I samband med skolstarten kom sonen hem och berättade att de hade fått en ny tjej i klassen som hade bytt skola tre gånger. Han konstaterade samtidigt att han själv hade inte hade bytt skola en enda gång under sina åtta skolår. Han tyckte inte att det hade funnits någon anledning till det, men han insåg samtidigt inte att det var något självklart eftersom många av hans skolkamrater har kommit och gått.

Och nog har det under dessa åtta år funnits tillfällen när vi varit några föräldrar som allvarligt funderat på att byta skola, men i stället har vi valt det mer gammaldags sättet, vi valde att engagera oss i skolan och dess frågor. Vi bildade föräldraförening, vi bildade skolråd med representanter från skolan, föräldrar och elever, vi gnetade på, mailade, var besvärliga och ibland när det körde ihop sig ordentligt, som när plötsligt en del av skolgården var borta och ersatt med ett barack-dagis, tog vi dit lokalpressen och gick på stadsdelsnämndsmötet och uppvaktade politiker.

Vi åstadkom aldrig direkt någon revolution, utan mera små steg av förändring. Det var ett vardagligt, tålamodskrävande och ibland rätt tröttsamt gnetande.

Vi var som sagt omoderna och engagerade oss i stället för att använda oss av valmöjligheten som förändringsverktyg. Vi valde inte en ny skola, vi stannade kvar och försökte förändra det som vi ändå såg som ”vår” skola. Jag vet inte varför det blev så, kanske var det helt enkelt så att vi just då var lite trötta på alla val – vi hade valt dagis, telebolag, tv-leverantör, elbolag, bostadsrättsförening, pensionssparande, vårdcentral, tandläkare och försäkringsbolag och bank. Varje gång vi sticker in näsan i en butik, om så bara för att köpa lite frukost, ska vi fatta mängder av val – ekologiskt eller fair trade eller svenskt eller närproducerat? Vi ska kolla innehållsförteckningar på jakt efter sötningsmedel eller färgämnen som vi inte gillar. Vi ska hela tiden välja. Rätt.

Vi var kanske lite trötta på att känna oss som ständiga konsumenter och att detta konsumerande även tränger in allt mer i våra mänskliga relationer. Vi ska välja rätt, oavsett om det gäller skola för våra barn, äldreboende för våra föräldrar, tandkräm eller vår kärleksrelation. Och väljer vi fel, det vill säga om vi tröttar på tandkrämen, rektorn har korkade idéer, gamla mamma ligger i nerkissade blöjor eller vår partner börjar bli lite väl hängbukig, så kan vi alltid välja något nytt. Det finns alltid någon eller något som passar just oss. Det handlar bara om att leta och att välja. Rätt. Att konsumera rätt.

I somras stötte jag på en kvinna i 65-årsåldern som nyligen ersatt sin gamla partner med en ny, via annons. Hon har gjort det förut och var inte sentimental över detta. Det var praktiskt och enkelt och nu hade hon fått en som också tyckte om att gräva. Det var viktigt för hon jobbar mycket med sin trädgård. Några veckor senare hörde jag att det hade spruckit. Den grävande mannen hade tyckt att allt egentligen var alldeles utmärkt, men att resvägen var något lång. Kanske rättar han till felet nästa gång han lägger upp sin profil på en dejtingsida och preciserar, ”max 45 minuters resväg”.

Jag säger inte att det är fel vare sig på att välja ny skola eller söka efter kärleken på dejtingsidor, men jag känner en stark olust över att vi steg för steg förvandlas enbart till konsumenter på alla plan.

Det fanns en tid i början av 90-talet när de som sjöng kunskapssamhällets lov, som vi då antogs vara på väg in i, förutspådde att det löpande bandet var förbi. I kunskapssamhället skulle alla vara oersättliga. Vi vet hur det blev med den saken. Vi är kanske utbytbara i en ännu större utsträckning idag för vi håller på att lära oss att allt faktiskt kan konsumeras, på det ena eller andra sättet. Återigen – bara vi väljer rätt!

