Matlandet Sverige

Hem till gården var rubriken på Svensk Mjölks seminarium på Årets Kock. Och nog har det länge varit tydligt att kockarna längtar just hem till gården, antingen genom att skaffa sig nära relationer med de lantbrukare som levererar deras råvaror, eller genom att starta eget jordbruk. Det handlar om ett sökande efter de yppersta råvarorna, där inte bara kvalitet utan också en juste odling av grönsakerna och uppfödning av djuren blir allt viktigare. Och det handlar om att komma bort från den anonyma maten och i stället kunna förmedla det arbete och omsorg som ligger bakom det som serveras på tallriken, inte bara kökets omsorg utan även gårdens.

Båda krögarna Magnus Nilsson från Fäviken och Dan Barber från Blue Hill i New York berättade hur detta sökande har drivit dem till att också ha egna lantbruk. Tyska trendanalytikern Pierre Nierhaus beskrev en palett av olika trender inom den internationella krogscenen, men bekräftade att det gröna, det ekologiska, den hederliga maten och närheten till ursprunget fortsätter att vara en stark trend.

Men när de två Arla-bönderna klev på scenen var det som om det tidigare samtalet aldrig hade ägt rum. Om ett antal av världens ledande krögare nu letar efter, inte bara högkvalitativa råvaror som de är beredda att betala mer för (Magnus Nilsson betalar exempelvis sin mjölkleverantör 23 kronor litern) utan också en närmare kontakt med råvaruproducenterna, borde det vara början på en gyllene era för bönderna. Men ingen sa något om detta. Ingen lyfte ens frågan om och hur denna trend kommer att påverka exempelvis de svenska mjölkbönderna. Inte ens när Magnus Nilsson kritiserade det reguljära lantbruket och livsmedelsindustrin för att inte premiera kvalitet, var det någon som kommenterade detta.

I stället pratade Arla-bönderna om produktionsjordbruket, det vill säga det storskaliga jordbruket som en garant för de stora volymerna. Inget om kvalitet, inget om ursprung.

Inget ont om Arla-bönderna, men uppenbarligen har de inte sett den strömning som pågår inom restaurangvärlden. Och uppenbarligen anser de inte att den har så mycket med dem att göra.

I sin egen glasbubbla levde också de två politiska representanterna, Gustav Fridolin från Miljöpartiet och Åsa Conraads från Moderaterna. De talade sig återigen varma om de två ämnen som just nu är favoriter bland politiker när det gäller jordbrukspolitik, att få in den lokala maten i den offentliga upphandlingen och att propagera mot matsvinnet. Åsa Conraads drog också en obligatorisk lans för Matlandet Sverige.

Alla undvek de känsliga frågorna: Hur ska svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion utvecklas för att kunna tillgodose önskemålet om god mat av hög kvalitet? Om nu krögarna vill kramas med bönderna, vad tänker bönderna då göra? Vad ska man göra åt systemfelen som premierar lågt pris och stora volymer, men aldrig kvalitet? Och behöver vi ett svenskt lantbruk? Och i så fall – varför?

Seminariet visade upp en rätt deprimerande bild där krögare, lantbrukare och politiker lever i sina parallella universum. Som tur är, är inte den bilden helt sann. I alla fall inte när det gäller böndernas förmåga att göra omvärldsanalys, se vad som händer på marknaden och anpassa sig efter den. Vissa bönder klarar faktiskt av detta redan nu.

Däremot är jag lite mer pessimistisk när det gäller politikerna. De verkar fortfarande inte förstå något om vare sig mat eller lantbruk.

I november stormade Umeåpolisen en MC-lokal ägd av Red Devils, en supporterklubb till Hells Angels. Polisen var på jakt efter narkotika, men tillslaget gav mer utdelning än så. Förutom vapen och knark hittade man dessutom 250 kg löjrom!

Även om det här fallet hör till de mer drastiska, så finns det gott om exempel på löjromslurendrejeri. Det är många som vill snylta på Kalixlöjrommen goda renommé och det är inte att undra på, det handlar om stora pengar. Hade de kriminella männen med sk intresse för motorcyklar lyckats prångla ut löjrommen som äkta Kalix-vara, vilket den inte var, hade det gett en liten nätt förtjänst på 400 000 kronor. Och det är också därför som det både i butiker och på krogar säljs löjrom som utger sig för att vara the Real Kalix Thing, men som inte alltför sällan kommer någon helt annanstans ifrån.

Det var därför som Norbottens Kustfiskeförbund bestämde sig för att skydda Kalixlöjrommen med hjälp av EUs ursprungsmärkning. Märkningen, eller certifieringen, finns i tre olika nivåer och under hösten blev Kalixlöjrom den första svenska matvaran som fick EUs strängaste skydd, sk ”Skyddad ursprungsbeteckning”. För att få den här märkningen ska matvaran, lite förenklat, ha tydliga geografiska och kulturella rötter i ett visst område och Kalixlöjrommen kan bara fångas i det bräckta vattnet längs Bottenvikskusten, mellan Haparanda och Piteå. Skyddet är EUs sätt att värna om europeiska lokala och regionala specialiteter av hög kvalitet. Kalix Löjrommen har hamnat lite av den europeiska gastronomins Hall of Fame, tillsammans med storheter som Parmigiano Reggiano, Morbier, Gorgonzola, Parmaskinka, Manchego – för att nämna några.

