Close
Enter your
text here
Posts By :

Ann-Helen von Bremen

Oss sjelva nokk
 Oss sjelva nokk 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I takt med att omvärlden påverkar oss allt mer, har vi ironiskt nog blivit allt mer ointresserad av den. Vi är alla som Per Gynt, som var sig sjelv nokk. Det är som att vi fortfarande lider av träningsvärk efter EU-inträdet.

Richard Swartz skrev i helgens Dagens Nyheter en utmärkt artikel om detta. Han pekade på en utveckling som har pågått ett tag, nämligen att Sverige fortsätter att minska sin utrikespolitiska personal på ambassader och media minskar sin utlandsbevakning. Swartz menade att det är extra viktigt för ett litet land att vara med och följa utvecklingen och försöka göra sin röst hörd när de stora elefanterna dansar allt mera med varandra. Man kan inte annat än att hålla med.

Ändå går utvecklingen åt det motsatta hållet.

Inte ens den allt mer globalt sammantvinnade ekonomin verkar vara ett tillräckligt starkt skäl för att lyfta blicken på allvar, trots att ekonomin numera omhuldas som vår största vetenskap. För om det vore så skulle våra blickar riktas mera mot Tyskland, som betyder oerhört mycket för hela Europas ekonomi, än mot USA och Storbritannien.

Samma kräftgång tillbaka till navelskådande har även skett inom lantbruket. För drygt 15 år sedan hade lantbrukstidningarna regelbunden bevakning av viktiga länder som Holland, Frankrike, Tyskland och givetvis EU-politikens huvudstad – Bryssel. Visserligen i varierande grad, men dock. I dag sker detta ad hoc. Trots att vi lever i en tid när den internationella börshandeln även omfattar råvaror som vete, majs och soja och där en dålig skörd i Australien inte bara påverkar priset på biffen i vår butik, utan även kan leda till hungerkravaller i andra delar av världen.

Nog finns det många goda skäl att hålla koll på det globala matspelet,inte minst genom att studera hur viktiga konkurrerande länder och företag agerar. Men som sagt, av detta är vi rätt ointresserade.

Det enda trösten för lantbruksvärlden, är att man är i gott svenskt sällskap. Det är en bedrövlig tröst.

Parallella universum i matens Sverige
 Parallella universum i matens Sverige 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Hem till gården var rubriken på Svensk Mjölks seminarium på Årets Kock. Och nog har det länge varit tydligt att kockarna längtar just hem till gården, antingen genom att skaffa sig nära relationer med de lantbrukare som levererar deras råvaror, eller genom att starta eget jordbruk. Det handlar om ett sökande efter de yppersta råvarorna, där inte bara kvalitet utan också en juste odling av grönsakerna och uppfödning av djuren blir allt viktigare. Och det handlar om att komma bort från den anonyma maten och i stället kunna förmedla det arbete och omsorg som ligger bakom det som serveras på tallriken, inte bara kökets omsorg utan även gårdens.

Båda krögarna Magnus Nilsson från Fäviken och Dan Barber från Blue Hill i New York berättade hur detta sökande har drivit dem till att också ha egna lantbruk. Tyska trendanalytikern Pierre Nierhaus beskrev en palett av olika trender inom den internationella krogscenen, men bekräftade att det gröna, det ekologiska, den hederliga maten och närheten till ursprunget fortsätter att vara en stark trend.

Men när de två Arla-bönderna klev på scenen var det som om det tidigare samtalet aldrig hade ägt rum. Om ett antal av världens ledande krögare nu letar efter, inte bara högkvalitativa råvaror som de är beredda att betala mer för (Magnus Nilsson betalar exempelvis sin mjölkleverantör 23 kronor litern) utan också en närmare kontakt med råvaruproducenterna, borde det vara början på en gyllene era för bönderna. Men ingen sa något om detta. Ingen lyfte ens frågan om och hur denna trend kommer att påverka exempelvis de svenska mjölkbönderna. Inte ens när Magnus Nilsson kritiserade det reguljära lantbruket och livsmedelsindustrin för att inte premiera kvalitet, var det någon som kommenterade detta.

