mycket för det svenska grisköttet. Hultström konstaterar i stället att konsumenterna är trogna och betalar ett högre pris, men att pengarna fastnar någonstans längs vägen i kedjan.

”Därför är det fullständigt lönlöst att inbilla sig att primärledet någonsin får del av dessa pengar. De jämförbara avräkningspriserna länderna emellan talar sitt tydliga språk. Det är således betydligt bättre att pengarna betalas via ersättning, då säkerställer man att konsumentens betalningsvilja når grisuppfödaren.”

Ett annat skäl för staten gå in med ett nytt bidrag, är att det är enda sättet att upprätthålla djurskyddet, enligt Hultström. Så här skriver han: ”Den enorma prispressen som pågått i många år är inte bra för djurskyddet. En grisuppfödning utan lönsamhet skapar naturligtvis problem på sikt, nödvändiga förbättringar och ombyggnationer försenas när bonden tvingas leva på rost och röta.”

Så skriver alltså en man som under flera år har varit med och styrt ett antal organisationer inom branschen och som därmed har haft ett stort inflytande för grisproduktionens utveckling. Det är ett svidande underbetyg av inte bara sin egen arbetsinsats utan även av de olika organisationernas arbete.

En bransch som inte klarar av att följa gällande lagstiftning, med företrädare som inte klarar av att agera på marknaden, är det verkligen en framtidsbransch? Och är det statens uppgift att hålla den under armarna? Jag vet inte, men klart är att grisproduktionen inte har klarat av EU-inträdet och inte klarar av att leva fritt på marknaden, vilket sannerligen inte bara gäller fläskköttet.

Reglering var inte svaret, inte heller en fri marknad. Det är bråttom att formulera en ny jordbrukspolitik, inte bara avveckla, som verkar vara regeringens förhärskande linje.