Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Hur litet får lantbruket bli?
 Hur litet får lantbruket bli? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Gårdagens LRF-debatt i Almedalen blev mer än fullsatt, men om vi blev så mycket klokare är väl rätt oklart. Uppenbarligen är det en fråga som intresserar många – ”Ska Sverige ha en livsmedelsproduktion?”.

Men vad det egentligen handlar om är om Sverige ska ha ett lantbruk och hur litet vi tycker att det ska få bli? För det är precis där vi befinner oss nu – hur mycket kommer egentligen att bli kvar av den svenska primärproduktionen? Lönsamheten är usel, inte bara för grisproducenterna, och även om vi alla i panelen var överens om att i framtiden, om 20-30 år, då kommer lantbruket att befinna sig i ett betydligt bättre läge. Oavsett om vi tror att det är klimatförändringen och andra miljöproblem, ökad efterfrågan på mat i världen eller ett skyhögt oljepris eller alla faktorer i samverkan som kommer att vara ett faktum då, så kommer detta att innebära ett betydligt större lantbruk än i dag.

Men det är då det, om 20-30 år. Hur ska lantbruket överleva tills dess?

Den modell vi har i dag fungerar uppenbarligen inte. Jordbruket i södra Sverige och på de stora slätterna klarar sig, men för det övriga landet är det milt sagt kärvt. Som jag ser det finns det två håll att gå åt. Antingen bestämmer vi oss för att plocka bort alla regelverk när det gäller miljö och djurskydd och som vi anser fördyrar produktionen, plus att vi kanske också går in och subventionerar diesel och andra insatsmedel. Men den vägen tror jag är politiskt körd, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Inom EU finns det nu förslag på att ”förgröna” jordbrukspolitiken, om en del av dessa förslag går i kraft kommer konkurrensläget stärkas för de svenska bönderna.

Men det handlar inte bara om politik. Det handlar också om konsumenterna som med all sannolikhet hade valt importerad mat i ännu större utsträckning än vad de gör i dag, just för att de tror att svenskt faktiskt är bättre när det gäller miljöhänsyn, kvalitet och djurskydd.

Den andra vägen handlar om att i stället tydligare förstärka de svenska mervärdena, att ta ytterligare några kliv ”mot världens renaste lantbruk.” Exempelvis ställa om hela mjölk- och nötköttsproduktionen till ekologiskt (vilket skulle gå hyfsat lätt), att satsa på sortering och god ätkvalitet när det gäller all köttproduktion, att sätta upp nationella mål för att minska bekämpningsmedelsanvändningen och att aktivt arbeta för att minska kvävetillförseln.

Jag vet inte om det jordbruket blir mer lönsamt, men den nuvarande modellen fungerar inte och ett intensivt jordbruk utan några hänsyn, är inte möjligt. Ska vi börja förbereda oss för den framtida omställningen som vi tror kommer, där vi måste cirkulera näringsämnen, minska på oljan, parera klimateffekten så är det åt det här hållet vi måste gå.

Och i dag kan vara en bra dag att börja.

Behöver Sverige en livsmedelsproduktion?
 Behöver Sverige en livsmedelsproduktion? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Behöver Sverige en egen livsmedelsproduktion? Det är rubriken på den debatt som LRF anordnar i Almedalen nästa vecka. Och jag misstänker att vi som deltar i debatten – Helena Jonsson (LRF), Eskil Erlandsson (Landsbygdsminister), Anders Svensson (ICA), Åsa Romson (Miljöpartiet) och jag kommer att svara ett lika rungande ja som ett frireligiöst tältmöte skulle svara på frågan om Gud finns.

Men personligen är jag inte lika säker på att detta är en självklarhet för hela Sverige, för även om de flesta konsumenter också stämmer in i denna lovsång, så visar deras köpbeteende att de inte alls håller med. Annars skulle exempelvis inte hälften av det nötkött vi äter, vara importerat.

Det går inte längre att säga att allt svenskt per definition är bättre bara för att det är svenskt.

Godare? Nej, även om det givetvis finns ett antal duktiga lantbrukare och livsmedelsproducenter som producerar mat av riktigt hög kvalitet, så vet vi att det finns mycket kvar att önska.

Öppna landskap? Börjar bli svårt att hävda med enbart drygt 5 500 mjölkgårdar kvar i landet.

Bättre djurskydd? Visst, men konsumenterna upplever skillnaderna antingen som obegripliga eller som för små.

Arbetstillfällen på landsbygden? Jodå, även om det är en krympande sektor så är fortfarande jordbruket med dess förädlingsindustri en viktig arbetsgivare.

Synd om bönderna? Ja, visst är det så ibland. Det är fruktansvärt synd om många grisbönder i dag som går på knäna, men synd-om-argumentet säljer inga fläskkotletter! Kan vi inte bestämma oss för att vi en gång för slutar att kommunicera bonde-gnäll? Inte en reklamkampanj till där bönder gråter ut.

Så vilka argument finns det?

