Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Baksidan av närodlat
 Baksidan av närodlat 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

– Skyll inte klimatförändringarna på småbönderna i utvecklingsländerna, de har minst skuld av alla men drabbas hårdast. Ger ni dem ingen möjlighet att exportera, straffar ni dem till fortsatt fattigdom, säger Sonia Mwadime, chef för Biofresh i Uganda som exporterar frukt och grönsaker till Europa.

Sonia Mwadime är i Stockholm för att delta i en debatt som anordnas av Kooperation Utan Gränser. Debatten handlar om närodlat kontra import från långväga länder. Använder vi klimateffekten som en ursäkt för att stänga ute utvecklingsländernas bönder från vår marknad?

För de drygt 200 småbönder, de flesta kvinnor, som säljer sin frukt och sina grönsaker till Biofresh är exportmarknaden oerhört viktig.

– Den ekologiska exporten gör att vi kan betala mellan 50 och 100 procent högre pris till våra bönder än vad de får på den lokala marknaden. Det gör att de kan sätta sina barn i skola, betala sjukvård, bygga bättre hus – helt enkelt ta sig ur fattigdomen, säger Sonia Mwadime.

Jag har uppdraget att arrangera debatten och har tidigare hört talas om Sonia Mwadime. Kvinnliga företagsledare inom jordbruks- och livsmedelssfären är ovanligt i Sverige och ännu mer sällsynt i Afrika. Hon berättar att hon som kvinna ofta befinner sig i underläge, men samtidigt anser hon sig oerhört privilegierad.

– Min far var mycket ovanlig. Han ansåg att flickor skulle ha samma möjligheter som pojkar och jag fick möjlighet att studera, säger hon.

Hon ser jämställdhetsarbete som ett av de viktigaste verktygen för att förbättra livet för Afrikas småbönder. Precis som i så många andra utvecklingsländer är det kvinnorna som gör jobbet ute på åkrarna, medan det är männen som äger marken, makten och har kontroll över pengarna.

– Även om jag ger kvinnan betalt för sina grödor, vet jag att mannen tar hand om pengarna. Skulle hon försöka behålla betalningen själv, riskerar hon att bli misshandlad och dödad.

Därför har Sonia valt att dela ut en del av ersättningen i form av en bonus. Det kan vara en vattentank, så att kvinnorna slipper att bära vatten varje dag, eller en cykel, så att kvinnorna har lättare att transportera sina grödor.

– Männen blir ofta väldigt glada för den här typen av bonus, de inser inte att det främst är kvinnorna som tjänar på det.

Likaså använder hon list för att även kvinnorna ska delta i utbildning i odling. Tar mannen med sin hustru till utbildningen, får han också socker eller tvål, varor som är hett eftertraktade.

– Om jag inte har något lockbete, skulle bara männen komma, trots att det är kvinnorna som gör jobbet och behöver utbildningen. Det krävs en del list, säger Sonia Mwadime och ler.

När granskarna inte gör sitt jobb
 När granskarna inte gör sitt jobb 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Så har det hänt igen. En journalist har gjort det jobb som vi journalister som jobbar gentemot lantbrukspressen, borde ha gjort. Det handlar om ännu en rond av grisskandalen som briserade förra året vid den här tiden. Då var det Daniel Öhman på Ekot som återigen visade på missförhållanden i svenska svinstall, denna gång med hjälp av smygtagna filmer av Djurrättsalliansen.

Nu är det Jesús Alcalá som i Svenska Dagbladet har studerat de juridiska turerna närmare i fallet Lars Hultström och en av hans gårdar, Blackstaby. Bilderna från Lars Hulströms gård, där bland annat grisar stod och åt på döda grisar, fick både Jordbruksverket och jordbruksminister Eskil Erlandsson att reagera mycket kraftigt. Flera av gårdarna, däribland Hultströms, polisanmäldes. Endast i ett fall blev det åtal, vilket resulterade i en friande dom. I Hultströms fall, beslöt åklagaren att lägga ner anmälan.

Alcalá hävdar i sin artikel att det har förekommit jäv, eftersom de veterinärer som på åklagarens uppdrag granskar Djurrättsalliansens film, också har uttalat sig positivt för grisproducenterna. Han visar också att åklagaren ljuger, när han hävdar att han försökt kontakta fristående veterinärer för att göra en mer oberoende granskning. Likaså visar han att det finns stora skillnader mellan hur länsstyrelsen uppfattade de filmade stallen och hur veterinärerna gör det. Där Länsstyrelsen skriver ”grisar med grava rörelsestörningar”, ser veterinärerna i stället en gris som ”förefaller ha ont” osv. Alcalá ifrågasätter också varför ingen polis eller åklagare har besökt gården och varför inget förhör har skett med Lars Hultström.

