Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Gamla synder dyker upp igen
 Gamla synder dyker upp igen 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Vissa dumheter trodde man ändå var historia, men så dyker de plötsligt upp igen. Som till exempel kodressörer. Denna tekniska apparat som med hjälp av en elstöt tvingar korna att backa ut och bajsa i gödselrännan, har varit förbjuden i drygt 20 år. Icke desto mindre så lever de kvar.

I dagarna kom besked från Högsta Domstolen att man vägrar ta upp en överklagan som gäller en gård i Halland där man använt kodressör. Och det är inte svårt att förstå Högsta Domstolens beslut, det var som sagt var länge sedan de förbjöds.

Kodressörer används i stall med uppbundna kor, där djuren alltså står fastbundna vid sin plats. Med kodressörer förhindrar man att djuren ligger och står i sin egen skit, vilket minskar risken för vissa sjukdomar som klövröta. Men forskningen kunde visa att den eventuella hälsovinst som kodressörer innebär, väger lätt mot den ohälsa som de orsakar. Elstötar stressar inte bara korna, utan gör dem också sjuka.

Fallet som HD vägrade ta upp, har pågått under fyra års tid. Det var 2006 som tingsrätten dömde lantbrukaren till 3 000 kronor i böter. Jag har ingen aning om hur vanligt det är med kodressörer i svenska stall, i ett nyhetsinslag i Västnytt för ett år sedan, påstod lantbrukare att det inte alls var särskilt ovanligt.

Oavsett vad som är sant, borde verkligen kodressörer vara ett passerat kapitel för svensk mjölkproduktion. Det borde också vara en självklarhet från svenska mejerier att inte ta emot mjölk från producenter som bryter mot djurskyddslagen.

När mervärden handlar om centimeter
 När mervärden handlar om centimeter 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Endast Sverige en svensk djurskyddslagstiftning har. Vårt lantbruk är världsbäst när det gäller miljöarbete och djuromsorg. Det budskapet har vi hört många gånger från näringens sida. Och i andra ändan, där vi konsumenter befinner oss, betonar vi i undersökning efter undersökning att god djuromsorg och miljön är väldigt viktigt för oss när vi köper vår mat.

Allt borde alltså vara frid och fröjd för det svenska lantbruket, men så är det inte. Ungefär hälften av vår livsmedelskonsumtion är importerad. Särskilt tydligt blir det om man tittar på köttkonsumtionen, där hälften av allt nötkött och nästan två tredjedelar av lammköttet är importerat.

Varför gör konsumenterna så här? Säger en sak och gör en annan. Det är en fråga som lantbrukarna och deras företag har funderat mycket på. Och svaret brukar vara att när konsumenten väl står där i butiken, då är det plånboken som styr. De fina idealen får ge vika för hushållskassans krassa verklighet.

Det ligger säkert något i detta, men jag tvivlar på att det är hela sanningen. Jag tror att en starkt bidragande orsak är att svenska konsumenter inte riktigt förstår varför svenskt lantbruk skulle vara bättre. Och det är inte så konstigt för i konsumentens ögon verkar nog skillnaderna mera handlar om centimeter än verkliga skillnader.

Ta kycklingarna till exempel. Kycklingproducenterna brukar framhålla att Sverige är det enda land som har satt en gräns för hur trångt kycklingarna får ha det. Enligt djurskyddslagen är det 20 kg per kvadratmeter, ja det är så man uttrycker sig – kg per yta och inte djur per yta, men de som uppfyller branschens eget djuromsorgsprogram har tillåtelse att ha 36 kg per kvadratmeter. Hur ska man kunna kommunicera något sådant? Det blir abstrakt och det låter dessutom inte särskilt rymligt. Vad spelar det då för roll om det är ännu trängre i de utländska kycklingstallen?

På samma sätt kan man gå igenom skillnaderna för de olika djurslagen. Ja, det finns skillnader som talar till fördel för den svenska uppfödningen, men går de att kommunicera och framstår de som tillräckligt stora för konsumenten?

Personligen tror jag inte det.

LRF håller nu på att göra en ny livsmedelsstrategi, en strategi där man ska satsa mer på mat med mervärden, som ursprung, ekologiskt och andra värden som konsumenterna efterfrågar. Syftet är att på det viset kunna ta mer betalt för maten. Det ska bli spännande att se vart arbetet leder och om det kommer att innebära att bönders lönsamhet förbättras, vilket är dem väl unt, men då måste skillnaderna bli tydliga och konkreta för konsumenterna. Är man redo för ett sådant systemskifte, som det då faktiskt är frågan om?

Rubbad grillstav
 Rubbad grillstav 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Av gästkrönikör Anna Sjögren:


Grillkarré i stavform är det nyaste nya från Scan. Inför stundande grillsäsong fick jag och andra matjournalister reda på nyheten via ett pressmeddelande.
Den stavformade grillkarrén är smaksatt och färdig att lägga på grillen. Enligt informationen i pressmeddelandet är den kryddad med en “rubbing” som består av en kryddblandning med bland annat cayennepeppar, paprika och rök.
Jag läser innehållsdeklarationen på företagets hemsida och ser att det också ingår druvsocker, två olika antioxidationsmedel samt nötköttsextrakt i karrébitarna.

Produktchefen som sköter marknadsföringen av stavarna är, enligt pressmeddelandet, stolt över sin nya produkt. Han tycker framförallt att den har en spännande form och att den tar liten plats på tallriken. Han säger ingenting om smaken.

Det är klart att Scan har produktutvecklare som komponerar kryddning och kött så att det blir välsmakande bitar att lägga på grillen. Men pressmeddelandet fick mig att tappa aptiten. Jag upplever att maten från den stora köttproducenten i det här fallet består av enheter som laddas med moderna ord som kommer att sälja produkterna.

Varför ska vi äta rubbade stavar av fläskkarré? Och vem har någonsin önskat sig mat som är utrymmeseffektiv, som tar liten plats på tallriken? Jag tycker att det låter… rubbat.

Klimatsmart export, men klimatfarlig import?
 Klimatsmart export, men klimatfarlig import? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Handelsministern vill fördubbla den svenska livsmedelsexporten inom tio år. Och det är hon inte ensam om. Jordbruksminister Eskil Erlandssons har tidigare slagit många extra slag för exporten, inte minst i satsningen på ”Matlandet Sverige”.

Inget fel i det, men det är sällan som man hör någon prata om klimatet när det gäller export av svenska livsmedel. De tongångarna brukar bara ljuda när det handlar om import.

Jakten på ur-födan i matlandet Sverige
 Jakten på ur-födan i matlandet Sverige 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Av gästkrönikör Peter Johansson

Senaste svenska mattrenden är att vi ska äta och laga mat som farmor och hennes mor gjorde den.

Det är bra – min farmor lagade god mat – men människor som är trygga i sina traditioner drabbas inte av matnostalgi.

Chefsbloggare Meyer von Bremen och undertecknad besökte i veckan Sosta Espresso Bar på Sveavägen. Vi tog båda en café macciato och inför en stundande resa frågade jag den italienska barristan om var i Rom man kan äta gott. Svaret blev att den bästa maten serveras, alltid har serverats, och alltid kommer att serveras långt från Rom, i den lilla syditalienska staden Foggia där nämnde italienare såg dagens ljus för si så där 20 år sedan.

– Åk till Foggia i stället för till Rom, blev svaret.

Handen på hjärtat, frågar du tusen 20-åriga örebroare om var den bästa maten i Stockholm serveras, hur många svarar direkt, utan en sekunds tvekan och med rent hjärta:

– Åk till Örebro i stället.

Ingen, tror jag. Varför denna himmelsvida skillnad mellan yngre män från Foggia i Italien och Örebro i Sverige, två lika stora städer i EU? Det är en fråga som vår ”matminister” Eskil Erlandsson kan fundera på. Eskil målsättningen är ju att, jag citerar regeringens pressmeddelande från sommaren 2008: ”Sverige, med sina unika landskap, livsmedelskvalité och kunnande ska bli Europas nya matland.”

Under tiden som Eskil fixar till Matlandet ska vi andra försöka svara på frågan vilken mat som är mest ursprunglig i det västerländska köket? Vilken smak har följt mänskligheten åt längst genom vår jordevandring?

Jag sitter inte inne med facit men har ett förslag. Så här har jag tänkt, rätt eller fel? I den västerländska matrepertoaren är ostronet unikt. Som enda rätt äts det levande och rått. Ostronet är den äkta ur-födan.

Råbiffen är inte den lika naturlig och rå, undrar kanske en uppmärksam läsare. Steak tartara är i dag en elaborerad rätt som ofta tillreds vid bordet och består av flera av följande ingredienser: Äggula, lök, kapris, senap, peppar, salt. Köttet har malts till en barnmatsliknande smet. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Men sushi, är inte den naturlig och rå? Huvudingrediensen i sushi är kokt ris och fisk kryddad med grönfärgad pepparrot. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Sashimi då? Den extremt tunt skurna fisken doppas en soja- och pepparrotssås. Inte helt naturligt vill jag påstå.

Ett helt vanligt äpple, är inte det minst lika naturlikt som ett ostron? Dagens frukter och grönsaker är resultatet av tusentals år av växtförädling. Inte helt ursprungligt vill jag påstå.

Vill du äta som vi gjort längst? Beställ in ostron. De är odlade i bassänger, övervakade av experter, öppnade av proffs, men smaken – utan Tabasco eller citron – är samma smak som vår urmoder i Afrika smakade för 100 000, kanske miljoner år sedan då hon vadade ut i Atlanten när tidvattnet dragit sig tillbaka för att skörda av ostronbankarna.

Min farmor åt dock aldrig ett enda ostron. Därom är jag helt säker.