Matlandet Sverige

Behöver Sverige en egen livsmedelsproduktion? Det är rubriken på den debatt som LRF anordnar i Almedalen nästa vecka. Och jag misstänker att vi som deltar i debatten – Helena Jonsson (LRF), Eskil Erlandsson (Landsbygdsminister), Anders Svensson (ICA), Åsa Romson (Miljöpartiet) och jag kommer att svara ett lika rungande ja som ett frireligiöst tältmöte skulle svara på frågan om Gud finns.

Men personligen är jag inte lika säker på att detta är en självklarhet för hela Sverige, för även om de flesta konsumenter också stämmer in i denna lovsång, så visar deras köpbeteende att de inte alls håller med. Annars skulle exempelvis inte hälften av det nötkött vi äter, vara importerat.

Det går inte längre att säga att allt svenskt per definition är bättre bara för att det är svenskt.

Godare? Nej, även om det givetvis finns ett antal duktiga lantbrukare och livsmedelsproducenter som producerar mat av riktigt hög kvalitet, så vet vi att det finns mycket kvar att önska.

Öppna landskap? Börjar bli svårt att hävda med enbart drygt 5 500 mjölkgårdar kvar i landet.

Bättre djurskydd? Visst, men konsumenterna upplever skillnaderna antingen som obegripliga eller som för små.

Arbetstillfällen på landsbygden? Jodå, även om det är en krympande sektor så är fortfarande jordbruket med dess förädlingsindustri en viktig arbetsgivare.

Synd om bönderna? Ja, visst är det så ibland. Det är fruktansvärt synd om många grisbönder i dag som går på knäna, men synd-om-argumentet säljer inga fläskkotletter! Kan vi inte bestämma oss för att vi en gång för slutar att kommunicera bonde-gnäll? Inte en reklamkampanj till där bönder gråter ut.

Så vilka argument finns det?

Jag vet faktiskt inte, jag har inte tänkt klart, men här är i alla fall ett försök:

– Gastronomin. Ska man fortsätta att utveckla en egen gastronomi är en inhemsk livsmedelsproduktion och ett lantbruk en förutsättning. Det innebär inte att man ska vara matrasist och inte tillåta importerad mat, men ändå tror jag att svenska råvaror är en grund som vi inte kan plocka bort.

– Kunskapen. Redan nu befinner vi oss i den situationen att många av oss inte förstår hur mat produceras, hur jordbruk bedrivs osv. Försvinner jordbruket allt mer, fortsätter den kunskapen att krympa. Men det handlar inte bara om bristande förståelse för hur matproduktionen går till, vi tappar också förståelse för naturen, kretsloppet, växterna, djuren, kulturlandskapet. Och då förlorar vi också kunskapen om vår egen historia, vilka vi är och varifrån vi kommer och vi behöver historien för att kunna förstå vilken tid vi lever i nu.

– Självförsörjning. Numera ett utdött argument eftersom vi är medlemmar i EU och dessutom lever i fredstid. Den som pratar om självförsörjningsgrad blir ofta utskrattad i jordbrukssammanhang. Men som bekant kan saker och ting förändras snabbare än vi tror, inte bara genom ekonomiska eller väpnade konflikter utan också genom miljökatastrofer. Ett land utan eller med en mycket liten livsmedelsproduktion är sårbart.

Säkert finns det fler och bättre argument för att vi ska ha kvar ett svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion.

Hur ser du på saken?

Kock söker bonde. Den kontaktannonsen är bland det hetaste inom restaurangvärlden just nu. Men de flesta lantbrukare har ingen anledning att svara. För dem betyder detta ingenting.

Magnus Nilsson på restaurangen Fäviken Magasinet i Jämtland betalar 23 kronor per liter för sin mjölk från Ovikens Mejeri. Han tycker att det är värt pengarna att få just den mjölk med de kvalitéer som han söker. Eftersom han bara köper 5-6 liter mjölk i veckan blir han inte ruinerad, inte ens med tanke på att busstransporten gör att mjölken landar på 50 kronor litern.

23 kronor litern är ett mjölkpris som övriga landets mjölkbönder inte ens skulle våga drömma om. De skulle vara glada om de kunde komma över fyra kronor. Så vad betyder det för dem att det finns en restaurang som är beredd att betala ett så högt pris? I nuläget, ingenting.

Magnus Nilsson hör till de krögare som har ett passionerat engagemang för maten som sträcker sig utanför köksdörren. Inte så många har gått så långt som Fäviken att man till och med har en egen gård, men bland flera av landets bästa krogar växer intresset för matens ursprung och bönderna.

Det borde vara guldläge för lantbruket, men sanningen är tvärtom att man går på knäna. Sanningen är att de flesta bönder nås inte alls av denna uppvaktning från restaurangvärlden. En mjölkbonde med 200 kor befinner sig på en annan planet, såvida det inte också finns nischproduktion som exempelvis ett gårdsmejeri.

Så vad gnäller jag då om, är det inte fantastiskt att det finns restauranger som engagerar sig i råvarorna och sätter strålkastarna på lantbruket? Jovisst, absolut. All heder åt de krogar som, liksom Fäviken, gör detta arbete. Men samtidigt hör de till undantagen. I övriga näringen vet vi hur det är, det är business as usual med irländska biffar, tyska grisar och danska kycklingfiléer som vinner racet.

Nej jag kräver inte att några få några restauranger ska omvända alla sina kollegor. Jag vill bara ge lite perspektiv. Trenden är här och den kommer förmodligen att leva vidare, men om den ska betyda något, krävs det att den sprider sig – även till kvarterskrogen och lunchrestaurangen.

