Close
Enter your
text here

Uncategorized

Älskar du alla djur?
 Älskar du alla djur? 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Hej! Jag läser dina texter ibland och ser mig också som en stor natur- och
djurvän. Dock finns det vissa djur jag har mindre fördrag med:
Insekter. Jag avskyr flugor och getingar, och spindlar tycker jag
också är rätt hemska. Om sommaren är jag alltså rätt flitig jägare med
flugsmällan. Nu undrar jag: Älskar du allt levande, eller finns det
kryp som du också kan slå ihjäl utan att tveka? Äger du ens en
flugsmälla?:) Hur gör du med spindlar, flugor och getingar? (dumma
frågor kanske, du behöver inte svara:) Sandra”

Det där är sannerligen ingen dum fråga, snarare en av de ”eviga” och en fråga som jag tror att vi mår bra av att ständigt brottas med. Och jag har inga bra svar här. Jag gör förmodligen som folk gör mest – delar in och värderar djur olika.

Jag äter djur, varje dag. Jag trär mask på kroken och jag fiskar. Jag kan tänka mig att äta de flesta djur, även hund, katt och marsvin, så länge de inte bott i mitt eget hem eller jag har gosat med dem innan. Överhuvudtaget är jag tacksam om någon annan dödar djuret som jag ska äta och att det sker på ett så snabbt och skonsamt vis som möjligt. Undantaget är fisk. Där tycker jag precis tvärtom, att den bästa fisken för det mesta är den jag har fångat själv, men även här gäller regeln – att snabbt döda fisken.

Det finns vissa djur som jag inte har någon som helst sympati med och det är myggor, knott, bromsar och fästingar. Flugor ryker för det mesta också, men det händer fortfarande att jag räddar en kvidande fluga ur ett spindelnät, även om jag kanske två timmar senare slår ihjäl samma fluga utan att veta om det. Överhuvudtaget gillar jag inte om djur lider och det gäller även myggorna, men fästingarna har jag ingen som helst empati för.

En annan åsikt som jag tror att jag delar med många är om djuret befinner sig på vad jag anser som ”fel plats”. Möss och myror är rara ute i skogen, men kliver de in i ditt hem, utbryter nästan undantagslöst ett våldsamt krig. På samma sätt är det med huggormar. Jag är ingen ormälskare men anser att de ska få finnas också, men kommer de in på mitt revir, då har vi, eller rättare sagt huggormarna, ett problem.

Not in my backyard-resonemanget är väl utbrett när det gäller djur, inte minst vargen. Det är lätt för mig som bor i storstan att sitta och ömma för vargen, jag gillar vargen, det är ett fantastiskt djur. Samtidigt är jag väl medveten om att en varg på bergsknallen utanför mitt flerfamiljshus i Årsta inte skulle bli särskilt långlivad. Det skulle bli ett ramaskri bland småbarnsföräldrarna och om inte de kommunalanställda jägarna gick in, så är jag övertygad om att någon skulle ta geväret i egna händer och lösa det lokala vargproblemet, en gång för alla.

Jag kan respektera människor som väljer att inte äta djur därför att de inte vill döda dem, men jag delar inte deras åsikt. Jag anser att vi ingår i näringskedjan, vi äter djur och djuren kommer så småningom att äta oss, men det hindrar inte att vi måste ha en stor respekt för djurens liv, särskilt när vi bestämmer oss för att göra slut på det.

Dela olika
 Dela olika 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

”Ät upp, tänk på barnen i Biafra!”

Plötsligt känns inte den repliken full lika mycket old school som den gjorde för några år sedan. Det är som om den gamla sparbössan i papp från Lutherhjälpen återigen håller på att hamna på köksbordet. Vi som inte är purunga minns hur det var, den stod där som en ständig påminnelse om de svältande barnen i Afrika, samtidigt som vi bredde kaviar på smörgåsen. Och nu verkar det vara dags igen, det går inte ducka för frågan om hur maten ska räcka till och räcka till alla, i dag och i framtiden – när vi blir två miljarder fler människor.

Det har legat och pyrt ett bra tag nu. Vi har fått ständiga påminnelser – hungerkravallerna i Mexico för några år sedan, svältkatastrofen på Afrikas horn och nu kanske även Västafrika. Hela tiden poppar frågan – ska vi odla etanol eller mat på våra åkrar? Har vi rika rätt att äta så mycket kött samtidigt som andra människor svälter? Ska grödan bli mat för människor eller djur? Och hur mycket mat klarar egentligen planeten av att producera?