Jag kan inte bedöma om Jesús Alcalá har rätt i sin granskning. Men utan tvekan ställer han de rätta frågorna. Hur kunde det komma sig att dessa upprörande bilder av vanvård och som fick hela svenska folket att gå i taket lagom till jul, inte leder till åtal?

Det är en fråga som inte bara grisbranschen borde ha ställt sig, utan även alla vi som jobbar gentemot lantbrukspressen. Vi är många som inte har gjort vårt jobb.

Jämställt jordbruk, vad ska det bara bra för?
 Jämställt jordbruk, vad ska det bara bra för? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Jag är ledsen, men jag måste skriva något om jämställdhet. Och inte nog med det, jag måste skriva om jordbruk också. Jämställt jordbruk, känn på den. Inte särskilt sexigt kanske.

Men vi kommer inte ifrån det där med jämställdhet, inte ens inom jordbruket.

Säg bonde och flesta tänker på en man i rutig skjorta. I stället borde vi tänka på en kvinna. Var fjärde människa på jorden är faktiskt en kvinnlig bonde. Det är kvinnorna i utvecklingsländerna som ser till att det kommer fram mat på bordet och då pratar vi verkligen om ax till limpa. Trots att de är i majoritet så är de ändå i förkrossande underläge. De äger för det mesta inte sin mark, de har inget inflytande i de jordbrukskooperativa föreningarna, de har svårt att få lån, de får sällan rådgivning om hur de ska odla osv osv.

Men spelar det här någon roll? Ja om man vill göra något för att minska fattigdomen och svälten i världen. Hälften av alla världens cirka 1,4 miljarder människor som är oerhört fattiga är nämligen kvinnor inom lantbruket. Vill man förändra detta så måste man inte bara jobba med lantbruket utan också direkt med kvinnorna. Och man måste jobba med jämställdheten. En kvinna som inte tillåts av sin man att gå utanför dörren, annat än för att sköta sina sysslor, lär till exempel aldrig komma iväg på några möten med kooperativet.

Både internationellt och i Sverige har man under de senaste åren pratat om att det är dags att öka biståndet till jordbruket, eftersom man har sett att det är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdomen. Likaså pratar man om att jämställdheten måste vara en självklar del av biståndet. Hittills har det blivit snack. Inte ens vi i Sverige, som anser oss vara en föregångare på jämställdhet, har lyckats få till det.

I morgon startar den första av tre debatter om den vanligaste bonden i världen, nämligen den som oftare bär kjol än keps. Debatterna om kvinnliga bönder i utvecklingsländerna arrangeras av Kooperation Utan Gränser och ingår i deras kampanj ”Världens tuffaste jobb”. Jag har den stora äran att få fungera som konferencier. Vi kommer inte lösa problemet, men vi kommer i alla fall att prata om det. Och sedan får vi hoppas att det blir något mer än bara prat.

Kemikramarna har vetenskapen som täckmantel
 Kemikramarna har vetenskapen som täckmantel 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

På Brännpunkt i Svenska Dagbladet gick ett antal professorer och deras vänner till hård attack mot City Gross beslut att GMO-fri märka sin mat. Det kan vara lätt att tro att det är vetenskapen som talar, att påståendet om att genmodifierade grödor skulle vara ett miljövänligt alternativ, är något som är baserat på sakliga fakta. Men trots alla professorstitlar har debattartikeln ingenting med vetenskap att göra, utan är en ren partsinlaga. Författarna väljer att systematiskt bortse från fakta som strider mot deras egen uppfattning och det är ett brott mot vetenskapens mest grundläggande regel.

Här andas inte ett ord om alla de problem som tekniken dras med. Här sägs inget om att det ökade problem av resistenta ogräs som Monsantos Roundup ready soja, majs och bomull har gett upphov till, vilket i sin tur leder till ökad besprutning. Inte heller något om att Monsanto därför utvecklar nya grödor som bygger på betydligt tyngre bekämpningsmedel än Roundup, medel som sedan länge är förbjudna i Sverige. Och inget sägs om att bekämpningsmedlet parakvat även används i odlingar av GMO-soja för nedvissning av blasten.

