Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Gnällbönderna tar över
 Gnällbönderna tar över 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det var framtiden för svensk animalieproduktion som skulle diskuteras under gårdagens möte på Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. I stället blev det en uppvisning i den intellektuella härdsmälta som just nu verkar råda inom vissa delar av lantbruksrörelsen.

Det saknades inte frågor att diskutera. De senaste tio åren har inneburit stora förändringar i form av strukturrationalisering, utländskt ägande av tidigare bondeägda företag, en allt mer internationell marknad och inte minst den senare tidens kritik mot djuromsorgen inom lantbruket. Men några större framtidsdiskussioner blev det inte. I stället var det mest bestående intrycket att böndernas företrädare från främst LRF och Sveriges Grisproducenter, återigen vevade igång den stora gnällvalsen.

Budskapet var att allt är någon annans fel. Det är Djurrättsalliansens fel, som med sina smygtagna bilder visade upp svenska svinstallar från en mindre solig sida. Det är medias fel, som gör attack på attack på de svenska bönderna. Det är handelns fel, som prisar ut maten. Det är konsumenternas fel, som inte förstår att bakom alla gulliga bilder av glada djur springande ute i beteshagar och som sprids av branschen själv, finns en helt annan verklighet. Och nu även myndigheternas fel, som i dag ägnar sig åt snudd på förföljelse när grisproducenterna för första gången blir kontrollerade av oberoende tredje part. Svenska bönder i allmänhet, och grisbönder i synnerhet, är däremot väldigt duktiga och framför allt – snälla mot djuren.

Om det är denna kommunikation som blir svaret på den kritik som kommit fram i media, då skulle jag som bonde i allmänhet och grisbonde i synnerhet, bli väldigt orolig för framtiden. Att skylla på alla andra och inte ta sitt eget ansvar är sällan en särskilt framgångsrik väg. I stället borde man fundera på varför svenska grisbönder får bland den lägsta betalningen i Europa, varför de bondeägda företagen inte klarar av att hävda sig på marknaden och vad man egentligen ska göra för att upprätta förtroendet bland konsumenterna. Framför allt borde man inte abdikera från sin roll som marknadsaktör.

I dagens Land Lantbruk framgår det av en artikel att det finns rätt många svinstallar som är från 60-70-talen och som kanske inte kommer att klara av den nya kontrollen. Att inte göra några investeringar under 30-40 år, vilken annan verksamhet skulle överleva så? I Skåne och Blekinge bedöms det handla om 200 000 svinplatser, totalt gissar slakterierna på 700 000 grisar per år, ca 25 procent av hela grisproduktionen.

Grisnäringen har problem och lösningen är inte att skjuta budbärarna.

Kronfågel och ekokyckling – att kunna, men inte vilja
 Kronfågel och ekokyckling – att kunna, men inte vilja 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Svenskar kan fara till månen, stoppa in randig kaviar i tubar och utföra allehanda häpnadsväckande ting, men att föda upp ekologisk kyckling är nästan snudd på omöjligt. Jag säger nästan, för det finns ett envist företag, Bosarpskyckling i Skåne, som har kämpat på i drygt tio års tid och som har lyckats föda upp en KRAV-kyckling som dessutom smakar gott, vilket inte hör till vanligheten när det gäller kyckling i allmänhet.

För två år sedan gick Lantmännen via sitt bolag Kronfågel in som delägare i Bosarp. Kronfågel har tidigare försökt sig på ekologisk kyckling, men det gick inget vidare. Nu ansågs tiden mogen. Bosarps kunskap och Kronfågels muskler när det gäller försäljning och distribution, skulle äntligen få ekokycklingen att lyfta på allvar. Dagens marknadsandel på två promille skulle bli 4-5 procent inom några år.

Så här sa Lantmännens VD, Per Strömberg, i en pressrelase när affären blev offentlig:

– Vi är i dag marknadsledande på konventionell kyckling via våra varumärken Kronfågel i Sverige och Danpo i Danmark. Att nu ta steget in i den ekologiska kycklingproduktionen ser vi som ett naturligt steg i vår strävan att möta kundernas krav och önskemål.

Gången var krattad för succé.

Sedan dess har ingenting hänt. Lantmännen och Kronfågel vill i dag inte ens svara på frågor om hur det går med utvecklingen av den ekologiska kycklingen. Tittar man på deras hemsidor är det som att affären överhuvudtaget inte har ägt rum, här finns ingen kommunikation alls kring varumärket Bosarp eller ekopippin.