Svälten som var på väg ner, har stigit igen och nu svälter en miljard människor, eller var sjunde människa på jorden. Det går inte riktigt länge att säga att det inte angår oss, vi som bor i den rika delen av världen. Kanske måste vi nu på allvar börja fundera på hur vi ska fördela resurserna? Kanske måste vi lägga om vår livsstil?

När frågan nu lyfts på den gastronomiska debattscenen Skafferiet på Berns i Stockholm, så förstår man att det inte längre går att komma undan.

Datumet är 16 april. Hur ser framtiden ut – ljus eller mörk? Och vilket lantbruk kan leverera i framtiden, det ekologiska eller det konventionella?

Vi lovar en laddad debatt. Vi har redan laddat på vår trailer

 

 

 

 

 

Mindre köttkonsumtion, med gudars hjälp
 Mindre köttkonsumtion, med gudars hjälp 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Argumenten biter inte på oss. Trots Köttfri Måndag, statliga och internationella kostrekommendationer och en allt högljuddare kritik från miljörörelsen så hjälper det inte – vi fortsätter äta mer kött, 86 kg per person, för att vara exakt. Och vi är inte ensamma om vår kött-längtan, inte i Västvärlden och heller inte i övriga världen. Det verkar som om det första som människor gör när de får det lite bättre ställt, det är att gå ut och köpa sig en biff!

Jag är ingen motståndare till kött, tvärtom en stor köttätare och jag tror att kor och lamm som framförallt föds upp på gräs inte bara är vettig mat utan också gör nytta i jordbruket och i landskapet, men jag vet att jag trots allt äter alldeles för mycket. Det här är inte en krönika om det är rätt eller fel att äta kött, utan mera en fråga, vad ska man göra med mig och alla andra som trots all kunskap ändå äter för mycket kött?

Det verkar egentligen som det bara finns två sätt som minskar köttet på tallriken, mindre pengar eller gudomligt ingripande. För är det något land som har lyckats hålla nötköttskonsumtionen i schack, trots en ökande medelklass, så är det Indien. Och det finns en enkel förklaring till det – det starka förbudet i religionen mot att döda en ko som också är sanktionerat av staten i vissa indiska delstater där det på sina håll kan ge upp till sju års fängelse för att slakta en ko.

Det finns flera förklaringar till kons särskilda status. Rent praktiskt handlar det om en tidig insikt om att Indien inte klarar av att hålla en massa kor för köttproduktion, bättre då att ta vara på mjölken och dyngan (som bränsle och byggmaterial) eller att använda oxen som dragdjur i stället för att äta köttet. Men hur har man lyckats med detta? Jo genom att ge kossan en snudd på gudomlig status. Kon är i sig ingen gud, men däremot kan upp till 300 olika gudar färdas inuti en alldeles vanlig ko. Kor ger därmed inte bara lycka utan också välsignelse på en rad olika sätt. Och vem vill döda en varelse som rymmer så mycket gudomlighet inom sig?

En annan sak med kossan är att hon är bara en återfödelse från människan. Mellan en djävul och en ko krävs det dock 86 återfödelser, rätt hårt arbete alltså, och dödar man en ko rasar man ner till noll igen och blir en djävul. Tror man på detta så aktar man sig nog rätt noga för att sätta sina tänder i en högrev.

Nu säger förstås vän av ordning att koätarförbudet kringgås på en rad olika sätt, vilket är sant. Det slaktas kor även i Indien, både lagligt och framför allt olagligt. Dessutom har på senare tid inte bara kycklingkonsumtionen utan även nötköttskonsumtionen ökat. Anledningen anses vara den klassiska – en växande medelklass som vill lägga sig till med västerländska matvanor.

Men fortfarande verkar den gamla religionen behålla ett visst grepp, köttätandet ligger på 5,5 kg per person, där det mesta är kyckling, en rätt avsevärd skillnad mot vår köttfest. Kanske inte The Shiva-way kommer att hålla i framtiden, men den har onekligen fungerat rätt länge. Har Köttfri Måndag funderat på detta?

Att fiska i grumliga vatten
 Att fiska i grumliga vatten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Förr skulle man äta fisk för att bli intelligent. I dag handlar det mer om dåligt samvete. Är inte fisken rödlistad, så gäller det att hålla koll på var, hur och när den är fiskad. Fel mått, fel vatten och fel fångstmetod och vi kan räkna med att hamna i Den Stora Skam-trålen. För evigt. Och lyckas vi ändå håva upp rätt fisk ur den stora fiskdammen, gäller det att fisken inte innehåller kvicksilver, PCB eller dioxin.

