Close
Enter your
text here

Uncategorized

Inte ett år till!
 Inte ett år till! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Jag vet inte om jag klarar ett år till med det här mjölkpriset.”

Vi sitter vid köksbordet och jag tänker att det så ofta är här, över kaffekoppen, när intervjun är slut, som de viktiga sakerna sägs.

För några år sedan byggde familjen ny lagård. Det var antingen det eller lägga ner som gällde. Det handlade inte om någon storsatsning, drygt hundra kor, ungefär vad som krävs för att hänga med i dagens Mjölksverige.

Första året såg bra ut ekonomiskt. Andra året med. Men sedan sänktes mjölkpriset kraftigt, samtidigt som foderpriserna steg och nu sitter han alltså här och bävar inför det nya året. Han vet att om mjölkpriset ligger kvar på samma låga nivå, så kommer flera av hans kollegor att få kasta in handduken. Men kanske också han själv. Då skulle traktens enda mjölkgård vara borta.

Ute är det rejäl vinter, dagarna innan nyår. Här känns det långt till Nya Zeeland, men ändå är avståndet kort när det gäller marknaden. Det är nämligen på auktionerna på mjölkpulver hos mejeriföretaget Fonterra, Nya Zeeland, som världsmarknadspriset i praktiken sätts. Och det är det priset som påverkar vad alla världens mjölkbönder får betalt, även detta familjeföretag. Trots att världshandeln av mejeriprodukter är liten, bara 6 procent av produktionen, och att Sveriges import av mejerivaror fortfarande är liten, så är det ändå priset på världsmarknaden som styr.

Billigast vinner alltid och i den matchen kommer Sverige aldrig att vara vinnare. För det krävs nya regler – en utmaning för politiken under nästa år och ett nyårslöfte som väntar på att infrias.

 

Vad annat ska de säga?
 Vad annat ska de säga? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Kollegan och kamraten beskyller mig för att vara fast i 90-talet. Anledningen är att vi diskuterar Arlas produktion av mjölk under Icas eget märke, ännu ett nederlag bakåt för mjölkbönderna, tycker jag. Det är då vännen kallar mig för bakåtsträvare och påminner mig om att det var länge sedan det var något annat än just nederlag i Mjölksverige.

Nej, jag är ingen 90-talsnostalgiker. Det gjordes visserligen en del bra popmusik då, men vem kan längta tillbaka till den reglerade jordbruksmarknaden? Den gav oss trötta och feta katter som inte behövde bry sig som vad konsumenterna tyckte, allt såldes ju ändå. Men jag kan heller inte omfamna denna marknad som fått bönderna att retirera så snabbt på så kort tid, ibland med tvång, ibland glatt lallande utan att förstå konsekvenserna.

Och nog skorrar det illa i öronen när Arlas VD Christer Åberg för några veckor sedan sa i lantbrukspressen att han var så nöjd med att de får leverera Ica-mjölken. Visst, Arla säkrar därmed sin volym och att inte något annat mejeri tar hand om kakan, men på sikt är Icamjölken och Coopmjölken inget annat än förlorad makt för mejerierna. Men det är klart, vad annat kan han säga? Det är ändå hans uppgift att försöka gjuta lite mod i de allt mer förtvivlade medlemmarna.

För cirka tio år sedan skrev jag de första artiklarna om den brittiska livsmedelshandeln och dess mjölkhyllor som nästan till hundra procent består av handelns egna märken. Mejerierna får nöja sig med att vara anonym processindustri och bönderna anonyma leverantörer, förutom där butikskedjorna bestämmer sig för diverse olika kampanjer och lyfter upp lantbrukare som ”sina” bönder. Inte var det någon slump att brittiska mjölkpriser under många år hörde till Europas lägsta, även om det är fler länder nu som tävlar om bottenplatsen i Europaligan.

Då var det en utveckling som kändes som science fiction i Sverige, något som ingen trodde skulle hända här. Men det var innan Skånemejerier blivit franskt, Milko försvunnit och Arla blivit danskt och en minst lika anonym avsändare av mjölken som Icamjölk eller Coopmjölk.

Och i kampen om konsumenternas kärlek är jag rädd för att min kollega har rätt – varför ska konsumenterna älska mejerier som Arla och Skånemejerier? De har ju inte ens en Ica-Stig?

 

Konsumentmakt räcker inte
 Konsumentmakt räcker inte 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Läser en utmärkt krönika i Land Lantbruk. Krönikören Pelle Agorelius är livsmedelsproducent och uppfylld av dagliga möten med konsumenterna och betonar vikten av att ständigt vara lyhörd för konsumenternas önskningar. Det gör han helt rätt i, utan tvekan finns det fortfarande många företag i Livsmedelssverige som fortfarande inte har lärt sig den läxan.

Däremot tror jag att det är bara i den bästa av världar som konsumenten verkligen har makt. Och nu lever vi inte i den. Konsumenten är tyvärr vare sig kung eller president i Matlandet Sverige. För vad händer den dagen då Coop eller någon annan kedja bestämmer sig för att Agorelius produkter är för dyra eller av någon annan anledning inte passar in i sortimentet? Jo, då får hans produkter vackert maka på sig, oavsett vad konsumenterna tycker.

