Klimatsmart export, men klimatfarlig import?
Klimatsmart export, men klimatfarlig import? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Handelsministern vill fördubbla den svenska livsmedelsexporten inom tio år. Och det är hon inte ensam om. Jordbruksminister Eskil Erlandssons har tidigare slagit många extra slag för exporten, inte minst i satsningen på “Matlandet Sverige”.

Inget fel i det, men det är sällan som man hör någon prata om klimatet när det gäller export av svenska livsmedel. De tongångarna brukar bara ljuda när det handlar om import.

Jakten på ur-födan i matlandet Sverige
Jakten på ur-födan i matlandet Sverige 150 150 Ann-Helen von Bremen

Av gästkrönikör Peter Johansson

Senaste svenska mattrenden är att vi ska äta och laga mat som farmor och hennes mor gjorde den.

Det är bra – min farmor lagade god mat – men människor som är trygga i sina traditioner drabbas inte av matnostalgi.

Chefsbloggare Meyer von Bremen och undertecknad besökte i veckan Sosta Espresso Bar på Sveavägen. Vi tog båda en café macciato och inför en stundande resa frågade jag den italienska barristan om var i Rom man kan äta gott. Svaret blev att den bästa maten serveras, alltid har serverats, och alltid kommer att serveras långt från Rom, i den lilla syditalienska staden Foggia där nämnde italienare såg dagens ljus för si så där 20 år sedan.

– Åk till Foggia i stället för till Rom, blev svaret.

Handen på hjärtat, frågar du tusen 20-åriga örebroare om var den bästa maten i Stockholm serveras, hur många svarar direkt, utan en sekunds tvekan och med rent hjärta:

– Åk till Örebro i stället.

Ingen, tror jag. Varför denna himmelsvida skillnad mellan yngre män från Foggia i Italien och Örebro i Sverige, två lika stora städer i EU? Det är en fråga som vår ”matminister” Eskil Erlandsson kan fundera på. Eskil målsättningen är ju att, jag citerar regeringens pressmeddelande från sommaren 2008: ”Sverige, med sina unika landskap, livsmedelskvalité och kunnande ska bli Europas nya matland.”

Under tiden som Eskil fixar till Matlandet ska vi andra försöka svara på frågan vilken mat som är mest ursprunglig i det västerländska köket? Vilken smak har följt mänskligheten åt längst genom vår jordevandring?

Jag sitter inte inne med facit men har ett förslag. Så här har jag tänkt, rätt eller fel? I den västerländska matrepertoaren är ostronet unikt. Som enda rätt äts det levande och rått. Ostronet är den äkta ur-födan.

Råbiffen är inte den lika naturlig och rå, undrar kanske en uppmärksam läsare. Steak tartara är i dag en elaborerad rätt som ofta tillreds vid bordet och består av flera av följande ingredienser: Äggula, lök, kapris, senap, peppar, salt. Köttet har malts till en barnmatsliknande smet. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Men sushi, är inte den naturlig och rå? Huvudingrediensen i sushi är kokt ris och fisk kryddad med grönfärgad pepparrot. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Sashimi då? Den extremt tunt skurna fisken doppas en soja- och pepparrotssås. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Ett helt vanligt äpple, är inte det minst lika naturlikt som ett ostron? Dagens frukter och grönsaker är resultatet av tusentals år av växtförädling. Inte helt ursprungligt vill jag påstå.

Vill du äta som vi gjort längst? Beställ in ostron. De är odlade i bassänger, övervakade av experter, öppnade av proffs, men smaken – utan Tabasco eller citron – är samma smak som vår urmoder i Afrika smakade för 100 000, kanske miljoner år sedan då hon vadade ut i Atlanten när tidvattnet dragit sig tillbaka för att skörda av ostronbankarna.

Min farmor åt dock aldrig ett enda ostron. Därom är jag helt säker.

Gnällbönderna tar över
Gnällbönderna tar över 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det var framtiden för svensk animalieproduktion som skulle diskuteras under gårdagens möte på Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. I stället blev det en uppvisning i den intellektuella härdsmälta som just nu verkar råda inom vissa delar av lantbruksrörelsen.

Det saknades inte frågor att diskutera. De senaste tio åren har inneburit stora förändringar i form av strukturrationalisering, utländskt ägande av tidigare bondeägda företag, en allt mer internationell marknad och inte minst den senare tidens kritik mot djuromsorgen inom lantbruket. Men några större framtidsdiskussioner blev det inte. I stället var det mest bestående intrycket att böndernas företrädare från främst LRF och Sveriges Grisproducenter, återigen vevade igång den stora gnällvalsen.