I stället pratade Arla-bönderna om produktionsjordbruket, det vill säga det storskaliga jordbruket som en garant för de stora volymerna. Inget om kvalitet, inget om ursprung.

Inget ont om Arla-bönderna, men uppenbarligen har de inte sett den strömning som pågår inom restaurangvärlden. Och uppenbarligen anser de inte att den har så mycket med dem att göra.

I sin egen glasbubbla levde också de två politiska representanterna, Gustav Fridolin från Miljöpartiet och Åsa Conraads från Moderaterna. De talade sig återigen varma om de två ämnen som just nu är favoriter bland politiker när det gäller jordbrukspolitik, att få in den lokala maten i den offentliga upphandlingen och att propagera mot matsvinnet. Åsa Conraads drog också en obligatorisk lans för Matlandet Sverige.

Alla undvek de känsliga frågorna: Hur ska svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion utvecklas för att kunna tillgodose önskemålet om god mat av hög kvalitet? Om nu krögarna vill kramas med bönderna, vad tänker bönderna då göra? Vad ska man göra åt systemfelen som premierar lågt pris och stora volymer, men aldrig kvalitet? Och behöver vi ett svenskt lantbruk? Och i så fall – varför?

Seminariet visade upp en rätt deprimerande bild där krögare, lantbrukare och politiker lever i sina parallella universum. Som tur är, är inte den bilden helt sann. I alla fall inte när det gäller böndernas förmåga att göra omvärldsanalys, se vad som händer på marknaden och anpassa sig efter den. Vissa bönder klarar faktiskt av detta redan nu.

Däremot är jag lite mer pessimistisk när det gäller politikerna. De verkar fortfarande inte förstå något om vare sig mat eller lantbruk.

Plankstek & kebabpizza
 Plankstek & kebabpizza 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

” Jag har plankstek som ”guilty pleasure”, säger arbetskamraten.

Det är en grå vintermorgon och vi har nu suttit i samma arbetsrum så pass länge att vi börjar bli vänner. Det är då man kan avslöja hemligheter, som att man gillar plankstek med bränt spritsmos som inramning. Fast man ”bor i Stockholms innerstad och jobbar med media”.

I stället borde vi skrutit om helgens korvstoppning, styckning av det halva lammet eller grisen eller den egenhändigt skjutna, plockade och tillagade ripan. Det är berättelser som ger oss rejält med pluspoäng under förmiddagsfikat på jobbet.

Plankstek ger bara minus.

Det känns som det var länge sedan som matintresset var en fråga om mat, precis som det var mycket länge sedan som intresset för design och inredning, handlade om just detta. För om det nu är så att vi verkligen har ett så djupt och innerligt intresse för dessa verksamheter, varför syns det inte i våra hem och på våra tallrikar?

En allt större grupp lägger ner allt mer pengar på mat och inredning, men trots stora resurser , trots ett ”genuint intresse för mat och design”, ser man sällan någon skillnad. Det räcker med att öppna vilken inredningstidning som helst för att få det bekräftat.

För femton år sedan hörde jag en bekant berätta hur han under några års tid såg flyttlassen avlösa varandra på gatan mitt emot. Det var när Vasastan på allvar ömsade sitt skinn till ett betydligt mer dyrbart sådant. Par i 30-årsåldern flyttade in med sina mattor från Kasthall, sina möbler från Room och Nordiska Galleriet, för att efter något år, väntandes sitt första barn, flytta vidare och avlösas av nästa 30-åriga par med mattor från Kasthall, möbler från Room och Nordiska Galleriet. Berättarens stilla undran var: ”Varför lämnar de inte kvar sina möbler?”

