Ofrihetens mat

Snart är det första metardagen och jag vet sedan flera år tillbaka att jag inte behöver uppmana min son att snabbt bryta nacken av abborrarna. Det där har han lärt sig för länge sedan. Även om han njuter både bakom spöet och senare vid stekpannan så vet han, fiskarna ska inte behöva lida.

När vi köper fisk i butiken gäller helt andra regler. Fisken har för det mesta kvävts till döds. Är den odlad så har den kanske fått en någorlunda skonsam död, i bästa fall, men det korta livet i kassen var allt annat än vad en vild lax eller torsk kan önska sig.

Andra regler gäller också när vi själva tar upp nät. Då väntar vi med trassla ur och avliva fiskarna tills vi är uppe på land. Det är på något vis som att mängden gör att vi vill vara mer rationella och effektiva. Vi kan inte höra fiskarna skrika, men vi kan ändå se dem plågas där de kippar efter luft och förgäves försöker ta sig tillbaka till det räddande vattnet. Det är lite obehagligt, men samtidigt gläds vi åt vår fångst, de gånger vi har tur.

Trots att vi är amatörer, är jag beredd att göra detta avkall från en djurvänlig behandling av fiskarna. Skulle jag vara yrkesfiskare skulle jag förmodligen inte ens reflektera över en snabb avlivning.

När djurhållning förvandlas till industri så händer det något. Det handlar om att producera mycket, mycket kött, ägg, mjölk eller fisk. Samtidigt så försöker vi att ge djuren åtminstone någon form av skydd, i form av formella och informella lagar och regler. Men det går inte att komma ifrån, merparten av vår djurhållning sätter produktionen i första rummet, inte djurens välbefinnande.

Nej, jag är inte vegetarian, jag är en köttätare av stora mått även om jag har ett mål att äta mindre kött, ett mål som är långt från verklighet. Men vår behandling av djuren blir allt mer problematisk och även om KRAV-märkta animalier är ett stort steg i rätt riktning, så är det inte tillräckligt.

När detta skrivs, så ligger det en motion till riksdagen om att förbjuda djursex, nej inte mellan djur, det har man redan tack vare seminering i princip avskaffat, utan mellan människa och djur. Jag har ingen aning om hur utbredd detta är, men det känns ändå som en oerhört perifer fråga och lite symtomatiskt för att vi egentligen inte vill ta tag i det stora problemet, nämligen hur vi behandlar djuren.

Trots att Sverige internationellt anses ha en god djurhälsa lever vi i ett land där hälften av alla mjölkkor slaktas ut efter 4 år på grund av juverproblem och fertilitetsproblem, kycklingar som växer så fort att benen inte bär dem, grisar som har lunginflammation, bogsår och benproblem osv osv. Det är säkert bättre att vara en biff eller kotlett i vardande i Sverige än i många andra länder, men särskilt roligt är det ändå inte.

Jonathan Saffron skriver i sin tänkvärda bok ”Eating Animals” att vi aldrig skulle behandla våra sällskapsdjur på samma sätt som vi behandlar våra djur som ska bli livsmedel. Det har han helt rätt i. En nära vän fick för några år sedan sin älskade hund påkörd. Hade olyckan inträffat för 30 år sedan, hade nackskott varit lösningen. Nu blev det djurambulans och operation. Min vän blev ett antal tusenlappar fattigare men en hund rikare. Så skulle vi givetvis aldrig behandla en gris eller en ko och det är inte så konstigt, vi gör skillnader mellan djur och djur, en mygga smälls ihjäl utan en tanke, medan den som är elak mot en katt kan räkna med omvärldens hårda kritik.

Det finns ett starkt skäl till att vi gör skillnad mellan hunden och grisen, inte för att grisen är mindre intelligent eller inte upplever smärta på samma sätt, utan för att vi faktiskt äter upp grisen. Men just med tanke på att vi föder upp dessa djur för att de ska landa på vår tallrik, kanske vi borde behandla dem bättre än vi gör i dag, inte som våra sällskapsdjur, men drägligt?

