Kan vi sluta nudga och börja jobba nu?

• oktober 9, 2025
• Ann-Helen von Bremen
• no comments

Eko i bakvattnet. Del 2. Nudging, att försöka puffa människor mentalt i ”rätt riktning”, har varit populärt när det gäller att förändra matsystemet, men ska det ske någon verklig förändring, krävs det betydligt mer än så.

Kampanjen var genial – ”Du behöver bara flytta handen en halvmeter i mjölkdisken”. Så enkelt skulle det vara att börja handla ekologiskt, i det här fallet, ekologisk mjölk. Det var Coop, kanske hette de till och med Konsum på den tiden, som lanserade sin reklamslogan för sisådär 20-25 år sedan. Det var på den tiden som Coop fortfarande ville någonting mera än att bara försöka överleva. Det var på den tiden som man fortfarande hade en miljöchef värd namnet. Mikael Robertsson hette han. Jag tycker han förtjänas att kommas ihåg, särskilt nu när kedjornas hållbarhetschefer mest är en titel.

Men även om det var en smart slogan, så var det inte så enkelt, Det räckte inte med att flytta sin hand. Det är aldrig så enkelt att åstadkomma verklig förändring. Till och med nudging-profeterna kan ha insett detta numera.  Det kommer alltid att krävas mer.

Det blir också tydligt när jag lyssnade besökte Organic Summit i Köpenhamn i slutet av augusti, ett slags ekologiskt ”toppmöte” som samlade 450 personer från många olika länder. Initiativet var en del  av Danmarks arbete som ordförandeland i EU och den stora frågan var, och är,  – hur ska EU infria sitt mål om 25 procent ekologiskt lantbruk till 2030? Målet sattes i samband med att EU lanserade sin politik för att ställa om lantbruket till ett mer hållbart sådant, ”den gröna given”.

För närvarande är bara 12 procent av EUs jordbruksareal ekologisk, man är alltså inte ens halvvägs. Och dessutom går utvecklingen trögt, förutom i Portugal och Grekland där man på senare tid satsat på kraftiga stöd för ekologiskt jordbruk och där man sannolikt kommer att klara 25-procentsgränsen inom kort.

Men i övriga länder går det trögt. Pandemin gav skjuts åt ekologiskt och även alla andra alternativ som REKO-ringar, andelsjordbruk, gårdsbutiker med mera). Förklaring var enkel. Människor var hemma mera, gjorde av med mindre pengar på krogen och resor och lagade istället mer mat själva och valde då bättre och dyrare mat.

Sen blev det business as usual igen, med hämtmat, skräpmat, helfabrikat och ingen tid för att vare sig laga eller äta mat. I Sverige hamnade vi återigen i lågpristräsket när matpriserna steg. Det enda som blev viktigt var priset, strunt samma hur och var maten tillverkades, bara den var billig. Och där verkar vi fortfarande ha bitit oss fast.

Men bakslaget hade kommit redan tidigare. En av de tidigaste signalerna kom just från Coop och gällde KRAV-grisarna. Under 2016, när det var all time high för eko, då ville Coop köpa fler KRAV-grisar, så fort som möjligt. Producentföreningen Jord på trynet lovade 10 000 nya ekologiska grisar inom tre år, en ökning med hela 33 procent. Jord på trynet höll sitt löfte, men då hade Coop och kategorichefen Majsan Pense ändrat sig. Nu var det i stället vego som gällde, inte bara inom Coop utan inom hela livsmedelshandeln som drog ner på sina kampanjer för eko. I dag vet vi hur det ser ut, det är inte bara kampanjerna som minskat, i många butiker har också ekosortimentet minskat påtagligt.

Det är inte bara marknaden som varit njugg, även politiken har vänt ryggen mot eko. Många kommuner har plockat bort sina mål om en viss andel ekologisk mat och nuvarande regering drog 2023 in de öronmärkta medel som tidigare funnits för att främja ekologisk produktion och konsumtion, med motiveringen att det var marknaden som skulle sköta detta. Detta trots att EU fattade sitt beslut 2020, vilket Sverige givetvis också bör uppfylla.

Under konferensen i Köpenhamn blev i alla fall en sak mycket tydlig – ska det EU, och Sverige, kunna uppfylla sina mål så behöver man göra saker radikalt annorlunda mot nu och det behövs resurser, rejält med pengar.

– Idag tjänar inte bönderna på att ställa om till ekologiskt. Vill vi ha fler ekobönder behöver de få mer ekonomiskt stöd, sa Rasmus Prehn, tidigare dansk jordbruksminister och numera vd för ekoorganisationen Økologisk landsforening.

Jan Plagge, ordförande för den internationella ekoorganisationen IFOAM, ville inte bara se mer ekonomiskt stöd utan också stabilare priser på marknaden för bönderna, under en längre tid. Det fick samtalsledaren Connie Hedegaardatt undra om det var frågan om socialism? Jan Plagge undvek att svara direkt på frågan, men sa:

– Vi säger att bönderna är själva hjärtat i omställningen, men samtidigt har de ingen påverkan på priset. Det är orimligt.

Søren Søndergaard, ordförande för Landbrug & Fødevarer, den danska branschorganisationen för lantbruks- och livsmedelsföretag, tyckte inte att man skulle reglera priserna för bönderna utan att de i stället ska organisera sig i kooperation och på det sättet få en större del av pengarna i livsmedelskedjan.

• Så som mejerirörelsen har gjort i Danmark. Då får bönderna ett större inflytande i värdekedjan, sa han.

Detta var det ingen som hakade på. Det rådde däremot en hyfsad enighet i panelen att vare sig det allmännas ersättningar eller marknadens priser räcker för att stimulera en fortsatt utveckling av ekologiskt. Flera lyfte att man måste börja titta på hela kostnaden för maten, även kostnaderna för miljön, klimatet, människors hälsa och djurmiljö.

• Och de kostnaderna måste in i den gemensamma jordbrukspolitiken, sa Rasmus Prehn.

Nic Lampkin, lantbruksekonom och forskare på Thünen Institut i Braunschweig sa också att detta inte enbart är en fråga för marknaden att lösa.

• När populariteten ökar för eko igen, då vill alla led i livsmedelskedjan ha sin del av kakan och då blir det inget kvar till bönderna och det blir för dyrt för konsumenterna, sa han.

Diskussionen om ersättningen till bönderna, oavsett om det är marknaden eller staten/EU som står för fiolerna, är i allra högsta grad giltig för alla bönder, oavsett produktionsinriktning. Vill man ha ett livskraftigt lantbruk i hela Europa, så är det uppenbart att dagens modell, som bygger på att lantbrukarna konkurrerar och slår ut varandra, inte är rätt recept. Det är dock rätt sällan som man hör den här typen av resonemang i diskussioner som rör det konventionella lantbruket.

En annan sak som togs upp och som gäller hela lantbruket, är den ökade komplexiteten, både när det gäller bidragssystemet där lantbrukarna ska välja mellan en rad olika program och insatser för att få olika typer av stöd, och på marknaden där konsumenterna ska fatta en rad olika beslut vid sina matinköp.

• Vi måste göra livet enklare, både för konsumenterna och bönderna. Vi behöver ha färre och enklare val, sa Jan Plagge.

Ännu mer komplicerat blir det när det gäller ekologiskt. Flera av panelen lyfte upp behovet av mer information om ekomaten gentemot konsumenterna.

• Vi har idag många konsumenter som inte vet något om eko, som tror att det bara är en bluff, sa Emilio Fidora från bondeorganisationen Copa Cogeca.

Jag skrev i början av denna text att det aldrig är en enskild kampanj, oavsett hur smart den är, som kommer att förändra matsystemet. Därmed inte sagt att kommunikation är oviktigt, tvärtom är det en av alla de delar som behövs. Diskussionen i Köpenhamn var uppfriskande eftersom den så tydligt pekade på just detta, att en större förändring också kräver större resurser men också ett annat tänkande, ett annat system än dagens. Så länge som maten hanteras som en vara som vilken som helst, som främst köps och säljs på en marknad, så kommer ingenting att förändras, vare sig för den ekologiska eller konventionella livsmedelsproduktionen.