Uncategorized

Att slakta djur utan bedövning är betydligt vanligare inom EU än vad man hittills har vetat. Det skriver Svenska Dagbladets Henrik Ennart utifrån en rapport från EU-kommissionen. I Sverige är detta förbjudet, medan det är tillåtet i många andra EU-länder. Undersökningen visar att det inte går att skylla på de grupper bland muslimer och judar som av religiösa skäl säger nej till bedövning, slakt utan bedövning är betydligt mer utbredd än så. Den religiösa slakten motsvarar som mest åtta procent i vissa länder, betydligt lägre i andra. Ändå slaktas 75 procent av alla får och nötkreatur utan bedövning i Belgien, 41 procent i Frankrike och 34 procent i Irland. Slakterierna har satt det i system. Det blir mer rationellt så.

Nej, jag är ingen förespråkare för djurplågeri, men jag är heller inte övertygad om att halal- eller kosherslakt är det samma som djurplågeri, förutsatt att den utförs rätt. Men låt oss lämna den infekterade diskussionen åt sidan. Det som händer på europeiska slakterier har mycket litet med religion att göra. Det är lönsamhetskrav som gör att man hoppar över bedövningen och då finns det alltid en risk att det är djuren som får betala det faktiska priset.

EU vet inte vad man ska göra. Å ena sidan har man inte argumenten för att förbjuda slakt utan bedövning, å andra sidan är man orolig för att den ökade slakten utan bedövning innebär ökad plåga för djuren. Lösningen blir – en märkning! EU-parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet föreslår en märkning som talar om att djuret slaktats utan bedövning. Samma linje går vår landsbygdsminister Eskil Erlandsson på. Återigen, när det blir lite knivigt, ursäkta ordvitsen, för politiken att fatta beslut, då överlämnas detta med varm hand åt oss.

Märkningar låter alltid bra, men tänker man ett varv till, inser man att det inte är riktigt så enkelt. Simon Cohen, förespråkare för shechita (kosher) slakt i Storbritannien sa i en artikel i The Telegraph:

”Visst kan man ha en märkning på köttet i butiken som berättar att djuret blev dödat utan bedövning, men låt oss då också ha en märkning som berättar att djuret blev gasat eller fick en elstöt innan det blev dödat.”

Plötsligt låter ”bedövning” inte riktigt lika kul.

Här är några fler förslag på märkningar:

”Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men vi använde elpåfösaren flitigt för att få djuret att gå dit vi ville.”

” Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men resan till slakteriet var inte helt kul.”

”Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men om uppfödningen finns ett och annat att säga.”

Och vad säger egentligen Jägareförbundet? För denna märkning måste givetvis sitta på allt viltkött. Inga älgar, rådjur, fasaner eller ripor har bedövats innan de dödades.

Frågan är med rätta knepig, men varför slussa den vidare till oss konsumenter?

Han och hans fru har varit smågrisuppfödare i snart 20 år och hör dessutom till de duktigaste i landet. Än så länge kan han betala sina räkningar och känner inte konkursen hänga över nacken. Men hela hans vakna tid funderar han på sin ekonomi. Värre är det för hans kollegor, där nu den ena efter den andra lägger ner. Hans granne sa häromdagen att pengarna och fodret till grisarna räcker högst 14 dagar.

Sedan är det slut.Då handlar det inte bara om att byta jobb, utan också ofta om att sälja sitt hem, gårdar som kanske har ägts av släkten under lång tid. Det handlar om att byta liv och hur lätt är egentligen det?

Den tyska dioxinskandalen ledde till att Kina och Ryssland stängde sina marknader för tyska grisar. I stället trycktes de tyska grisarna ut på den europeiska marknaden, däribland den svenska och därmed dök det svenska priset ytterligare. Egentligen borde det vara tvärtom, tyska dioxingrisar borde leda till ökad efterfrågan och stigande priser på svenskt griskött, men denna marknad verkar leva sitt eget liv.

Men egentligen är dioxinskandalen bara droppen. Svenska grisproducenter har fått mindre betalt än sina danska och tyska kollegor sedan hösten 2009, fast lönsamheten har varit dålig betydligt längre än så.

– Det är tio år sedan det gick riktigt bra, säger smågrisproducenten. I dag täcker inte min betalning foderkostnaderna. Det blir så när man befinner sig i en bransch som inte har pratat pris under 15 år.

LRFs förslag att staten ska ge grisproducenterna stöd för de extra kostnader som de har för att följa djurskyddslagen, tycker han är bra. Men han tror att det är politiskt omöjligt.

– Men någonstans måste pengarna komma ifrån. Snart kommer vi inte bara se svingårdar försvinna, utan även slakterier, avelsföretag och rådgivning.

Men han inser att staten inte kan hålla en näring under armarna. I framtiden tror han att grisproducenter måste gå samman och lansera koncept-grisar, griskött som borgar för olika kvalitéer som lokalproducerat, ekologiskt, hög ätkvalitet, högra djuromsorg osv. Därefter gäller det att förhandla fram fasta priser med slakterierna eller slutkunden.

– Det nuvarande systemet med bulkgris som säljs på en marknad där priset varierar vecka från veckan, det tror jag är helt uteslutet. Ett fast pris gör att slakterierna får ta en större smäll när priserna går upp eller ner och det gör också att de anstränger sig mera, säger han.

Fast hur många som kommer att vara med i den framtiden, det vet han inte. Han hoppas att han kommer vara det, men han är långt ifrån säker.

LRF går i dag ut i ett pressmeddelande och kräver att regeringen ska gå in och rädda de hårt krisande grisproducenterna som nu verkar befinna sig i fritt fall. LRF vill att staten ska ge svenska grisproducenter mer betalt, för att de sköter om sina djur bättre än vad deras europeiska kollegor gör.

” Sveriges djurvälfärdsregler, som ligger högst i hela EU, medför ökade produktionskostnader. Om vi ska kunna konkurrera med lågprisimporterat griskött som säljs utan ursprungsmärkning, måste regeringen införa en djurvälfärdsersättning som kompenserar bönderna för deras djurskyddsåtaganden”, säger Lars-Göran Pettersson, LRFs ordförande.

Och visst ska lantbrukare som föder upp sina grisar på ett mer djurvänligt sätt också ska få betalt för detta, men då måste det också finnas en tydlig skillnad. Det är därför som de lantbrukare som föder upp KRAV-grisar också får betydligt mer betalat – skillnaden är tydlig!

Däremot kan man inte säga samma sak om den konventionella grisuppfödningen, även om det finns ett fåtal undantag. Det visade 2009 års grisskandal allt för tydligt. Och nej, nu tänker jag inte på alla de otäcka bilderna med skadade, sjuka grisar och grisar som åt på döda grisar, jag tänker på det som de grisproducenterna själva sa, när de ansåg sig orättvist anklagade: Nämligen att det tar för lång tid och kostar för mycket pengar att strö ut halm till grisarna. Att det mer är legio än undantag att hålla suggorna fixerade efter födsel, trots att man har marknadsfört att den svenska suggan lever i full frihet. Eller att nästan en tredjedel av de svenska grisarna lever i stall som är från 1960-70-talen! För att nu nämna några saker. Det blev tydligt att teorin är en sak, praktiken en annan.

Visst har den svenska grisen ett högre djurskydd än andra grisar, på vissa punkter, men inte alltid. Smågrisarna kastreras fortfarande utan bedövning i Sverige, men inte i Storbritannien, Irland, Norge och Australien. Danska slakteritransporter har världens lägsta dödlighet. Och när det gäller hälsa och smittskydd ligger Danmark i nivå med Sverige.

Givetvis är den pågående krisen bland svenska grisuppfödare oerhört allvarlig, när allt fler producenter nu tvingas lägga ner. Självklart ska de har bra betalt, men frågan är – för vad?

Och framför allt – är det vi, staten, som ska stå för betalningen? Borde de inte vara grisproducenternas företags absolut viktigaste uppgift att se till att ta betalt för grisköttet?

Det är dit kraven borde riktas, inte till staten.