Jag vet faktiskt inte, jag har inte tänkt klart, men här är i alla fall ett försök:

– Gastronomin. Ska man fortsätta att utveckla en egen gastronomi är en inhemsk livsmedelsproduktion och ett lantbruk en förutsättning. Det innebär inte att man ska vara matrasist och inte tillåta importerad mat, men ändå tror jag att svenska råvaror är en grund som vi inte kan plocka bort.

– Kunskapen. Redan nu befinner vi oss i den situationen att många av oss inte förstår hur mat produceras, hur jordbruk bedrivs osv. Försvinner jordbruket allt mer, fortsätter den kunskapen att krympa. Men det handlar inte bara om bristande förståelse för hur matproduktionen går till, vi tappar också förståelse för naturen, kretsloppet, växterna, djuren, kulturlandskapet. Och då förlorar vi också kunskapen om vår egen historia, vilka vi är och varifrån vi kommer och vi behöver historien för att kunna förstå vilken tid vi lever i nu.

– Självförsörjning. Numera ett utdött argument eftersom vi är medlemmar i EU och dessutom lever i fredstid. Den som pratar om självförsörjningsgrad blir ofta utskrattad i jordbrukssammanhang. Men som bekant kan saker och ting förändras snabbare än vi tror, inte bara genom ekonomiska eller väpnade konflikter utan också genom miljökatastrofer. Ett land utan eller med en mycket liten livsmedelsproduktion är sårbart.

Säkert finns det fler och bättre argument för att vi ska ha kvar ett svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion.

Hur ser du på saken?

City Gross gör bort sig
 City Gross gör bort sig 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Den skallige, Nosferatu-liknande slaktaren böjer sig hotfullt över den lilla rara griskultingen med ett väsande, tyskt ”Jaaaa!”. Och vi förstår direkt att grisen är illa ute. De är inte bara slaver, de är tyskar också. De är inte bara slaktare, de är vampyr-nazister. Eller något ännu värre. Hemska är de, de där utlänningarna.

Tur att det bara är på film, rättare sagt reklamfilm från City Gross.

City Gross vill så väl, men så fel det blir. I sin stora kampanj går man nu ut och betalar en krona per kg griskött till bonden, utan att det ska kosta konsumenterna något mera. Ett hjältedåd? Ja det beror naturligtvis på hur man ser på saken. Uppenbarligen fanns det utrymme för ett högre pris till bonden. Borde då inte grisföretagen själva, eller deras företrädare, ha kunnat förhandla fram det priset redan från start? City Gross må ha vissa ambitioner när det gäller matkvalitet och en viss etisk hög svansföring, men butikskedjor drivs sällan för att de vill förändra världen, utan för att de vill tjäna pengar.

Höjningen skulle aldrig skett om inte det fanns ekonomiskt utrymme för den.

Men visst, kampanjen är smart och skulle säkert blivit en succé. Om det inte varit för den olycksaliga reklamfilmen. Det spelar ingen roll att man försöker skämta till det med vägskyltar hämtade ur Tintin-landet Bordurien. Budskapet går hem ändå. Polen eller det ”öststatliga utlandet” är grishelvetet på jorden, där står det övergivna bilvrak på landet och i slakterierna jobbar det tyska Dracula-typer. Endast i Sverige kan en liten gris vara trygg. Här springer lillgrisen frivilligt in i all den gosiga halmen i ladan. Och några stygga slaktare, eller ens slakteri, syns givetvis inte till.

Personligen måste jag stanna filmen flera gånger för att titta in i den borduriska slakteributiken, där en bastant dam, ägarinnan eller expediten, tittar ut genom fönstret när lillgrisen flyr förbi. Ett sådant vackert skyltfönster, med ett så fint griskött. Och en sådan förtroendeingivande Madame. Där skulle jag verkligen vilja köpa mitt griskött.

Men något sådant finns inte i Sverige.

Vilken tur att jag ska till Krakow i höst!

Att gå ner sig i märkningsträsket
 Att gå ner sig i märkningsträsket 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Att slakta djur utan bedövning är betydligt vanligare inom EU än vad man hittills har vetat. Det skriver Svenska Dagbladets Henrik Ennart utifrån en rapport från EU-kommissionen. I Sverige är detta förbjudet, medan det är tillåtet i många andra EU-länder. Undersökningen visar att det inte går att skylla på de grupper bland muslimer och judar som av religiösa skäl säger nej till bedövning, slakt utan bedövning är betydligt mer utbredd än så. Den religiösa slakten motsvarar som mest åtta procent i vissa länder, betydligt lägre i andra. Ändå slaktas 75 procent av alla får och nötkreatur utan bedövning i Belgien, 41 procent i Frankrike och 34 procent i Irland. Slakterierna har satt det i system. Det blir mer rationellt så.