Visst spelar det roll vilka val som vi konsumenter gör i butiken och visst finns det många exempel när konsumentmakten har fungerat, men vi ska ändå vara realistiska och inse att konsumentmakten, i alla fall som vi utövar den i dag, är ett rätt svagt verktyg för förändring. Den verkliga makten finns hos handeln och de riktigt stora livsmedelsföretagen, inte hos bönderna, politikerna eller hos konsumenterna.

Handeln brukar alltid påstå att man låter konsumenterna välja. Men vem har egentligen valt att handelns egna varumärken ska växa med sådan kraft som har skett under de senaste åren? Med några få undantag har merparten av dessa varumärken inget annat värde än att ge handeln mera makt över livsmedelskedjan. Särskilt tydligt blir det nu när både Ica och Coop ska börja sälja egen mjölk. Vem tycker att mjölk är dyrt? Och vem tror att handeln kommer att tillföra några värden för att utveckla mjölksegmentet?

Jag önskar att det vore konsumenten som verkligen var kung i Matsverige, men tyvärr är står vi fortfarande kvar i folkhopen som beundrande tittar på Kejsaren utan kläder. Och det verkar inte finnas ett enda barn som skriker att kejsaren är naken.

Och egentligen borde Agorelius flirta med inköpscheferna i stället. Men jag är glad för att han väljer att ha konsumenterna i fokus.

En doft av brunt
 En doft av brunt 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

LRF och dess VD Anders Källström har hamnat i rejält blåsväder. LRF Ungdomen i Norrbotten kräver hans avgång. Och de är inte ensamma. Anledningen är att LRF, Livsmedelsföretagen och Landsbygdsdepartementet har delat ut livsmedelspriset, Årets Uppstickare, till Quibbla Halal.

I den bästa av världar skulle detta givetvis inte vara något problem. Köttföretaget Quibbla Halal har växt kraftigt under de senaste åren genom att de har jobbat med en växande kundgrupp som många andra inom köttbranschen har negligerat, nämligen de konsumenter som vill ha halal-slaktat kött och charkråvara. Att se förändringar på marknaden och nya kundsegment brukar applåderas som en framgångsväg och beskrivas som precis det som svensk livsmedelsindustri behöver. Inte minst kött- och charkindustrin.

Men nu är det annat ljud i skällan. Kritikerstormen, som främst verkar ha drabbat LRFs Källström, handlar om att Quibbla Halal, som visserligen köper svenskt nötkött för 50 miljoner kronor per år, också importerar kött. Orsaken, enligt företaget, är att det råder brist på halal-slaktat kött i Sverige, främst när det gäller kyckling och lamm.

Låt mig säga det en gång för alla – jag tycker att det är viktigt med ett svenskt lantbruk, inte för att det alltid är bäst, för det är det inte, men för att det är här jag bor. Jag vill ha en levande landsbygd och jag vill se svenskt lantbruk utnyttja sin fulla potential som producent av goda livsmedel men också som vårdare av vår miljö, natur och kultur.

Likaså kan jag ha förståelse för de som är upprörda över att ett svenskt livsmedelspris, med böndernas egen organisation som avsändare, premierar ett företag som delvis importerar kött.

Men om det nu är den blågula färgen som gäller till hundra procent för detta pris, kan man fråga sig varför ingen protestkör hördes när Saltå Kvarn fick priset 2008, ett företag som baserar en stor del av sin verksamhet på just import? Eller varför det inte var någon som gnällde 2005, när Jakobsdals Chark fick ta emot priset, ett företag som också importerar köttråvara. I en konsumentartikel i GP 2007, kritiserades charkföretaget för att det bakom en av deras svenskklingade varumärken dolde sig tyska grisar. I dag är just de skinkorna gjorda av svenskt kött, men fortfarande importerar företaget köttråvara från utlandet.

Det hördes heller inte minst knyst när Hallands Fruktindustrier tilldelades priset, pristagare 2006, som enligt egen uppgift importerar 20-25 procent av sin råvara.

Varför klagades det inte då?Jag vill inte tro att det beror på att att ägarna till Quibbla Halal inte direkt är så ljushyllta. Jag hoppas, innerligt att det beror på att några köttföretag är sura på att de har missat chansen att förse den svenska marknaden med svenskt halal-slaktat kött och att det helt enkelt handlar om avundsjuka.

Men säker är jag inte.

 

Nygamla tider – ny poddradio!
 Nygamla tider – ny poddradio! 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ber härmed att ödmjukt få presentera vår första poddradiosändning: – En himla massa prat om sprit

Det är den första i en serie av program där vi pratar om tecken och tendenser i tiden. Denna gång – sprit. Nu går vi in i den årstid som inte bara är grönskans och solvärmens, utan även det stora drickandets, med allt var det innebär.

Vi – det är Stefan Jahge och Ann-Helen Meyer von Bremen.

Och vi önskar er en god lyssning!