Ann-Helen von Bremen

Snart är det första metardagen och jag vet sedan flera år tillbaka att jag inte behöver uppmana min son att snabbt bryta nacken av abborrarna. Det där har han lärt sig för länge sedan. Även om han njuter både bakom spöet och senare vid stekpannan så vet han, fiskarna ska inte behöva lida.

När vi köper fisk i butiken gäller helt andra regler. Fisken har för det mesta kvävts till döds. Är den odlad så har den kanske fått en någorlunda skonsam död, i bästa fall, men det korta livet i kassen var allt annat än vad en vild lax eller torsk kan önska sig.

Andra regler gäller också när vi själva tar upp nät. Då väntar vi med trassla ur och avliva fiskarna tills vi är uppe på land. Det är på något vis som att mängden gör att vi vill vara mer rationella och effektiva. Vi kan inte höra fiskarna skrika, men vi kan ändå se dem plågas där de kippar efter luft och förgäves försöker ta sig tillbaka till det räddande vattnet. Det är lite obehagligt, men samtidigt gläds vi åt vår fångst, de gånger vi har tur.

Trots att vi är amatörer, är jag beredd att göra detta avkall från en djurvänlig behandling av fiskarna. Skulle jag vara yrkesfiskare skulle jag förmodligen inte ens reflektera över en snabb avlivning.

När djurhållning förvandlas till industri så händer det något. Det handlar om att producera mycket, mycket kött, ägg, mjölk eller fisk. Samtidigt så försöker vi att ge djuren åtminstone någon form av skydd, i form av formella och informella lagar och regler. Men det går inte att komma ifrån, merparten av vår djurhållning sätter produktionen i första rummet, inte djurens välbefinnande.

Nej, jag är inte vegetarian, jag är en köttätare av stora mått även om jag har ett mål att äta mindre kött, ett mål som är långt från verklighet. Men vår behandling av djuren blir allt mer problematisk och även om KRAV-märkta animalier är ett stort steg i rätt riktning, så är det inte tillräckligt.

När detta skrivs, så ligger det en motion till riksdagen om att förbjuda djursex, nej inte mellan djur, det har man redan tack vare seminering i princip avskaffat, utan mellan människa och djur. Jag har ingen aning om hur utbredd detta är, men det känns ändå som en oerhört perifer fråga och lite symtomatiskt för att vi egentligen inte vill ta tag i det stora problemet, nämligen hur vi behandlar djuren.

Trots att Sverige internationellt anses ha en god djurhälsa lever vi i ett land där hälften av alla mjölkkor slaktas ut efter 4 år på grund av juverproblem och fertilitetsproblem, kycklingar som växer så fort att benen inte bär dem, grisar som har lunginflammation, bogsår och benproblem osv osv. Det är säkert bättre att vara en biff eller kotlett i vardande i Sverige än i många andra länder, men särskilt roligt är det ändå inte.

Jonathan Saffron skriver i sin tänkvärda bok ”Eating Animals” att vi aldrig skulle behandla våra sällskapsdjur på samma sätt som vi behandlar våra djur som ska bli livsmedel. Det har han helt rätt i. En nära vän fick för några år sedan sin älskade hund påkörd. Hade olyckan inträffat för 30 år sedan, hade nackskott varit lösningen. Nu blev det djurambulans och operation. Min vän blev ett antal tusenlappar fattigare men en hund rikare. Så skulle vi givetvis aldrig behandla en gris eller en ko och det är inte så konstigt, vi gör skillnader mellan djur och djur, en mygga smälls ihjäl utan en tanke, medan den som är elak mot en katt kan räkna med omvärldens hårda kritik.

Det finns ett starkt skäl till att vi gör skillnad mellan hunden och grisen, inte för att grisen är mindre intelligent eller inte upplever smärta på samma sätt, utan för att vi faktiskt äter upp grisen. Men just med tanke på att vi föder upp dessa djur för att de ska landa på vår tallrik, kanske vi borde behandla dem bättre än vi gör i dag, inte som våra sällskapsdjur, men drägligt?

(Publicerad som krönika i Mat & Vänner)

Det tog fem år men sedan kom beslutet: Scan kliver tillbaka in i GMO-friheten. Från den första september ska alla djur som Scan köper in ha ätit foder som inte innehåller genmodifierade grödor. I dag gäller detta för kor och lamm, men 2006 Scan släppte kravet på GMO -fritt foder till grisar. Idag gör Scan själva bedömningen att cirka 20 procent av de inköpta grisarna är uppfödda på GMO-foder.

Varför kommer då beslutet nu? En anledning är säkert Citygross lansering av GMO-fritt svenskt fläskkött under förra året. En kampanj som kritiserats högljutt och anmälts till både Konsumentverket och Livsmedelsverket. Kampanjen langade in nytt bränsle i GMO-frågan och nådde framför allt fram till konsumenterna. När Scan skriver i sitt pressmeddelande att man gör detta för att tillgodose kundernas krav, så kan man tänka sig att det var fler butikskedjor som fick upp ögonen för att här fanns en risk för stark konsumentkritik.

När sedan Citygross reklamkampanj friades av miljönämnden, var nog saken så att säga biff. Eller kotlett,kanske man ska säga i detta sammanhang.

Man kan givetvis undra varför Scan dröjde så länge och vad detta kan ha tänkas kostat Scan i förlorad goodwill och även försäljning. Men kan också undra om Scan även kommer att ställa samma krav på sin import av kött till produkter som inte ligger under varumärket Scan, en import som man dessutom planerar att öka kraftigt.

Men tills vidare kan vi nöja oss med att konstatera att undrens tid inte är förbi. Inte ens när det gäller Scan.