Nej, jag är ingen förespråkare för djurplågeri, men jag är heller inte övertygad om att halal- eller kosherslakt är det samma som djurplågeri, förutsatt att den utförs rätt. Men låt oss lämna den infekterade diskussionen åt sidan. Det som händer på europeiska slakterier har mycket litet med religion att göra. Det är lönsamhetskrav som gör att man hoppar över bedövningen och då finns det alltid en risk att det är djuren som får betala det faktiska priset.

EU vet inte vad man ska göra. Å ena sidan har man inte argumenten för att förbjuda slakt utan bedövning, å andra sidan är man orolig för att den ökade slakten utan bedövning innebär ökad plåga för djuren. Lösningen blir – en märkning! EU-parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet föreslår en märkning som talar om att djuret slaktats utan bedövning. Samma linje går vår landsbygdsminister Eskil Erlandsson på. Återigen, när det blir lite knivigt, ursäkta ordvitsen, för politiken att fatta beslut, då överlämnas detta med varm hand åt oss.

Märkningar låter alltid bra, men tänker man ett varv till, inser man att det inte är riktigt så enkelt. Simon Cohen, förespråkare för shechita (kosher) slakt i Storbritannien sa i en artikel i The Telegraph:

”Visst kan man ha en märkning på köttet i butiken som berättar att djuret blev dödat utan bedövning, men låt oss då också ha en märkning som berättar att djuret blev gasat eller fick en elstöt innan det blev dödat.”

Plötsligt låter ”bedövning” inte riktigt lika kul.

Här är några fler förslag på märkningar:

”Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men vi använde elpåfösaren flitigt för att få djuret att gå dit vi ville.”

” Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men resan till slakteriet var inte helt kul.”

”Det här djuret blev visserligen bedövat innan slakt, men om uppfödningen finns ett och annat att säga.”

Och vad säger egentligen Jägareförbundet? För denna märkning måste givetvis sitta på allt viltkött. Inga älgar, rådjur, fasaner eller ripor har bedövats innan de dödades.

Frågan är med rätta knepig, men varför slussa den vidare till oss konsumenter?

Hitte-på-märkningar
 Hitte-på-märkningar 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ett grönt löv med texten ”Bara mat och inget annat”, pryder numera Findus livsmedel. Jag lägger märke till det i samband med ett jobb. Vi ska shoppa ekologiska matkassar och jämföra priserna för tidningen Sveriges Natur. Tidningens praktikant ser märkningen först, reagerar på att det är ett grönt löv och tror först att det är ett nytt eko-märke. Men Findus gröna löv har inget med eko eller miljö att göra. Om sanningen ska fram så betyder det här märket absolut ingenting.

Det är inte ens en märkning. Det finns inga regelverk som är kontrollerade av en tredje part. Det här är bara något som Findus har hittat på alldeles själv, ett led marknadsföringen för att framstå som ett bättre företag än vad man faktiskt är.

Förra året fick Findus backning av Livsmedelsverket när man körde med märkningar av typen: ”Utan onödiga tillsatser”. Nu har man alltså hittat på sitt gröna löv i stället.

Men inte ett företag få tala om när de har gjort något bra, som i Findus fall, tagit bort sina tillsatser och nu enbart jobbar med ”bara mat”?

Jovisst, om det vore sant. För jag vet inte hur ni brukar göra, men när jag gör schnitzel är den inte en pressad produkt bestående av mald skinka och nötkött som läggs i min stekpanna. Jag brukar inte heller krydda den med kryddextrakt eller citronarom och min bearnaisesås klarar sig utan två sorters förtjockningsmedel.

”Bara mat och inget annat”? Nej, skulle inte riktigt tro det.

Vi översköljs av ”hitte-på-märkningar” och ”nästan- bra-koncept. Ett exempel på det sistnämnda är Terra Vitis, en sammanslutning av 400 franska vinproducenter. I början av året anordnades i Stockholm en vinprovardag tillsammans med Franska Ambassaden. Budskapet som trumpetades ut var att Terra Vitis tar ett större miljöansvar än de ekologiska producenterna.

Rent nys. Vad det handlar om är konventionella odlare som ägnar sig åt det som brukar kallas för integrerad produktion, IP. Det innebär att odlarna håller koll på hur mycket de sprutar och gödslar och att de också förbinder sig att inte använda kemikalier förrän det är risk för skadeangrepp. Det handlar alltså om konventionell odling, men med en viss kontroll och återhållsamhet. Alla producenterna kontrolleras också av en tredje part. (Den svenska IP-märkningen heter Svensk Sigill, den finns visserligen inte på vin men på en rad andra livsmedel.)

Det här är naturligtvis bra, men ekologiskt, det är det inte. Och mer uthålligt än ekologiskt är det heller inte. Det har Svenskt Sigill förstått, som hederligt nog väljer att inte marknadsföra sig som ”nästan-eko”, men den insikten saknas hos Terra Vitis. En annan skillnad är att Svenskt Sigill redovisar sitt regelverk på sin hemsida, till skillnad mot Terra Vitis, trots att fransoserna propagerar för öppenhet och transparens.

Upp flyga orden, tanken stilla stå.