I somras drog sonen upp ett praktexemplar av asp. Stolt visade han upp baddaren, fick beröm av sportfiskare i fiskebutiken och ännu stoltare moder la givetvis ut bilden på facebook. Det tog mindre än en minut innan kommentarerna strömmade in – var aspen månne inte utrotningshotad? Svettig moder googlade och kunde med en suck av lättnad konstatera att just under sommaren var inte fisken förbjuden att fånga. Men ändå, förutom att vi var en hårsmån från evig fördömelse, så kändes det inte bra. Det var nästan trösterikt att fisken sedan smakade skräp som tillagad.

Att äta fisk har blivit komplicerat och även att fiska den själv. För att inte tala om den odlade, där vi ideligen får rapporter om de miljöproblem som fiskodlingarna orsakar och all foderfisk som odlingarna dammsuger.

Henrik Norström på Restaurang Lux i Stockholm har under fem år jobbat med att enbart tillaga fisk som antingen är fångad eller odlad på ett juste sätt, men även han tycker det är komplicerat.

– Yrkesfiskarna säger en sak och WWF en annan . Det känns inte som att man jobbar åt samma håll. Det är väldigt svårt att få fram fakta, säger han.

På måndag är det dags att diskutera det stora fisk-dilemmat på Skafferiet – gastronomisk debatt på Berns som anordnas av journalisterna Per Styregård, Anders Rydell och Johan Lindskog. Henrik Norström kommer tillsammans med Rune Wikström från Yrkesfiskarna Stockholm, Inger Näslund WWF och Björn Rising på Hav- och Vattenmyndigheten att gå en match i fiskfrågan.

Debattledare är jag och Stefan Jahge och vi tänker inte flyta medströms. Välkommen om du har vägarna förbi!

Hälsosam olydnad
 Hälsosam olydnad 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Hälsofokuset på maten bara ökar och gränserna mellan vad som är mat och medicin suddas ibland ut allt mera. Nu handlar det inte bara om den ständiga uppmaningen att äta mera frukt och grönsaker, vi översköljs av dieter och säg den råvara som inte visar sig innehålla de mest fantastiska egenskaper för hälsan, oavsett om det handlar om blåbär, ginkobär, olivolja, te, vin, vitlök, morot osv osv i all oändlighet. Gräsätande kor marknadsförs med argumentet om att köttet får en bättre sammansättning av fetter, liksom påfundet att mata grisar med rapsolja. Och detta är troligen bara början på matens hälsovåg.

Så där håller det på. Och visst, självklart påverkas vår hälsa av vilken mat vi äter och självfallet är viss mat nyttigare än annat, men ibland infinner sig en viss trötthet på alla dessa ”quick fix” som presenteras. Därför är det med viss glädje som jag i dagens Svenska Dagbladet läser en intressant artikel om att olydnad kan vara bra för hälsan. Den medicinska antropologen Lisbeth Sachs har nämligen i ett antal studier visat att hälsa och upplevelsen av hälsa är en rätt komplicerad historia.

Hon följde bland annat en grupp 40-åriga skånska bönder som hade kallats till vårdcentraler för en hälsoundersökning. Syftet med hälsokontrollerna var att förebygga hjärt- och kärlsjukdomar. Alla männen upplevde sig friska innan undersökningen, men det visade sig att en del av dem bl a hade höga kolesterolvärden och riskerade att drabbas av sjukdomar framöver. De blev rekommenderade att dra ner på alkohol, cigaretter, börja motionera och äta sundare. Flera av männen som fick diagnosen blev oroliga och försökte lägga om sin livsstil. Men några struntade i det och fortsatte att leva som tidigare. Det intressanta var att de som var olydiga mådde bra medan de som ansträngde sig för att äta rätt, i själva verket mådde sämre, främst psykiskt men även fysiskt. Trots att de la om sin livsstil så blev inte värdena bättre.

Orsaken, menar Sachs, var nocebo, negativa förväntningar som är motsatsen till placebo, positiva förväntningar som kan få människor att bli friska av sockerpiller.

Men de som struntade i rekommendationerna mådde som sagt lika bra som de gjort tidigare. En man som vägrade förändra sitt levnadssätt, blev också mätbart friskare. Orsaken var inte att han började äta mer magert och fibrer utan att han fick avlastning i sitt pressade arbete på gården.

Återigen, en sund livsstil är givetvis bra, men det finns fler parametrar som styr om vi verkligen är friska eller inte. Det kan vara trösterikt för den som har ständigt dåligt samvete över sitt mindre perfekta liv.