Artikelförfattarna låtsas heller inte om att man efter ett visst antal års odling av genmodifierade grödor får mindre skördar och problem med sekundära angrepp av skadegörare, något som återigen leder till ökad användning av bekämpningsmedel. En av de undertecknarna, Stefan Stymne, skrev så sent som i augusti på Forskarbloggen om just problemet med sekundära skadegörare. Den genmodifierade bomullen i Kina som har lett till att skinnbaggar har ökat explosionsartat och de skadar inte bara bomullen, utan även andra grödor. GMO-bomullen innehåller ett gift som dödar bomullens vanligaste skadegörare, vilket har gjort att odlarna har slutat använda bredspektriga bekämpningsmedel. Därmed har det blivit fritt fram för skinnbaggarna, vilket i sin tur har lett till ökad användning av bekämpningsmedel på andra grödor.

Stymne menar att detta inte är genteknikens fel, utan att lösningen är en vettig växtföljd och en kombination av olika bekämpningsmedel och olika typer av genmodifierade grödor. Han konstaterar sedan att ”Sådan GM-bomull har dock ännu inte tagits fram, vilket vittnar, liksom i fallet med Roundup grödorna, om den kortsiktighet som kännetecknar de företag som utvecklar kommersiella GMO.”

Men detta kortsiktiga tänkande hos kemiföretagen som leder fram till ökade skadedjursangrepp, resistenta ogräs och ökad användning av bekämpningsmedel, nämns inte i artikeln, trots att det sannerligen är miljöaspekter som tål att diskuteras.

Den utveckling som vi hittills har sett inom GMO-tekniken har bara handlat om en enda sak, att fortsätta utvecklingen av bekämpningsmedel och att skaffa sig ännu mer kontroll över lantbruket och vår mat. Allt snack om att utveckla grödor som ska utrota världssvälten har hittills bara stannat vid just prat.

City Gross initiativ att GMO-fri märka sina livsmedel hade inte behövts om det hade blivit en obligatorisk märkning av animalier som är uppfödda på GMO-foder, något som stoppades av kemiföretagen. Att kemiföretagen strider för sin sak är inget att förvåna sig över, men sedan när blev det vetenskapens uppgift att kritisera en livsmedelskedjas marknadsföring? Och vilken verklighetsuppfattning har debattörerna när de utmålat City Gross som en gigantisk aktör med enorm makt att ”vilseleda” konsumenterna? De som verkligen har makten i detta spel är just kemiföretagen med Monsanto i spetsen, för ytterst är det detta som hela GMO-utvecklingen handlar om, att ta makten över maten. Den som inte gillar City Gross kan alltid välja att handla i en annan butik, men utbredningen av GMO-odlingar har gjort chansen till ett eget val omöjligt för bönder i stora delar av världen.

Djurplågeri – nej tack!
 Djurplågeri – nej tack! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Man ska inte överdriva elvaåringars trendkänslighet, men när jag sonens och hans klasskamraters skolarbete, så tror jag att de är något på spåret. I samband med valet har klassen fått i uppgift att forma sina egna partier. Där finns bland annat ”Värlfärdsdemokraterna”, ”Fritidspartiet” och ”Världspartiet” och bland vallöftena finns allt från ”bättre skolmat”, ”fler konstgräsplaner” till ”ingen rasism”. Men ett vallöfte finns i nästan alla partier, nämligen omsorgen om djuren och stopp för djuplågeri. Och det är där som trendkänsligheten kommer in.

I flera länder har det under de senaste åren vuxit fram djurrättspartier. Partierna finns i Kanada, Storbritannien, Spanien, Australien, Tyskland och Österrike. I Holland har till och med ”Djurens Parti”, Partij voor de Dieren, som världens första, lyckats ta sig in i parlamentet.

I våras la Marit Paulsen (fp) fram ett förslag till gemensam djurskyddslag inom EU. Parlamentet gav sitt bifall och nu återstår troligen många års av tröstlöst malande inom EU-byråkratin, men ändå. Vem hade för tio år sedan trott att man inom EU ens skulle komma på tanken?

Och orsaken är givetvis att konsumenternas omsorg om djuren har visat sig inte vara någon dagslända, utan ett krav som bara växer, både i Sverige och Europa. När mat förvandlas från födointag till upplevelse, måste även grisen ha ett drägligt liv innan den landar som fläskkotlett på din tallrik.

Morgondagens konsumenter kommer med stor sannolikhet inte nöja sig med att i otaliga konsumentundersökningar säga att djuromsorgen är viktig. De kommer förmodligen att i större utsträckning, göra något också.

Vem vet, kanske några av dagens elvaåringar är morgondagens politiker som kämpar för ett bättre liv, även för djuren?