Och nu är det precis det som har hänt. I Sundbyberg har Riksbyggen låtit en inredningsdesigner inreda en våning ner till minsta bestick. Det är bara att ta med sig tandborsten och flytta in. Lars Berge skrev lysande om detta i Svenska Dagbladet och ger som förklaring att vi alla drömmer om att bo på hotell, när allt i våra liv ändå är så tillfälligt.

Jag tror han har en poäng i detta, men jag tror att det också finns ytterligare en förklaring, nämligen vår allt större rädsla för att äta, inreda, göra – helt enkelt vara – fel.

Jag tror att denna rädsla också spelar in när allt fler människor köper hem färdiga matkassar och matlådor, man köper inte bara tid, man köper också trygghet, en förvissning om att maten är näringsmässigt väl sammansatt och recepten hyfsat trendiga. Det är därför som flera av matkasseföretagen kommunicerar att de samarbetar med kockar, dietister, inte använder halvfabrikat och i en del fall, jobbar med ekologiska råvaror.

Det är rädslan som fick oss att blixtsnabbt överge tepåsen och i stället börjat brygga te med äggklocka och termometer, samtidigt som vi för oss själva försökte memorera skillnaden mellan Pu-erh och Oolong. Samma rädsla som har fått oss att testa grappa, olivolja, whisky, choklad, kaffe, champagne och you-name-it i parti och minut.

För även om vi lever i den kanske mest individualiserade tiden någonsin, så vill vi ändå tillhöra flocken, men den rätta flocken. När medelklassen nu är så stor, gäller det hela tiden för den grupp som vill positionera sig högst upp på stegen, att hitta nya attribut. Surdegsbröd är numera standard, nu springs det vidare mot surkålen, korvstoppningen och ölbryggningen.

Skulle detta nu vara något fel, att människor lär sig hantverket bakom riktig mat? Absolut inte, men tro inte bara att det handlar om ett ”genuint intresse för mat” . Det har det aldrig gjort.

Och ibland, när du inte orkar med ekorrhjulet, tänk på att mat faktiskt kan vara något så enkelt som bara gott. Och glöm inte bort dina ”guilty pleasures”. Min heter kebabpizza.

Ann-Helen Meyer von Bremen

Narkotika och löjrom
 Narkotika och löjrom 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

I november stormade Umeåpolisen en MC-lokal ägd av Red Devils, en supporterklubb till Hells Angels. Polisen var på jakt efter narkotika, men tillslaget gav mer utdelning än så. Förutom vapen och knark hittade man dessutom 250 kg löjrom!

Även om det här fallet hör till de mer drastiska, så finns det gott om exempel på löjromslurendrejeri. Det är många som vill snylta på Kalixlöjrommen goda renommé och det är inte att undra på, det handlar om stora pengar. Hade de kriminella männen med sk intresse för motorcyklar lyckats prångla ut löjrommen som äkta Kalix-vara, vilket den inte var, hade det gett en liten nätt förtjänst på 400 000 kronor. Och det är också därför som det både i butiker och på krogar säljs löjrom som utger sig för att vara the Real Kalix Thing, men som inte alltför sällan kommer någon helt annanstans ifrån.

Det var därför som Norbottens Kustfiskeförbund bestämde sig för att skydda Kalixlöjrommen med hjälp av EUs ursprungsmärkning. Märkningen, eller certifieringen, finns i tre olika nivåer och under hösten blev Kalixlöjrom den första svenska matvaran som fick EUs strängaste skydd, sk ”Skyddad ursprungsbeteckning”. För att få den här märkningen ska matvaran, lite förenklat, ha tydliga geografiska och kulturella rötter i ett visst område och Kalixlöjrommen kan bara fångas i det bräckta vattnet längs Bottenvikskusten, mellan Haparanda och Piteå. Skyddet är EUs sätt att värna om europeiska lokala och regionala specialiteter av hög kvalitet. Kalix Löjrommen har hamnat lite av den europeiska gastronomins Hall of Fame, tillsammans med storheter som Parmigiano Reggiano, Morbier, Gorgonzola, Parmaskinka, Manchego – för att nämna några.