Budskapet var att allt är någon annans fel. Det är Djurrättsalliansens fel, som med sina smygtagna bilder visade upp svenska svinstallar från en mindre solig sida. Det är medias fel, som gör attack på attack på de svenska bönderna. Det är handelns fel, som prisar ut maten. Det är konsumenternas fel, som inte förstår att bakom alla gulliga bilder av glada djur springande ute i beteshagar och som sprids av branschen själv, finns en helt annan verklighet. Och nu även myndigheternas fel, som i dag ägnar sig åt snudd på förföljelse när grisproducenterna för första gången blir kontrollerade av oberoende tredje part. Svenska bönder i allmänhet, och grisbönder i synnerhet, är däremot väldigt duktiga och framför allt – snälla mot djuren.

Om det är denna kommunikation som blir svaret på den kritik som kommit fram i media, då skulle jag som bonde i allmänhet och grisbonde i synnerhet, bli väldigt orolig för framtiden. Att skylla på alla andra och inte ta sitt eget ansvar är sällan en särskilt framgångsrik väg. I stället borde man fundera på varför svenska grisbönder får bland den lägsta betalningen i Europa, varför de bondeägda företagen inte klarar av att hävda sig på marknaden och vad man egentligen ska göra för att upprätta förtroendet bland konsumenterna. Framför allt borde man inte abdikera från sin roll som marknadsaktör.

I dagens Land Lantbruk framgår det av en artikel att det finns rätt många svinstallar som är från 60-70-talen och som kanske inte kommer att klara av den nya kontrollen. Att inte göra några investeringar under 30-40 år, vilken annan verksamhet skulle överleva så? I Skåne och Blekinge bedöms det handla om 200 000 svinplatser, totalt gissar slakterierna på 700 000 grisar per år, ca 25 procent av hela grisproduktionen.

Grisnäringen har problem och lösningen är inte att skjuta budbärarna.

Kronfågel och ekokyckling – att kunna, men inte vilja
Kronfågel och ekokyckling – att kunna, men inte vilja 150 150 Ann-Helen von Bremen

Svenskar kan fara till månen, stoppa in randig kaviar i tubar och utföra allehanda häpnadsväckande ting, men att föda upp ekologisk kyckling är nästan snudd på omöjligt. Jag säger nästan, för det finns ett envist företag, Bosarpskyckling i Skåne, som har kämpat på i drygt tio års tid och som har lyckats föda upp en KRAV-kyckling som dessutom smakar gott, vilket inte hör till vanligheten när det gäller kyckling i allmänhet.

För två år sedan gick Lantmännen via sitt bolag Kronfågel in som delägare i Bosarp. Kronfågel har tidigare försökt sig på ekologisk kyckling, men det gick inget vidare. Nu ansågs tiden mogen. Bosarps kunskap och Kronfågels muskler när det gäller försäljning och distribution, skulle äntligen få ekokycklingen att lyfta på allvar. Dagens marknadsandel på två promille skulle bli 4-5 procent inom några år.

Så här sa Lantmännens VD, Per Strömberg, i en pressrelase när affären blev offentlig:

– Vi är i dag marknadsledande på konventionell kyckling via våra varumärken Kronfågel i Sverige och Danpo i Danmark. Att nu ta steget in i den ekologiska kycklingproduktionen ser vi som ett naturligt steg i vår strävan att möta kundernas krav och önskemål.

Gången var krattad för succé.

Sedan dess har ingenting hänt. Lantmännen och Kronfågel vill i dag inte ens svara på frågor om hur det går med utvecklingen av den ekologiska kycklingen. Tittar man på deras hemsidor är det som att affären överhuvudtaget inte har ägt rum, här finns ingen kommunikation alls kring varumärket Bosarp eller ekopippin.

Om jag var en av ägarna till Lantmännen, skulle jag vara lite bekymrad över att företaget gör en affär som sedan enbart läggs på is, en affär som är en satsning på ett permiumsegment som Kronfågel så väl behöver. Förra årets historia med glasbitarna i kycklingen kostade Kronfågel runt 70 miljoner kronor och även om rapporterna säger att konsumtionen nu är tillbaka i samma nivåer som tidigare, har med all sannolikhet varumärket naggats i kanten. Därför kan det nu vara ett ypperligt tillfälle för en seriös satsning på en kvalitetsprodukt.