Om jag var en av ägarna till Lantmännen, skulle jag vara lite bekymrad över att företaget gör en affär som sedan enbart läggs på is, en affär som är en satsning på ett permiumsegment som Kronfågel så väl behöver. Förra årets historia med glasbitarna i kycklingen kostade Kronfågel runt 70 miljoner kronor och även om rapporterna säger att konsumtionen nu är tillbaka i samma nivåer som tidigare, har med all sannolikhet varumärket naggats i kanten. Därför kan det nu vara ett ypperligt tillfälle för en seriös satsning på en kvalitetsprodukt.

Frågan är om Lantmännen Kronfågel förmår att gripa tillfället innan det är borta. Hittills har det gått två år.

Kokbok för orädda
 Kokbok för orädda 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Av gästkrönikör Peter Johansson

Boken Långsam fisk är ett stillsamt samtal med de skärgårdsbor som fortfarande kommer ihåg konsten att spara fisk på andra ställen än i frysen. Inspirerad av boken prövar jag att äta en torkad mört. Smaken – inte konsistensen och priset – påminner om rysk kaviar. En ny smakupplevelse för mig, men urgammal.

Att långtidsförvara mat har inte bara hjälpt oss överleva kalla vintrar och missväxt. Förvaringstekniker har också gett oss en mängd fantastiska smaker: Öl, isterband, parmaskinka, ost och surströmming är olika sorters mat men också metoder för att lagra spannmål, kött, mjölk och fisk.

Författaren till Långsam fisk, Jan Selling, prövar själv de metoder han lär sig genom att intervjua fiskarefolk i skärgården. Med hänsyn till familj och grannar har han tyvärr hoppat över en metod, jäsning eller syrning av fisk. Ett intressant exempel på detta är annars isländsk surhaj. Håkäring – en ishavshaj – ”tillreds” genom att först begravas och sedan torkas i tre till fyra år. En nutida islandsresenär lär ha sagt: ”Om man jämför surströmming och surhaj så kan man konstatera att surströmming är för dagisbarn.”

All fisk kan torkas och nu i vår, när det är flugfritt, ska jag prova att torka gädda enligt Sellings anvisningar. Den blir klar till midsommar. Gäddor på ett par kilo går bra. Så här gör man: Fjälla gäddan. Skär av huvudet och skär upp gäddan via ryggen. Avsikten är att klyva den tjocka ryggen så att den torkar jämnare och att bukskinnet håller ihop gäddan. Två nytäljda pinnar används för att spänna ut köttsidan. Låt fisken ligga saltbeströdd i några timmar. Häng gäddan luftigt, gärna under taket på ett uthus, men passa på fåglarna. När gäddan har torkat förvars den på ett torrt ställe i en papperspåse. Serveras kokt med potatis och lingonsylt.

Jan Selling har gjort en berömvärd insats som dokumenterat den nordiska fiskmatens historia. Det publicerade resultatet har blivit en kärleksfull skildring av skärgårdens bofasta befolkning och en rolig etnologisk kokbok för orädda.

Smaklig spis!

Peter Johansson

Långsam fisk
Torkning, rökning och saltning på skärgårdsvis
Jan Selling
Ostkultur förlag 2009

Beställ från http://web.mac.com/sellingkultur och kostar 190 kr inkl frakt.

Drevet har kommit till lagården
 Drevet har kommit till lagården 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Det har dröjt, men nu har nyhetsdrevet även klivit in i kornas lagårdar. I alla de skandaler som har rört lantbruket och deras djur har alltid korna varit oantastliga. Mjölk är fint, kor är fint och mjölkbönder är fina, till skillnad mot alla de där otäcka bönderna som ägnar sig åt att producera grisar, ägg eller kycklingar. Och visst, något ligger det väl i detta, eftersom mjölken nog får sägas vara den sektor inom lantbruket som fortfarande är minst industrialiserad.

Men därmed inte sagt att mjölken har sina svaga punkter, akilleshälar som media kan sticka hål på, vilket nu har skett i radions Studio Ett. Svenska kor mjölkar bäst i världen och brukar också framhållas som de mest hälsosamma, men höga mjölkmängden har förstås ett pris, ett pris i form av infektioner och skador på juvren, kalvningsförlamningar, diverse sjukdomar i magen, klövröta (mycket mat in, mycket bajs ut) och en kort livslängd. En vanlig mjölkko lever bara fem år, då skickas hon till slakt för att hon blivit sjuk, inte mjölkar lika bra eller helt enkelt inte får kalvar (vilket är det vanligaste skälet). Och utan kalvar – ingen mjölk.