Likaså krävs det att de restauranger som redan har klivit på tåget, fyller i sina kunskapsluckor. När kockar säger att de själva kan avgöra om en gård är ekologisk eller inte och struntar i KRAV-märkning, då är man ute på tunn is. För hur skickliga kockarna än må vara, så är det få av dem som vet hur ett lantbruk fungerar och ännu färre som kan avgöra om en gård verkligen är ekologisk eller inte. Det är då vi får höra saker som : ” Den här potatisen är ekologisk, de sprutar bara bekämpningsmedel när det behövs.” Som om någon potatisodlare skulle spruta när han eller hon anser att det inte behövs!

Jag gillar verkligen seriösa och kunniga kockar som i samarbete med lika kunniga bönder ser till att servera mig de mest fantastiska råvaror. Det är ögonblick som gränsar till lycka. Men jag måste säga att jag egentligen ser ännu mer fram emot nästa steg i utvecklingen, när en bredare grupp av restauranger börjar söka samarbete och utveckling med en större del av lantbruket. Då kanske det inte handlar om en unik mjölk för 23 kronor litern, utan kanske om en svensk gris där det finns en certifiering som borgar för att grisen inte bara levt ett juste grisliv, utan också ger ett godare kött. Säg en KRAV-gris som också tar hänsyn till smaken i kriterierna.

När restaurangnäringen på allvar börjar bry sig om vad svenska bönder håller på med, då kommer också bönderna att intressera sig för krogköken. Och då kommer det blir riktigt roligt att gå på krogen.

(Krönikan publicerades i senaste numret av Mat & Vänner där jag skriver regelbundet)

”Det är ett utomordentligt gott kött, smakrikt och saftigt”.
Hur många av oss associerar till svenskt griskött när man läser den meningen? Men så står i alla fall i den folder ”Gris by Sweden”, som har tagits fram med anledning av att Sverige vill anordna VM i matlagning, Bocuse d’Or 2013.
Svenskt griskött framställs som något helt unikt, inte bara när det gäller djuruppfödning utan även i smak. Det är något helt annat än verklighetens stackars förskrämda kotletter i butikernas kylar.

Nog finns det grisproducenter som föder upp ett utmärkt kött, men de hör till en liten minoritet. När jag pratar med en grisproducent med lång erfarenhet och stor kunskap om hur branschen ser ut, gör han bedömningen att cirka 10 procent av det svenska grisköttet kan sägas hålla en hög kvalitet. Ytterligare 30 procent ligger på en godkänd nivå, men resten, 60 procent, tycker han verkligen inte håller måttet.

– Det stora problemet med grisproduktionen och slakterierna är att man inte skiljer de olika kvalitéerna åt, allt försvinner in i samma svarta hål. Det gör det omöjligt för konsumenterna att kunna välja ett bra kött. Ska man sälja griskött måste det smaka bra, men den parametern är det mycket få som jobbar med i Sverige, säger han.

Personligen tycker han att man kanske i stället för reklamkampanjer borde börja i andra ändan, att se till att kvalitetssortera och att dessutom få fram fler producenter som föder upp grisar som ger ett gott kött.

Nu kan man trösta sig med att det inte krävs så mycket griskött för mästerkockarna och att det därför går att få fram det fantastiska griskött som det pratas om i broschyren ”Gris by Sweden”. Men sen då? Säg att man lyckas, Sverige får anordna tävlingen, grisköttet ingår som råvara och får en massa god publicitet, vilket i sin tur leder till ökade exportmöjligheter.

Vad har man då egentligen för kött att sälja?

Vill man vara med om de affärerna, är det dags att börja jobba stenhårt med kvalitén. Nu.

I takt med att omvärlden påverkar oss allt mer, har vi ironiskt nog blivit allt mer ointresserad av den. Vi är alla som Per Gynt, som var sig sjelv nokk. Det är som att vi fortfarande lider av träningsvärk efter EU-inträdet.

Richard Swartz skrev i helgens Dagens Nyheter en utmärkt artikel om detta. Han pekade på en utveckling som har pågått ett tag, nämligen att Sverige fortsätter att minska sin utrikespolitiska personal på ambassader och media minskar sin utlandsbevakning. Swartz menade att det är extra viktigt för ett litet land att vara med och följa utvecklingen och försöka göra sin röst hörd när de stora elefanterna dansar allt mera med varandra. Man kan inte annat än att hålla med.

Ändå går utvecklingen åt det motsatta hållet.

Inte ens den allt mer globalt sammantvinnade ekonomin verkar vara ett tillräckligt starkt skäl för att lyfta blicken på allvar, trots att ekonomin numera omhuldas som vår största vetenskap. För om det vore så skulle våra blickar riktas mera mot Tyskland, som betyder oerhört mycket för hela Europas ekonomi, än mot USA och Storbritannien.

Samma kräftgång tillbaka till navelskådande har även skett inom lantbruket. För drygt 15 år sedan hade lantbrukstidningarna regelbunden bevakning av viktiga länder som Holland, Frankrike, Tyskland och givetvis EU-politikens huvudstad – Bryssel. Visserligen i varierande grad, men dock. I dag sker detta ad hoc. Trots att vi lever i en tid när den internationella börshandeln även omfattar råvaror som vete, majs och soja och där en dålig skörd i Australien inte bara påverkar priset på biffen i vår butik, utan även kan leda till hungerkravaller i andra delar av världen.

Nog finns det många goda skäl att hålla koll på det globala matspelet,inte minst genom att studera hur viktiga konkurrerande länder och företag agerar. Men som sagt, av detta är vi rätt ointresserade.

Det enda trösten för lantbruksvärlden, är att man är i gott svenskt sällskap. Det är en bedrövlig tröst.