Hur starkt skyddet blir för Kalixlöjrommen i praktiken beror givetvis på om Livsmedelsverket och kommunerna förmår att stoppa fusket när de upptäcker det. Parmesanosten, Parmigano Reggiano, är en annan produkt som ofta drabbas av plagiat och varumärkessnyltare och konsortiet bakom osten har ett antal jurister sysselsatta för att hela tiden bekämpa kopierarna . Trots detta ser man skyddet som ovärderligt, man vet nämligen att utan EUs skydd hade man antagligen stått sig rätt slätt.

För oss konsumenter finns det nu betydligt större förutsättningar att den Kalixlöjrom som landar på våra tallrikar också verkligen är det. Och de som brukar spä ut de gyllene kornen från Bottenviken, har all anledning att sova lite sämre om nätterna framöver.

För övrigt skulle väl de medelålders männen i kriminella motorcykelklubbar kunna skaffa sig andra sysselsättningar. Vad sägs om att börja åka båge?

Det är inte bara invandraren som utgör ett farligt element i Sverigedemokraternas och deras internationella brödrapartiers värld. Det är egentligen allt som man upplever som främmande, oförståeligt och upprörande. Dagens artikel om partiets syn på kulturpolitiken är ett lysande exempel på detta. Sverigedemokraterna gillar folklig kultur, hembygdsdräkter och vikingabyar men tycker inte att man ska lägga skattemedel på Moderna Muséets nonfigurativa konst. Det är en åsikt som de inte är ensamma om, det finns åtskilliga människor som inte förstår vad det är för mening med en målning ”som man inte ser vad de föreställer”. Och det finns många människor som tycker att både opera och rap är rena skräpet, likt franska Front National.

Men som tur är, är det inte de som bestämmer.

Högerextremistiska partier har alltid haft det draget av förakt inför kultur som man inte förstår sig på. Entartete Kunst kallades det för i Nazi-Tyskland. Mahler, Bartók, Paul Klee och Chagall, alla dömdes de ut som urartade.

Maten som kulturyttring, har också periodvis fått sin släng av sleven. Italienska fascisterna försökte förbjuda pastan, eftersom de ansåg att det var mat som gjorde folk dumma och lata. Det gick kanske inte så bra. Mc Donalds har inte bara hatats av vänstermänniskor, utan minst lika mycket av högerextremister, även i modern tid.

Dagens Sverigedemokrater, med herr Åkesson i spetsen, tycker dock att det är helt okej med både pizza, kebab och bulgur, kanske för att vi idag betraktar den maten som svensk husmanskonst och alltså inte ”konstig”, men kanske också för att de inte riktigt har tänkt igenom hur viktig maten är för vårt svenska kulturarv.

Här följer dock en lista för Åkesson och hans grabbar, nästa gång de ska ställa till kalas. Det kanske inte blir så gott, men det är garanterat svensk mat.

– Mjölmat i alla former – välling, gröt och bröd

– Salt sill

– Sur mjölk

– Öl och brännvin

– Salt fläsk

– Rovor

Bon Appetit!

I den allmänna valdebatten har jordbruket knappt nämnts, med undantag för att det skymtat förbi i någon miljödebatt. Det är lite förvånande med tanke på att maten är en såpass het fråga och det är också lite anmärkningsvärt eftersom det faktiskt har diskuterats rätt mycket kring jordbrukspolitiken, men då främst i forum som vänder sig till de närmast sörjande. Men kanske är det ytterligare ett bevis för att jordbruket alltmer blir en angelägenhet för en allt trängre krets. Eller så är det snarare ett tecken på att denna valrörelse egentligen har handlat om ett väldigt begränsat antal frågor.

Men den som har haft möjlighet att lyssna på de mer ”interna” debatterna, har inte kunnat undgå att lägga märke till ett nyvaknat intresse för jordbruket bland de rödgröna. När partiledarna för de rödgröna besökte LRFs stämma i våras, gjorde de ett sådant intryck på LRFs ordförande Lars-Göran Pettersson, att Centern måste ha blivit allvarligt oroade.

Miljöpartiet har länge haft ett intresse för jordbruket, men då främst när det gäller miljöpolitiken. Vänstern och socialdemokraterna har dock under rätt lång tid varit rätt ointresserad av lantbruket, ett ointresse som de visserligen delar med rätt många partier. Så det är inte så konstigt att deras olika utspel väcker viss uppmärksamhet inom lantbruket.

Mona Sahlin har utlovat en ny jordbrukspolitik och att en av de första hon ska ringa efter en valseger, är just LRF. Både Peter Eriksson och Lars Ohly pratar om att det är viktigt att det svenska jordbruket växer. Ja, Lars Ohly går till och med så långt att han säger att svenskt jordbruks ”självförsörjningsgrad” måste öka och just det ordet har en särskild klang inom stora delar av lantbruket. Det går tillbaka till en tid då jordbruket var politiskt reglerad och det inte fanns någon världsmarknad att brottas på. Även om ordet i dag är lite av tabu, ingen vill ju vara en gårdagens man eller kvinna, så finns det ändå en stark längtan efter just detta. När det fanns en tid då det var viktigt att Sverige var självförsörjande när det gällde den egna matproduktionen. I dag ser vi hela tiden hur importen av mat ökar. På mycket kort tid har vår inhemska produktion av exempelvis nötkött, halverats. Nog förstår man dem som längtar tillbaka till en annan tid.

Men ingen har egentligen tryckt de rödgröna ordentligt på pulsen när det gäller att få reda på hur den nya politiken ska se ut eller om det ens är möjligt att öka produktionen inom det svenska jordbruket och i så fall – varför?

Idag ska Peter Eriksson tillsammans med kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (m) laga mat och prata matpolitik på Ekoteket/Kulturhuset i Stockholm. Återstår att se om vi får vet något mera om hur miljöpartiet ser på framtidens jordbruk.