Frågan är om Lantmännen Kronfågel förmår att gripa tillfället innan det är borta. Hittills har det gått två år.

Kokbok för orädda
Kokbok för orädda 150 150 Ann-Helen von Bremen

Av gästkrönikör Peter Johansson

Boken Långsam fisk är ett stillsamt samtal med de skärgårdsbor som fortfarande kommer ihåg konsten att spara fisk på andra ställen än i frysen. Inspirerad av boken prövar jag att äta en torkad mört. Smaken – inte konsistensen och priset – påminner om rysk kaviar. En ny smakupplevelse för mig, men urgammal.

Att långtidsförvara mat har inte bara hjälpt oss överleva kalla vintrar och missväxt. Förvaringstekniker har också gett oss en mängd fantastiska smaker: Öl, isterband, parmaskinka, ost och surströmming är olika sorters mat men också metoder för att lagra spannmål, kött, mjölk och fisk.

Författaren till Långsam fisk, Jan Selling, prövar själv de metoder han lär sig genom att intervjua fiskarefolk i skärgården. Med hänsyn till familj och grannar har han tyvärr hoppat över en metod, jäsning eller syrning av fisk. Ett intressant exempel på detta är annars isländsk surhaj. Håkäring – en ishavshaj – ”tillreds” genom att först begravas och sedan torkas i tre till fyra år. En nutida islandsresenär lär ha sagt: ”Om man jämför surströmming och surhaj så kan man konstatera att surströmming är för dagisbarn.”

All fisk kan torkas och nu i vår, när det är flugfritt, ska jag prova att torka gädda enligt Sellings anvisningar. Den blir klar till midsommar. Gäddor på ett par kilo går bra. Så här gör man: Fjälla gäddan. Skär av huvudet och skär upp gäddan via ryggen. Avsikten är att klyva den tjocka ryggen så att den torkar jämnare och att bukskinnet håller ihop gäddan. Två nytäljda pinnar används för att spänna ut köttsidan. Låt fisken ligga saltbeströdd i några timmar. Häng gäddan luftigt, gärna under taket på ett uthus, men passa på fåglarna. När gäddan har torkat förvars den på ett torrt ställe i en papperspåse. Serveras kokt med potatis och lingonsylt.

Jan Selling har gjort en berömvärd insats som dokumenterat den nordiska fiskmatens historia. Det publicerade resultatet har blivit en kärleksfull skildring av skärgårdens bofasta befolkning och en rolig etnologisk kokbok för orädda.

Smaklig spis!

Peter Johansson

Långsam fisk
Torkning, rökning och saltning på skärgårdsvis
Jan Selling
Ostkultur förlag 2009

Beställ från http://web.mac.com/sellingkultur och kostar 190 kr inkl frakt.

En av sommarens stora gapskratt stod två tjänstemän på jordbruksverket för när de i en replik på Svenska Dagbladets debattsida, försökte försvara myndighetens hållning gentemot gentekniken. Klara Fischer, som bland annat är forskningsledare för ett projekt om genteknik på SLU kritiserade verket för att överdriva eventuella fördelar med tekniken och negligera risker och nackdelar. Detta gick att läsa svart på vitt i ett enkätsvar som man hade gett till EU-kommissionen. Försvaret från jordbruksverket löd: "Att Sveriges svar på enkäten i vissa delar är teoretiska eller spekulativa beror på att vissa frågor i enkäten är ställda på ett sådant sätt att det endast går att ge ett teoretiskt eller spekulativt svar."

NY BOK UTE NU!

Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna. Vi erbjuder dig boken med signatur av oss maj ut för 230 kronor inklusive frakt. Gå in på länken: https://tradgardenjorden.blogspot.com/2020/04/kornas-planet-ute-nu_23.html

I begynnelsen var kossan…

Kon har varit människans följeslagare under många tusen år och haft en mycket stor betydelse för utvecklingen av vår kultur, inte minst i Sverige. Det är kossan som ligger till grund för ordet kapital och det är mjölken som satt spår på himlavalvet i form av galax och Milchstrasse, Milky Way. Fortfarande spelar kon en stor roll i många samhällen och hon blir ännu viktigare i ett mer hållbart jordbruk, men då krävs det att vi slutar se henne som enbart en vara som ska köpas eller säljas. Tillsammans med Gunnar Rundgren har jag precis avslutat skrivandet av en ny bok om den fantastiska kon. Boken har nu kommit ut på Ordfront förlag.

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv