Hem till gården var rubriken på Svensk Mjölks seminarium på Årets Kock. Och nog har det länge varit tydligt att kockarna längtar just hem till gården, antingen genom att skaffa sig nära relationer med de lantbrukare som levererar deras råvaror, eller genom att starta eget jordbruk. Det handlar om ett sökande efter de yppersta råvarorna, där inte bara kvalitet utan också en juste odling av grönsakerna och uppfödning av djuren blir allt viktigare. Och det handlar om att komma bort från den anonyma maten och i stället kunna förmedla det arbete och omsorg som ligger bakom det som serveras på tallriken, inte bara kökets omsorg utan även gårdens.

Båda krögarna Magnus Nilsson från Fäviken och Dan Barber från Blue Hill i New York berättade hur detta sökande har drivit dem till att också ha egna lantbruk. Tyska trendanalytikern Pierre Nierhaus beskrev en palett av olika trender inom den internationella krogscenen, men bekräftade att det gröna, det ekologiska, den hederliga maten och närheten till ursprunget fortsätter att vara en stark trend.

Men när de två Arla-bönderna klev på scenen var det som om det tidigare samtalet aldrig hade ägt rum. Om ett antal av världens ledande krögare nu letar efter, inte bara högkvalitativa råvaror som de är beredda att betala mer för (Magnus Nilsson betalar exempelvis sin mjölkleverantör 23 kronor litern) utan också en närmare kontakt med råvaruproducenterna, borde det vara början på en gyllene era för bönderna. Men ingen sa något om detta. Ingen lyfte ens frågan om och hur denna trend kommer att påverka exempelvis de svenska mjölkbönderna. Inte ens när Magnus Nilsson kritiserade det reguljära lantbruket och livsmedelsindustrin för att inte premiera kvalitet, var det någon som kommenterade detta.

I stället pratade Arla-bönderna om produktionsjordbruket, det vill säga det storskaliga jordbruket som en garant för de stora volymerna. Inget om kvalitet, inget om ursprung.

Inget ont om Arla-bönderna, men uppenbarligen har de inte sett den strömning som pågår inom restaurangvärlden. Och uppenbarligen anser de inte att den har så mycket med dem att göra.

I sin egen glasbubbla levde också de två politiska representanterna, Gustav Fridolin från Miljöpartiet och Åsa Conraads från Moderaterna. De talade sig återigen varma om de två ämnen som just nu är favoriter bland politiker när det gäller jordbrukspolitik, att få in den lokala maten i den offentliga upphandlingen och att propagera mot matsvinnet. Åsa Conraads drog också en obligatorisk lans för Matlandet Sverige.

Alla undvek de känsliga frågorna: Hur ska svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion utvecklas för att kunna tillgodose önskemålet om god mat av hög kvalitet? Om nu krögarna vill kramas med bönderna, vad tänker bönderna då göra? Vad ska man göra åt systemfelen som premierar lågt pris och stora volymer, men aldrig kvalitet? Och behöver vi ett svenskt lantbruk? Och i så fall – varför?

Seminariet visade upp en rätt deprimerande bild där krögare, lantbrukare och politiker lever i sina parallella universum. Som tur är, är inte den bilden helt sann. I alla fall inte när det gäller böndernas förmåga att göra omvärldsanalys, se vad som händer på marknaden och anpassa sig efter den. Vissa bönder klarar faktiskt av detta redan nu.

Däremot är jag lite mer pessimistisk när det gäller politikerna. De verkar fortfarande inte förstå något om vare sig mat eller lantbruk.

I november stormade Umeåpolisen en MC-lokal ägd av Red Devils, en supporterklubb till Hells Angels. Polisen var på jakt efter narkotika, men tillslaget gav mer utdelning än så. Förutom vapen och knark hittade man dessutom 250 kg löjrom!

Även om det här fallet hör till de mer drastiska, så finns det gott om exempel på löjromslurendrejeri. Det är många som vill snylta på Kalixlöjrommen goda renommé och det är inte att undra på, det handlar om stora pengar. Hade de kriminella männen med sk intresse för motorcyklar lyckats prångla ut löjrommen som äkta Kalix-vara, vilket den inte var, hade det gett en liten nätt förtjänst på 400 000 kronor. Och det är också därför som det både i butiker och på krogar säljs löjrom som utger sig för att vara the Real Kalix Thing, men som inte alltför sällan kommer någon helt annanstans ifrån.

Det var därför som Norbottens Kustfiskeförbund bestämde sig för att skydda Kalixlöjrommen med hjälp av EUs ursprungsmärkning. Märkningen, eller certifieringen, finns i tre olika nivåer och under hösten blev Kalixlöjrom den första svenska matvaran som fick EUs strängaste skydd, sk ”Skyddad ursprungsbeteckning”. För att få den här märkningen ska matvaran, lite förenklat, ha tydliga geografiska och kulturella rötter i ett visst område och Kalixlöjrommen kan bara fångas i det bräckta vattnet längs Bottenvikskusten, mellan Haparanda och Piteå. Skyddet är EUs sätt att värna om europeiska lokala och regionala specialiteter av hög kvalitet. Kalix Löjrommen har hamnat lite av den europeiska gastronomins Hall of Fame, tillsammans med storheter som Parmigiano Reggiano, Morbier, Gorgonzola, Parmaskinka, Manchego – för att nämna några.

Hur starkt skyddet blir för Kalixlöjrommen i praktiken beror givetvis på om Livsmedelsverket och kommunerna förmår att stoppa fusket när de upptäcker det. Parmesanosten, Parmigano Reggiano, är en annan produkt som ofta drabbas av plagiat och varumärkessnyltare och konsortiet bakom osten har ett antal jurister sysselsatta för att hela tiden bekämpa kopierarna . Trots detta ser man skyddet som ovärderligt, man vet nämligen att utan EUs skydd hade man antagligen stått sig rätt slätt.

För oss konsumenter finns det nu betydligt större förutsättningar att den Kalixlöjrom som landar på våra tallrikar också verkligen är det. Och de som brukar spä ut de gyllene kornen från Bottenviken, har all anledning att sova lite sämre om nätterna framöver.

För övrigt skulle väl de medelålders männen i kriminella motorcykelklubbar kunna skaffa sig andra sysselsättningar. Vad sägs om att börja åka båge?