Det enda vi inte riktigt har löst än är hur vi ska kunna konsumera nya barn. Det finns ännu inget forum för att kunna välja nya barn som inte svär som borstbindare, spelar JayZ på högsta volym eller vägrar att gå upp före klockan elva på helgerna. Men det kanske bara är en fråga om tid.

Efter skolan brukar sonen gå tillbaka till skolgården och spela fotboll på den nya konstgräsplanen på skolan, ett resultat av sex års gnäll från oss föräldrar och ungar efter. Jag brukar tänka på det ibland. Allt är kanske inte till salu ändå?

”Stirra dig inte blind på klimatet. Kolla på miljöpåverkan överhuvudtaget.”Det skriver Naturskyddsföreningen i sin kampanj för att få oss att äta mer ekologiskt, ”ologiskt med o-ekologiskt”. Det är ett väldigt bra råd, eftersom en enögd klimatblick kan göra att man missar andra viktiga miljömål. Tyvärr följer inte organisationen alltid sitt eget råd.

I senaste numret av Sveriges Natur argumenterar man för att vi ska minska vår köttkonsumtion, just utifrån det enögda klimatperspektivet. Visst ska vi äta mindre kött, men det första steget handlar om att välja rätt sorts kött, från uppfödning där man både tar hänsyn till miljön och djuren. Gör vi det valet får vi en minskad köttkonsumtion på köpet, helt enkelt för att svenskt KRAV-kött är betydligt dyrare.

I artikeln rekommenderar man visserligen ekologiskt nötkött och naturbeteskött, bland annat därför att betande djur gynnar den biologiska mångfalden, men slutsatsen är ändå att det framför allt är nötköttet som vi måste minska. Däremot behöver vi inte dra ner lika mycket på grisköttet och det mest häpnadsväckande av allt – vi uppmanas att äta mer kyckling! Och här andas man inte en stavelse om att vi bör välja ekologisk kyckling och gris.

Och det är då man förstår att enögdheten har slagit till och att det bara är klimatfrågan som gäller. Om vi ska utveckla ett jordbruk som hushållar mer med sina resurser, så är det lamm, ko och vilt som ska utgöra den största andelen av vårt kött. Idisslarna kan nämligen äta det som inte vi kan, gräs och de kan dessutom i stor utsträckning hämta sin egen mat, om vi ger dem chansen, vilket också är resurssmart. Dessutom är Sverige ett land som lämpar sig mycket väl för gräs, men betydligt sämre för spannmål, med undantag för vissa delar. Det finns alltså ett skäl till att korna har spelat och spelar en stor roll i svenskt jordbruk.

Och på samma sätt ser det ut på många andra platser på jorden där det finns betande hjordar i stället för majsfält eller spannmål, det är marker som inte är tillräckligt bördiga att odla på men som passar bra för boskap. Att därför, som Naturskyddsföreningen, argumentera för att betesmark konkurrerar med åkermark och kött konkurrerar med grödor som skulle kunna föda människor, är därför i många fall helt enkelt inte sant.

Nu säger kanske vän av ordning att dagens kor inte enbart äter gräs utan rätt mycket spannmål, vilket är helt sant, men kossan är ändå gjord för att äta gräs och vill vi ha en mer ekologisk framtid är det åt det hållet som nötköttsuppfödningen ska gå. KRAV-korna är ett steg på den vägen, de äter redan idag mer gräs än de icke-ekologiska.

De som konkurrerar med oss om födan är däremot grisen och kycklingen. Så länge som de fungerade som gårdagens svar på kompostering av matrester, toppat med lite spannmål, hade de en självklar funktion i jordbruket. Dagens fabriksuppfödning på spannmål är däremot något som helt enkelt inte platsar i en mer ekologisk framtid. Det är vare sig resurssmart eller djurvänligt. Ekologisk gris- och kycklingproduktion är däremot ett steg i rätt riktning.

Ska vi på allvar prata om ett mer ekologiskt jordbruk, måste man ha dessa samband klart för sig. Att dessutom propagera för den mest industrialiserade köttproduktion som finns, kycklinguppfödningen, är inte bara o-logiskt. Det är i allra högsta grad o-ekologiskt.