”Stirra dig inte blind på klimatet. Kolla på miljöpåverkan överhuvudtaget.”Det skriver Naturskyddsföreningen i sin kampanj för att få oss att äta mer ekologiskt, ”ologiskt med o-ekologiskt”. Det är ett väldigt bra råd, eftersom en enögd klimatblick kan göra att man missar andra viktiga miljömål. Tyvärr följer inte organisationen alltid sitt eget råd.

I senaste numret av Sveriges Natur argumenterar man för att vi ska minska vår köttkonsumtion, just utifrån det enögda klimatperspektivet. Visst ska vi äta mindre kött, men det första steget handlar om att välja rätt sorts kött, från uppfödning där man både tar hänsyn till miljön och djuren. Gör vi det valet får vi en minskad köttkonsumtion på köpet, helt enkelt för att svenskt KRAV-kött är betydligt dyrare.

I artikeln rekommenderar man visserligen ekologiskt nötkött och naturbeteskött, bland annat därför att betande djur gynnar den biologiska mångfalden, men slutsatsen är ändå att det framför allt är nötköttet som vi måste minska. Däremot behöver vi inte dra ner lika mycket på grisköttet och det mest häpnadsväckande av allt – vi uppmanas att äta mer kyckling! Och här andas man inte en stavelse om att vi bör välja ekologisk kyckling och gris.

Och det är då man förstår att enögdheten har slagit till och att det bara är klimatfrågan som gäller. Om vi ska utveckla ett jordbruk som hushållar mer med sina resurser, så är det lamm, ko och vilt som ska utgöra den största andelen av vårt kött. Idisslarna kan nämligen äta det som inte vi kan, gräs och de kan dessutom i stor utsträckning hämta sin egen mat, om vi ger dem chansen, vilket också är resurssmart. Dessutom är Sverige ett land som lämpar sig mycket väl för gräs, men betydligt sämre för spannmål, med undantag för vissa delar. Det finns alltså ett skäl till att korna har spelat och spelar en stor roll i svenskt jordbruk.

Och på samma sätt ser det ut på många andra platser på jorden där det finns betande hjordar i stället för majsfält eller spannmål, det är marker som inte är tillräckligt bördiga att odla på men som passar bra för boskap. Att därför, som Naturskyddsföreningen, argumentera för att betesmark konkurrerar med åkermark och kött konkurrerar med grödor som skulle kunna föda människor, är därför i många fall helt enkelt inte sant.

Nu säger kanske vän av ordning att dagens kor inte enbart äter gräs utan rätt mycket spannmål, vilket är helt sant, men kossan är ändå gjord för att äta gräs och vill vi ha en mer ekologisk framtid är det åt det hållet som nötköttsuppfödningen ska gå. KRAV-korna är ett steg på den vägen, de äter redan idag mer gräs än de icke-ekologiska.

De som konkurrerar med oss om födan är däremot grisen och kycklingen. Så länge som de fungerade som gårdagens svar på kompostering av matrester, toppat med lite spannmål, hade de en självklar funktion i jordbruket. Dagens fabriksuppfödning på spannmål är däremot något som helt enkelt inte platsar i en mer ekologisk framtid. Det är vare sig resurssmart eller djurvänligt. Ekologisk gris- och kycklingproduktion är däremot ett steg i rätt riktning.

Ska vi på allvar prata om ett mer ekologiskt jordbruk, måste man ha dessa samband klart för sig. Att dessutom propagera för den mest industrialiserade köttproduktion som finns, kycklinguppfödningen, är inte bara o-logiskt. Det är i allra högsta grad o-ekologiskt.

Kollegan och kamraten beskyller mig för att vara fast i 90-talet. Anledningen är att vi diskuterar Arlas produktion av mjölk under Icas eget märke, ännu ett nederlag bakåt för mjölkbönderna, tycker jag. Det är då vännen kallar mig för bakåtsträvare och påminner mig om att det var länge sedan det var något annat än just nederlag i Mjölksverige.

Nej, jag är ingen 90-talsnostalgiker. Det gjordes visserligen en del bra popmusik då, men vem kan längta tillbaka till den reglerade jordbruksmarknaden? Den gav oss trötta och feta katter som inte behövde bry sig som vad konsumenterna tyckte, allt såldes ju ändå. Men jag kan heller inte omfamna denna marknad som fått bönderna att retirera så snabbt på så kort tid, ibland med tvång, ibland glatt lallande utan att förstå konsekvenserna.

Och nog skorrar det illa i öronen när Arlas VD Christer Åberg för några veckor sedan sa i lantbrukspressen att han var så nöjd med att de får leverera Ica-mjölken. Visst, Arla säkrar därmed sin volym och att inte något annat mejeri tar hand om kakan, men på sikt är Icamjölken och Coopmjölken inget annat än förlorad makt för mejerierna. Men det är klart, vad annat kan han säga? Det är ändå hans uppgift att försöka gjuta lite mod i de allt mer förtvivlade medlemmarna.

För cirka tio år sedan skrev jag de första artiklarna om den brittiska livsmedelshandeln och dess mjölkhyllor som nästan till hundra procent består av handelns egna märken. Mejerierna får nöja sig med att vara anonym processindustri och bönderna anonyma leverantörer, förutom där butikskedjorna bestämmer sig för diverse olika kampanjer och lyfter upp lantbrukare som ”sina” bönder. Inte var det någon slump att brittiska mjölkpriser under många år hörde till Europas lägsta, även om det är fler länder nu som tävlar om bottenplatsen i Europaligan.

Då var det en utveckling som kändes som science fiction i Sverige, något som ingen trodde skulle hända här. Men det var innan Skånemejerier blivit franskt, Milko försvunnit och Arla blivit danskt och en minst lika anonym avsändare av mjölken som Icamjölk eller Coopmjölk.

Och i kampen om konsumenternas kärlek är jag rädd för att min kollega har rätt – varför ska konsumenterna älska mejerier som Arla och Skånemejerier? De har ju inte ens en Ica-Stig?