Hur starkt skyddet blir för Kalixlöjrommen i praktiken beror givetvis på om Livsmedelsverket och kommunerna förmår att stoppa fusket när de upptäcker det. Parmesanosten, Parmigano Reggiano, är en annan produkt som ofta drabbas av plagiat och varumärkessnyltare och konsortiet bakom osten har ett antal jurister sysselsatta för att hela tiden bekämpa kopierarna . Trots detta ser man skyddet som ovärderligt, man vet nämligen att utan EUs skydd hade man antagligen stått sig rätt slätt.

För oss konsumenter finns det nu betydligt större förutsättningar att den Kalixlöjrom som landar på våra tallrikar också verkligen är det. Och de som brukar spä ut de gyllene kornen från Bottenviken, har all anledning att sova lite sämre om nätterna framöver.

För övrigt skulle väl de medelålders männen i kriminella motorcykelklubbar kunna skaffa sig andra sysselsättningar. Vad sägs om att börja åka båge?

Baksidan av närodlat
 Baksidan av närodlat 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

– Skyll inte klimatförändringarna på småbönderna i utvecklingsländerna, de har minst skuld av alla men drabbas hårdast. Ger ni dem ingen möjlighet att exportera, straffar ni dem till fortsatt fattigdom, säger Sonia Mwadime, chef för Biofresh i Uganda som exporterar frukt och grönsaker till Europa.

Sonia Mwadime är i Stockholm för att delta i en debatt som anordnas av Kooperation Utan Gränser. Debatten handlar om närodlat kontra import från långväga länder. Använder vi klimateffekten som en ursäkt för att stänga ute utvecklingsländernas bönder från vår marknad?

För de drygt 200 småbönder, de flesta kvinnor, som säljer sin frukt och sina grönsaker till Biofresh är exportmarknaden oerhört viktig.

– Den ekologiska exporten gör att vi kan betala mellan 50 och 100 procent högre pris till våra bönder än vad de får på den lokala marknaden. Det gör att de kan sätta sina barn i skola, betala sjukvård, bygga bättre hus – helt enkelt ta sig ur fattigdomen, säger Sonia Mwadime.

Jag har uppdraget att arrangera debatten och har tidigare hört talas om Sonia Mwadime. Kvinnliga företagsledare inom jordbruks- och livsmedelssfären är ovanligt i Sverige och ännu mer sällsynt i Afrika. Hon berättar att hon som kvinna ofta befinner sig i underläge, men samtidigt anser hon sig oerhört privilegierad.

– Min far var mycket ovanlig. Han ansåg att flickor skulle ha samma möjligheter som pojkar och jag fick möjlighet att studera, säger hon.

Hon ser jämställdhetsarbete som ett av de viktigaste verktygen för att förbättra livet för Afrikas småbönder. Precis som i så många andra utvecklingsländer är det kvinnorna som gör jobbet ute på åkrarna, medan det är männen som äger marken, makten och har kontroll över pengarna.

– Även om jag ger kvinnan betalt för sina grödor, vet jag att mannen tar hand om pengarna. Skulle hon försöka behålla betalningen själv, riskerar hon att bli misshandlad och dödad.

Därför har Sonia valt att dela ut en del av ersättningen i form av en bonus. Det kan vara en vattentank, så att kvinnorna slipper att bära vatten varje dag, eller en cykel, så att kvinnorna har lättare att transportera sina grödor.

– Männen blir ofta väldigt glada för den här typen av bonus, de inser inte att det främst är kvinnorna som tjänar på det.

Likaså använder hon list för att även kvinnorna ska delta i utbildning i odling. Tar mannen med sin hustru till utbildningen, får han också socker eller tvål, varor som är hett eftertraktade.

– Om jag inte har något lockbete, skulle bara männen komma, trots att det är kvinnorna som gör jobbet och behöver utbildningen. Det krävs en del list, säger Sonia Mwadime och ler.