(Publicerad som krönika i Mat & Vänner)

Det tog fem år men sedan kom beslutet: Scan kliver tillbaka in i GMO-friheten. Från den första september ska alla djur som Scan köper in ha ätit foder som inte innehåller genmodifierade grödor. I dag gäller detta för kor och lamm, men 2006 Scan släppte kravet på GMO -fritt foder till grisar. Idag gör Scan själva bedömningen att cirka 20 procent av de inköpta grisarna är uppfödda på GMO-foder.

Varför kommer då beslutet nu? En anledning är säkert Citygross lansering av GMO-fritt svenskt fläskkött under förra året. En kampanj som kritiserats högljutt och anmälts till både Konsumentverket och Livsmedelsverket. Kampanjen langade in nytt bränsle i GMO-frågan och nådde framför allt fram till konsumenterna. När Scan skriver i sitt pressmeddelande att man gör detta för att tillgodose kundernas krav, så kan man tänka sig att det var fler butikskedjor som fick upp ögonen för att här fanns en risk för stark konsumentkritik.

När sedan Citygross reklamkampanj friades av miljönämnden, var nog saken så att säga biff. Eller kotlett,kanske man ska säga i detta sammanhang.

Man kan givetvis undra varför Scan dröjde så länge och vad detta kan ha tänkas kostat Scan i förlorad goodwill och även försäljning. Men kan också undra om Scan även kommer att ställa samma krav på sin import av kött till produkter som inte ligger under varumärket Scan, en import som man dessutom planerar att öka kraftigt.

Men tills vidare kan vi nöja oss med att konstatera att undrens tid inte är förbi. Inte ens när det gäller Scan.

”I Sverige får en gris vara gris. Men får en bonde vara bonde?”

Detta har varit rubriken på den annonskampanj som Svenskt Kött nyligen har kört i ett antal dagstidningar. I dagens DN syntes uppföljaren, en annons där man tackar för att handeln har gått med på att göra en ursprungsmärkning av charkvaror, så att vi kan se vilket land som köttet i leverpastejen och korven kommer ifrån. ”Vi hoppas och tror att det kommer att hända mycket mer positivt framöver för svensk djuruppfödning”, står det i annonsens slutrader.

Hoppas och tror? Det brukar man göra i kyrkan.

Det är mycket möjligt att det finns lantbrukare som tycker att detta är en fantastisk reklamkampanj, men det finns också bönder som tar sig för pannan och tycker att de här miljonerna har slängts direkt i sjön. Eller i värsta fall, till och med slår tillbaka.

För återigen ägnar man sig åt att gå med kollekthåven bland oss konsumenter och hoppas på våra allmosor, när man vädjar till oss att vi ska köpa svenskt kött och kräva av våra politiker att det serveras svenskt kött i våra ungars skolor. Låt mig säga det på en gång: Jag köper enbart svenskt kött och visst vill jag att min unge ska få svenskt kött i skolan, det är inte där skon klämmer.

Problemet med denna kampanj är att man återigen, för femtioelfte gången i rad, abdikerar från sin roll som marknadsaktör. Bönderna och slakteriföretagen är faktiskt aktörer på marknaden. De ska se till att få ut ett så högt pris som möjligt för sitt kött och det är detta som man har misslyckats med. En stor del av vinsten hamnar hos handeln och en ineffektiv slakteriindustri. Inte ens Scan, som faktiskt ägs av bönderna själva, klarar av att sälja köttet och det är det som är förklaringen till att grisbönderna nu går på knäna.

I stället för att gnälla och vädja till konsumenternas välvilja, borde man lägga pengarna på att se till att få fart på sin försäljning. Och klarar inte de etablerade företagen av detta, då kanske man faktiskt får starta nya.

Visst får bonden vara bonde, men när ska han eller hon egentligen bli företagare?

Det är dags att ta fram miniräknaren, både när det gäller den egna gården och när det gäller affärerna ut till kund.