Det här är ett problem som hela näringen är väl medveten om och det är också en fråga som stötts och blötts, men hittills har man kört med samma förebyggande krishantering som tidigare, helt enkelt hoppats på att ingen inom media upptäcker det.

Frågan är naturligtvis inte lätt och handlar inte bara om djuretik. Här ryms också miljö- och klimatfrågan – hur hållbart är det exempelvis med en kort livslängd på kor och att mata dem med importerad soja som vi vet orsakar en rad miljöproblem i de länder där den odlas?

Det heter att det är ekonomin som styr, men personligen är jag inte helt säker på det. För ett par år sedan visade en undersökning av Hallands Husdjur att SRB (de röda korna) är precis lika lönsamma som de Svensk Holstein, tidigare SRB (de svartvita). De mjölkade visserligen mindre, men de var friskare och åt mindre foder. Likaså vet de rådgivare som arbetar med utfodring, att de flesta mjölkkor faktiskt får för mycket kraftfoder, helt enkelt för att bonden vill höja mjölkproduktionen. Den här toppningen av fodret hamnar inte bara som minuspost på mjölkens klimatkonto, utan även i bondens bokföring. Det kostar nämligen mer än det smakar.

Är bönderna och deras företag dumma? Nej, men de är fast i en lång tids tänkande där produktion och hög produktion är det som belönas, men nu gäller det att börja titta på prislappen också.

Hälsokostkvackarna
 Hälsokostkvackarna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Som om inte människor redan var tillräckligt bekymrade över att inte få sig näringsriktig mat, späder nu hälsokostkedjan Life på denna oro ytterligare. I stora annonser basunerar Life ut att matens innehåll på mineraler har minskat, därför att våra jordar har utarmats. I annonserna ställer Life oss inför ett val – ”Antingen äter du så mycket närodlad och ekologisk mat du orkar. Eller så kompletterar du med kosttillskott.” Och vi förstår direkt vad vi ska göra, satsa på det säkra och bekväma, nämligen kosttillskotten, för annars hotar stressen, det höga blodtrycket och hjärt- och kärlsjukdomarna ”i skuggorna”, som annonsen också upplyst oss om.

Det här är naturligtvis inget annat än lurendrejeri. Det är visserligen sant att näringsämnena i frukt och grönsaker har minskat över tiden, men det är fortfarande så att det bästa sättet att få i sig de vitaminer och mineraler vi behöver, är att äta mat. Inte kosttillskott. Med några få undantag så finns det ingen forskning som visat att kosttillskott fungerar. Det verkar nämligen som att det finns flera ämnen i maten, inte bara mineralerna och vitaminerna, som samverkar för att vi ska kunna tillgodogöra oss näringsämnena. Därför får vi inte samma effekt om vi enbart äter vitaminer och mineraler i syntetisk form.

Hälsokostbranschen har länge klarat sig undan kritik och seriös granskning. Med dess koppling till alternativrörelsen har de upplevts som de ”goda” spelarna på marknaden. Men hälsokostbranschen är egentligen lika seriös som kostmetikabranschen, även här lever man på att sälja drömmar och självbedrägeri. Precis som kosmetikaindustrin ofta lutar sig mot något diffust ”forskningsinstitut i Schweiz”, lutar sig denna industri (för det är en industri, tro inget annat) också mot tveksamma eller obefintliga forskningsresultat. När kosmetikaföretagen skrämmer oss med ålderdom, ensamhet, fulhet och en kärlekslös framtid, hotar hälsokostföretagen oss med sjukdom, död och pina. Och naturligtvis även fulhet, många hälsokostpreparat ska ju inte bara göra oss friska utan också vackra.

Självfallet finns det produkter i hälsokostbutiken som kan vara bra, men det går ändå inte att komma i från att mycket av branschens marknadsföring påminner om Vilda Västerns kvacksalvare, män i svarta kostymer och höga hattar, som stod uppe på sina vagnar och sålde undergörande mediciner till allmänheten.

Jag vet inte om Vilda Västerns kvackare fanns på riktigt, eller bara i min barndoms serietidningar om indianer och cowboys, men Life och deras marknadsföring, finns i verkligheten.