På Brännpunkt i Svenska Dagbladet gick ett antal professorer och deras vänner till hård attack mot City Gross beslut att GMO-fri märka sin mat. Det kan vara lätt att tro att det är vetenskapen som talar, att påståendet om att genmodifierade grödor skulle vara ett miljövänligt alternativ, är något som är baserat på sakliga fakta. Men trots alla professorstitlar har debattartikeln ingenting med vetenskap att göra, utan är en ren partsinlaga. Författarna väljer att systematiskt bortse från fakta som strider mot deras egen uppfattning och det är ett brott mot vetenskapens mest grundläggande regel.

Här andas inte ett ord om alla de problem som tekniken dras med. Här sägs inget om att det ökade problem av resistenta ogräs som Monsantos Roundup ready soja, majs och bomull har gett upphov till, vilket i sin tur leder till ökad besprutning. Inte heller något om att Monsanto därför utvecklar nya grödor som bygger på betydligt tyngre bekämpningsmedel än Roundup, medel som sedan länge är förbjudna i Sverige. Och inget sägs om att bekämpningsmedlet parakvat även används i odlingar av GMO-soja för nedvissning av blasten.

Artikelförfattarna låtsas heller inte om att man efter ett visst antal års odling av genmodifierade grödor får mindre skördar och problem med sekundära angrepp av skadegörare, något som återigen leder till ökad användning av bekämpningsmedel. En av de undertecknarna, Stefan Stymne, skrev så sent som i augusti på Forskarbloggen om just problemet med sekundära skadegörare. Den genmodifierade bomullen i Kina som har lett till att skinnbaggar har ökat explosionsartat och de skadar inte bara bomullen, utan även andra grödor. GMO-bomullen innehåller ett gift som dödar bomullens vanligaste skadegörare, vilket har gjort att odlarna har slutat använda bredspektriga bekämpningsmedel. Därmed har det blivit fritt fram för skinnbaggarna, vilket i sin tur har lett till ökad användning av bekämpningsmedel på andra grödor.

Stymne menar att detta inte är genteknikens fel, utan att lösningen är en vettig växtföljd och en kombination av olika bekämpningsmedel och olika typer av genmodifierade grödor. Han konstaterar sedan att ”Sådan GM-bomull har dock ännu inte tagits fram, vilket vittnar, liksom i fallet med Roundup grödorna, om den kortsiktighet som kännetecknar de företag som utvecklar kommersiella GMO.”

Men detta kortsiktiga tänkande hos kemiföretagen som leder fram till ökade skadedjursangrepp, resistenta ogräs och ökad användning av bekämpningsmedel, nämns inte i artikeln, trots att det sannerligen är miljöaspekter som tål att diskuteras.

Den utveckling som vi hittills har sett inom GMO-tekniken har bara handlat om en enda sak, att fortsätta utvecklingen av bekämpningsmedel och att skaffa sig ännu mer kontroll över lantbruket och vår mat. Allt snack om att utveckla grödor som ska utrota världssvälten har hittills bara stannat vid just prat.

City Gross initiativ att GMO-fri märka sina livsmedel hade inte behövts om det hade blivit en obligatorisk märkning av animalier som är uppfödda på GMO-foder, något som stoppades av kemiföretagen. Att kemiföretagen strider för sin sak är inget att förvåna sig över, men sedan när blev det vetenskapens uppgift att kritisera en livsmedelskedjas marknadsföring? Och vilken verklighetsuppfattning har debattörerna när de utmålat City Gross som en gigantisk aktör med enorm makt att ”vilseleda” konsumenterna? De som verkligen har makten i detta spel är just kemiföretagen med Monsanto i spetsen, för ytterst är det detta som hela GMO-utvecklingen handlar om, att ta makten över maten. Den som inte gillar City Gross kan alltid välja att handla i en annan butik, men utbredningen av GMO-odlingar har gjort chansen till ett eget val omöjligt för bönder i stora delar av världen.